Företagare, make, pappa och musiker. Tom Nilsson ser början till slutet i kampen mot cancern. En platta, den sista, är inspelad med bandet Stoneface och Totally Örebro fick ett sista samtal med Tom om karriären, musiken och hans sista platta.

Den här intervjun gjordes i mitten av mars och blev en av Tom Nilssons sista. Tom avled den 3 april efter en lång tids sjukdom.

Tre av de senaste cytostatikabehandlingarna har inte haft något verkan. Därför har Tom Nilsson nu valt att avbryta behandlingen.

– Det är inte av cancern jag mår illa – det är av behandlingarna. Jag blev erbjuden en alternativ behandling men biverkningen kanske skulle bli en överkänslighet mot kyla. Ett glas kall mjölk i handen skulle alltså göra ont. Hittills har jag hela tiden dragit ’Svarte Petter’-kortet och varför skulle det bli annorlunda med den här behandlingen? Jag skulle kanske inte kunna ta i en gitarr. Därför tackade jag nej. Jag har köpt läget, säger Tom Nilsson när vi träffas för en lunch på Aspholmens skafferi.

Under 80- och 90-talet var han gitarrist i Örebros kanske största hårdrocksexport någonsin – Motherlode. Det finns i princip tre band som tävlar om den platsen: Crossroad jam, Crystal blue och Motherlode.

– Det finns så många myter om vad vi gjorde eller inte gjorde men jag har haft min beskärda del av ”vin, kvinnor och sång”. Det är inte så att jag lämnar missnöjd. Tvärt om.

Åkt Jorden runt som turnerande band?

–Nej, vi var förband på en del av Magnums Europaturné. Danmark, Holland, Tyskland och Frankrike spelade vi i.

Spelat i USA?

–Nej, det skulle jag ha kommit ihåg.

Och Japan?

–Har jag inte satt min fot i. Tyvärr. Det hade varit en dröm att få uppträda på Budokan.

Tom Nilsson poängterar att bandet Stoneface inte är något nytt Motherlode. Andra plattan med bandet är inspelad. Namnet är ”Bad luck world”. 70 minuter musik finns. Allt är klart för mastring och sedan skivsläpp.

– Först och främst koncentrerar vi oss på att släppa musiken på alla digitala plattformar. Någon fysisk cd har vi inte tänkt trycka upp men vi ska sjösätta ett crowdfundingprojekt för att främst se om det finns intresse för en vinyl och då en dubbelvinyl. Vi får se hur många som är intresserade.

Något releaseparty blir det av förklarliga skäl inte. Orken finns inte.

– Nej, nej, nej! Att stå en kväll på scenen skulle jag inte mäkta med. Och ska jag spela låtarna så vill jag göra det så bra som möjligt. Sedan så finns ju inte det här bandet egentligen längre. En god vän till mig fyllde 60 år för några veckor sedan och hans högsta önskan var att få sjunga några Bowie-låtar. Men då var vi fler på scenen som spelade gitarr och det handlade om två, tre låtar.

Att musik är något som upptar en stor del av Toms liv råder det knappast någon tvekan om.

Men hur började allt?

– Att jag spelar gitarr beror mycket på Lars Bly som var musiklärare vid Holmens skola. Första gitarren fick jag som tioåring, en akustiskt nylonsträngad. Innan dess var jag inne på trummor, rytmer har alltid tilltalat mig. Musik finns liksom i mitt dna.

Första bandet, Zany, bildades just på Holmens skola och med hjälp av Lars Bly spelades det in en ep.

– Det var fler band på ep:n men resultatet blev att vi som medverkade gjorde en turné på skolorna runt om i Örebro 1980. Zany var ett popband och jag har alltid varit hårdrockare och därför bildades bandet Lizard som fanns fram till 1982, ungefär. Då träffade jag basisten Peter Rundström och 1982 startade vi Motherlode. Samma år anslöt både Sonny Larsson på sång och Bengt Eriksson på trummor till bandet. Sedan har vi alltid haft en femte medlem, nämligen Christer Hellström som alltid skrivit texterna till låtarna jag skrivit.

Även Johan Lindström, numera med efternamnet Chasseur, var med i bandet under två perioder.

–Det roliga är att han är med på nya skivan. Idag bor han på Gran canaria och arbetar för Yamaha group som ansvarig för Line 6 och Ampeg i Europa. Vi hade inte haft kontakt på jättelänge, men han fick de färdiga låtarna skickade till sig och gjorde pålägg.

Och sångaren?

– Är denna gång Stefan Nykvist. Han har fått pula själv på sin kammare med sångpålägg. Men nu är allt klart. Jag har lagt alla gitarrer och nu ska allt bara mastras.

Men ingen cd?

– Nej, som sagt. Förra plattan tryckte vi upp i 1 000 exemplar på cd. Jag tror vi har kvar 800. Vem lyssnar på cd nu för tiden? Alla kör Spotify.

På Facebook skänkte du för en tid sedan bort en gitarr med tillhörande Marshall-förstärkare?

– Stämmer. Jag har i princip gett bort alla mina gitarrer till mina spelkamrater. Jag har så att säga givit bort verktygen. Det kändes bra. Jag har en gitarr kvar och så har jag fortfarande massor av låtidéer.

Tom Nilsson pekar på sin mobil och tillägger att det finns säkert hundratals riffidéer inspelade och sparade.

– Min kreativitet har varit som en kran som både gått att stänga av och sedans sätta på vid behov.

Och öva?

– Njae, jag är ju inte precis någon Yngwie Malmsteen eller Stevie Vai som suttit och tragglat skalor dagarna i ända. För mig har det handlat mer om att skapa låtar, men sedan har jag väl fått på ett och annat solo som man kan känna sig nöjd med.

Är det något du ångrar?

– Nja, jag kanske inte alltid har varit den lättaste att samarbeta med. Främst för att jag har en vinnarskalle och får jag en idé så kör jag, på gott och ont. Det finns säkert de som känner sig överkörda, men jag har aldrig gjort det av elakhet utan snarare att jag vill ha ut det bästa som går ur en låtidé. Men det har varit mycket av allt kan man säga och jag har haft jävligt mycket roligt. Det finns inget jag ångrar.

Du har sedan du fick besked om din cancer varit väldigt öppen med vad som händer, särskilt på Facebook?

– Jag har valt att göra så. Det har mycket att göra med min roll som musiker och att många känner igen mig. Sedan vill jag ta bort den stigmatisering som finns runt att prata om cancer. Jag har märkt att många har släktingar som på det ena eller andra sättet drabbats och då måste man kunna prata om det. Vi pratar om det hemma och med barnen, och de pratar om det på skolan. Min fru har varit ett fantastiskt stöd. Ibland skrivs det på min Facebook att jag är så jävla stark som vågar vara så öppen som jag är, men även jag har mina dagar då jag gråter och är ledsen och helst skulle vilja ligga i fosterställning. Men… Det finns inget som blir bättre av det. Jag vet vad som väntar, vilket är skillnaden från flertalet av oss.