Det har hunnit gå knappt 20 timmar sedan den svidande förlusten mot BK Häcken hemma på Behrn Arena. Jag står och betraktar det sista av träningen ute på planen när Yaser Kasim kommer ut från en dörr under ena läktaren. Han bär svarta solglasögon och vandrar långsamt fram och hälsar. Vi småpratar lite medan vi vandrar upp på läktaren för att sätta oss ned i solskenet. Om förlusten dagen innan sitter i visar han det inte.
Som ung pojke flyttade Yaser Kasim med sin familj till England och London. Han beskriver flytten som betydligt tuffare för hans föräldrar än honom själv.
– Det är inte så svårt när man är så ung som jag var. Jag lärde mig engelska snabbt och kom in i det genom skolan. Det var tuffare för min familj, speciellt mina föräldrar. De lämnade hela den sociala struktur de hade i Irak bakom sig och kom till ett nytt samhälle. Men de kämpade på.
Fotbollen fanns med honom tidigt hemma i Irak. Han drar paralleller till gatufotbollen i Brasilien när han berättar hur barnen var ute och spelade hela dagarna.
– Vädret var fint i Irak så alla samlades ute. Vi spelade jämt och där hade ingen av oss någon bestämd tid för läggdags så vi kunde spela långt inpå kvällarna. I England brukade vi samlas på gården och spela men där är vädret sämre och kulturen lite annorlunda så man var inte ute lika mycket, berättar han.
Yaser är yngst i barnaskaran och stack ut med sitt intresse för fotboll.
– Min familj är egentligen en tennisfamilj, min syster var lovande och spelade på touren och så där, men skador kom emellan. Men medan de spelade tennis brukade jag träna ’kickups’ med tennisbollen. Jag ville aldrig hålla i en racket och behöva vänta på bollen, jag ville springa dit bollen var, säger han och ler.
Även om pappan var tennisfrälst fick han till slut ge med sig för sonens önskemål, och det är också han som pushat Yaser att träna. Det handlade ofta om ’kickups’ och förstatouch där förebilden för dem båda var Zinedine Zidane.
– Hans bolltouch var fantastisk, konstaterar Yaser.
En av snackisarna kring Yaser sedan det stod klart att han närmade sig ÖSK har varit hans talang och det faktum att han en gång tackade nej till ett proffskontrakt med Tottenham. För tio år sedan var förvisso inte Londonklubben där de är idag men det var fortfarande en stor klubb. Yaser ler snett när jag tar upp det och det är uppenbart att han fått svara på frågor om det vid mer än ett tillfälle.
– Jag var 17,18 år när de erbjöd mig ett proffskontrakt, men jag såg direkt att jag inte skulle få många chanser att spela i A-laget. Det var viktigt för mig att få spela matcher. Idag hade det kanske varit annorlunda, idag spelar de på ett annat sätt som passar mig bättre men det gjorde de inte då. Dessutom hade de ingen kontinuitet med tränare och så. Men det där ledde till ett av mina bästa beslut i karriären när jag istället gick till Brighton. Jag lärde mig massor där under den perioden.
När har du som roligast på planen?
– Det är varje situation när jag tar de bästa besluten. När man är i toppform och tar bra beslut en hel match. Sedan finns det de som ser ned på försvarsspel och att ligga och pressa motståndaren, men i regel är man inte under press en hel match. Man kanske hamnar under press i 10-15 minuter och kan man då kommunicera bra inom laget, ta bra beslut och göra rätt saker och sedan ta sig ur den där pressen – sådant är roligt. För fotboll är jättekul i sina grunder, i alla bitar. Det är samma sak i ett företag där man kanske arbetar med ett projekt. Vissa bitar är kanske jättetråkiga men går man samman, kommunicerar bra och gör det tillsammans så ger det en fantastisk känsla. Det är samma med fotboll.
Han visste inte så mycket om svensk fotboll innan han flyttade hit men säger sig ha blivit imponerad av kulturen och professionaliteten som ÖSK visat upp. Jag anar en ganska skarp fotbollshjärna när han beskriver träningen här som mer ”metodisk” än i England.
– Det första man ser när man kommer hit är träningen och det jag såg gillade jag. Det är väldigt genomtänkt och tränarna jobbar smart på alla nivåer och delar. Man är metodiska och noggranna, och det passar mig.
Yasir Kasim har kontrakt med ÖSK till och med säsongen 2021 och han börjar så sakta komma in i livet i en ny stad.
– Örebro är en fin stad. Den är inte alls som London som är en storstad, men då ska man veta att trots allt utbud i London så kan man inte göra så mycket. Man håller sig mest till sin stadsdel och utbudet där för det tar för lång tid att resa till andra delar av staden. Och så blir man helt slut efter en dag i en annan del av staden. Här har jag varit ute och när jag kommer hem så känns det som att jag haft en skön dag.
Han har inte testat på utelivet än men tycker att Örebro verkar ha ett bra resturang- och kaféutbud, fast kanske med undantag för själva kaffet då.
– Kaffet här är… annorlunda. Men nyligen lyckades jag hitta ett ställe som gjorde gott kaffe. Och det var när en tjej i personalen gjorde det, så jag får försöka se till att hon alltid gör mitt kaffe, säger han och skrattar.
När jag berättar för honom att Örebro ofta beskrivs som ”en storstad i utbudet men en småstad i känslan” funderar han en stund innan han börjar nicka instämmande.
– Jag tror du har rätt. Jag har varit och köpt hämtmat några gånger och jag har sett interaktionerna. I vissa städer är alla så upptagna och det blir ingen interaktion, men det har ni här. Och småstadskänslan skapas ju av invånarna.
När vi vandrar ned från läktaren igen kommer förlustmatchen på tal och jag undrar hur länge en förlust som den mot Häcken sitter i?
– Jag tänker på matchen kanske en timme efter, inte längre. Sedan gör jag saker för att inte tänka på det, kanske spelar lite tvspel. Jag brukar inte heller kunna sova efter en match, att gå och lägga sig i vanlig tid går inte. Man är så hög på energi efter matchen, så jag hittar på saker att sysselsätta mig med. Skulle jag gå och älta en förlust skulle jag förlora kraft på träningen dagen efter, det skulle aldrig gå.
