Det var viktigt att Matthew McConaughey fick en Oscar för Bästa manliga huvudroll 2014. Lika viktigt som det var att Ben Affleck fick en Oscar för Bästa film 2013 (Argo) och att Sandra Bullock fick en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll 2010 (The Blind Side). Naturligtvis för dem själva. Men också för slentrianbelackarna. Kanske mest för slentrianbelackarna.

Jag minns en gammal statusuppdatering, levererad från en slentrianbelackare på Facebook: ”Ben Affleck försöker skådespela, det gick inte bra den här gången heller”. Kommentaren fälldes i samband med actiondramat The Town från 2010, där Affleck skrev manus, agerade och regisserade. Obegriplig diss, minns jag att jag tänkte. Slarvig. Man behöver för all del inte upphöja The Town till oförtjänt höga proportioner men det är en förnämlig actionfilm. Minst sagt. Och det gick inte dåligt för Affleck.

Det hela är märkligt i filmsammanhang; hur den kollektiva skrikrösten fungerar. Den reducerar inte sällan talangfulla filmarbetare till allmängods för ogenomtänkt häckleri. Det är dessutom ett ganska osmickrande häckleri, det vill säga för slentrianbelackaren själv. Det är ju ganska ofarligt att häckla någon som kollektivet redan har förminskat till en pajas. Risken för mothugg blir liksom obefintlig. Framförallt gör slentrianbelackaren sig själv en otjänst, i det avseendet att man missar fina rollprestationer. Och produktioner.

Att ständigt avfärda Affleck som en tomte, eller enbart katalogisera Bullock i det romantiska komedifacket (där hon delat plats med McConaughey) bör ju rimligtvis generera ett populärkulturellt bortfall. Det är troligt att slentrianbelackaren har missat filmer som Hollywoodland (2006) och Juryn – A Time to Kill (1996), men så fortlöper det. Tills Oscarn kommer. För så är det (tyvärr) – det bor legitimitet i guldgubben. Men må det så vara, om det dödar den inneboende slentrianbelackaren.