"Tre sekunder" - när succébok blir film är inget givet

”Tre sekunder” är kriminalromanen av Börge Hellström och Anders Roslund som fick idel positiva recensioner när den gavs ut 2009. Nu är den filmatiserad med Joel Kinnaman i den bärande rollen som Peter Koslow.

Rebecca Unnerud skriver återkommande i Nollnitton och på Totally Örebro om aktuella företeelser från film- och tv-världen.

Koslow arbetar som informatör åt polisen och efter ett misslyckat uppdrag där en polis dör tvingas Koslow i fängelse för att fortsätta infiltrera maffian. Frågan är hur länge han kan hålla sitt uppdrag hemligt och vad som händer om han avslöjas. Med ett välgjort manus och en Joel Kinnaman som alltid levererar bör Tre sekunder resultera i något bra, lägg därtill Rosemund Pike och Clive Owen i viktiga biroller.

Att böcker filmatiseras är som bekant inte ovanligt, det räcker att titta på biorepertoaren valfri månad för att se att det finns en uppsjö filmer baserade på böcker. I sommar har vi exempelvis ”The sun is also a star” som är baserad på Nicola Yoons roman med titeln ”Idag är allt” (2016).

Jag var en bokslukare som barn/tonåring men som vuxen har ärligt talat film- och tv-serier tagit över nästan helt. Jag såg till exempel ”Revolutionary road” fast jag inte hade läst den hyllade kärleksromanen och kanske just därför föll för den, samma sak med ”Niceville (originaltitel The Help), ”En dag”, ”The perks of being a wallflower” och ”Gone baby gone” för att bara nämna några få. Fredrik Backmans ”En man som heter Ove” hade jag däremot läst före bioduken och tyckte den oklanderligt lyckades skildra vemodet, värmen och humorn från Backmans rader.

”Boken är alltid bättre än filmen” och ”läs boken först” är vanliga uttryck när det kommer till diskussioner i ämnet, men stämmer det? Nej, självklart behöver inte boken vara bättre än filmen utan snarare handlar det om vilken upplevelse som kommer först. När en bok blir läst målas historien, karaktärerna, miljöerna och alla dess detaljer upp och därför har läsaren en klar bild av hur det ”ska” se ut. För att få med en boks handling i en film, som oftast klockar in på max två timmar, behöver man skala av mycket ifrån boken. Ska en film vara så nära boken som möjligt skulle filmer vara flera dygn långa och det kanske tittaren inte riktigt har tid eller lust med?

En av de finaste filmerna är ”Broarna i Madison County”, kärlekshistorien med Meryl Streep och Clint Eastwood som alltid får mig att gråta hejdlöst. Det är en kompakt kärlekshistoria med otroligt djup men i bokform är den något intetsägande och betydligt tunnare. En förklaring kan vara för att den bokstavligt talat är för tunn, endast 160 sidor vilket är ovanligt få sidor i böcker som dessa medan filmen är 135 minuter lång.

I september har ”Det: Kapitel 2” premiär som bygger på en Stephen King-roman. Det har gjorts mängder av av filmer på Kings bibliografi, oftast med lyckade resultat som ”The mist”, ”Dolores Claiborne”, ”Den gröna milen”, ”Carrie”, ”Stand by me”, ”The shining” och ”Nyckeln till frihet”. Den sistnämnda filmen brukar ofta beskrivas som – världens bästa film – och innehar förstaplaceringen på på IMDb:s topp 250-lista. Novellen ”Vårbedrift” (med originaltiteln ”Rita Hayworth and Shawshank redemption”) som filmen bygger på tillhör dock inte Stephen Kings främsta verk, tvärtom. Att filmen blev mästerlig har vi istället regissören Frank Darabont och skådespelare som Tim Robbins och Morgan Freeman att tacka för.

Den 16 augusti har ”Tre sekunder” biopremiär.

Röda kappor och abortlagar

Vissa böcker görs det istället tv-serier av, som Netflix-produktionerna ”You” av Caroline Kepnes och ”Störst av allt” av Malin Persson Giolito. En av de mest älskade serierna de senaste åren är
”The handmaid’s tale” som bygger på Margaret Atwoods bok ”Tjänarinnans berättelse” från 1985. Den tredje säsongen visas i detta nu och trots lite blandad kritik är den fortfarande bättre än det mesta.

Serien handlar om en religiös diktatur där våldtäkt, mord och ofrivilligt barnafödande är vardag. Den dystopiska framtiden som förutspås framstår som overkligt otäck men detta är ingen sci-fi-serie. Margaret Atwood berättar i The guardian att när hon skrev boken var det viktigt för henne att den var sann mot alla de grymheter som mänskligheten faktiskt ägnat sig åt och fått utstå genom åren. Och ja, med hårda abortlagar och med kvinnohat och kontroll världen över känns ibland handlingen obehagligt realistisk.

De röda kapporna som bärs av tjänarinnorna i serien har den senaste tiden använts av demonstranter som protesterat mot de nya abortlagarna i USA. Kapporna dök även upp på en födelsedagsfest med maskeradtema som Kylie Jenners ordnat för en vän, många upprördes och tyckte det var smaklöst medan andra tyckte att temafester baserade på populärkulturella teman hålls hela tiden. Nog för att det är bisarrt men det är sannerligen ett tecken på att det är en serie som skakar om och stannar kvar.

”The handmaid’s tales” tre säsonger finns på HBO Nordic.