Det är kanske lätt att tro att The Tranq, efter några intensiva år med svettiga spelningar och en skiva som tog ett och ett halvt år att göra, gjorde som många andra band i den situationen och tog en paus.  Men istället gjorde de tvärtom och stängde in sig i replokalen och försökte hitta glädjen tillsammans istället för var och en för sig.

Många hade nog lagt bandet på is i väntan på att få tillbaka suget på samma sätt som vårkänslorna börjar fara runt i kroppen efter en lång vinterdvala. Tagit ett break från hela bandgrejen efter en intensiv period och gått åt olika håll. Men istället knöt sig de fem medlemmarna i The Tranq ännu närmare samman och började experimentera fritt.

– Vi har jammat väldigt mycket sedan vi släppte plattan, berättar Marcus Måård när Totally Örebro sammanstrålar med honom och bandkollegan Mattias Pehrson Wall över en kopp kaffe.

Det där jammandet har skett bortom världens ögon och öron i replokalen och var enligt Mattias en nödvändig process för att hitta tillbaka till glädjen igen.

– Det var så intensivt fram till skivsläppet – vi investerade väldigt mycket i det projektet – så när plattan väl kom ut gick man lite in i väggen. Vi behövde omformulera vad vi höll på med, eller hur? säger han och vänder sig mot Marcus som bekräftar och tillägger:

– Vi behövde hitta glädjen igen.

Många är de band som splittrats eller lagts på is efter en sådan period men för kvintetten i The Tranq var det aldrig aktuellt. Istället bröt de med det tydliga arbetssätt de haft dittills och började jamma utan tydliga ramar för att “se vad som hände”, som de uttrycker det.

Först hände inte så mycket mer än långa jamsessioner vilket var kul i kontrast till hur de arbetat fram musik tidigare.

– Men vi kunde inte göra låtar av det. Vi hade massor med riff sparade på dropbox men kunde inte göra något med dem.

Så det tog ett tag till innan de hittade ett sätt att jamma fram något som liknade riktiga låtar. En viktig lärdom var att det var tvunget att gå mycket fortare när de väl hittat ett riff som verkade fungera för en låt.

– Men det här sättet att jobba på kräver nog också att man vill samma saker hyfsat mycket. Nu finns det ett starkt värde i att vi gjort det här tillsammans, berättar Mattias och Marcus fyller i:

– Det är väl också det som krävs av ett band genom olika faser i livet. Trots att folk fått barn och så efter vägen, så står vi här fortfarande.

Så småningom började de där riffen resultera i en och annan låt men de som bara lyssnat ytligt på The Tranq tidigare skulle nog ha svårt att känna igen dem. Texterna blev nu på svenska och de stora politiska ämnena man tagit itu med på debutskivan “Loss is for the masses” blev utbytta mot mer personliga reflektioner, filosofiska livsval och jordnära känslor.

Musikaliskt hände minst lika mycket. Debutskivans tydliga avstamp i 1980-talets mer synthiga delar av new wave hade under frigjorda jamsessioner slipats ned till något betydligt enklare och rakare. Soundet på bandets två senaste singlar – ”Undantaget jag” och ”Drev” för snarare tankarna till mer ‘klassisk’ indie-rock á la Håkan Hellström och Kent än komplicerade synthriff från 1980-talets första hälft.

Ser ni en balans i det där att å ena sidan få testa nytt men å andra sidan inte skrämma bort gamla fans?

Mattias: Absolut. Men vi vill utforska vad vi fem kan göra tillsammans för man vill inte göra något för någon annans skull. När något är väldigt tydligt så reflekterar man inte lika lätt, när förutsättningarna är mer ‘lösa’ så funderar man mer. Till slut kände vi om det vi spelade in att “det här vill vi spela upp för andra”.

Marcus: Det var kul när vi släppte den första singeln och kände att “det är kul om nån lyssnar på den”. Och så plockade Spotify upp den direkt och lade in på en stor lista med ny musik och en massa följare.

Jättestort, såklart. Känner ni någon press inför fortsättningen?

Marcus: Inte press direkt…

Mattias: Nä, vi kände att det var kul! Sedan förstår man att inte alla gillar ens musik och det är inget problem. Men ju fler som hör desto fler hittar vi som faktiskt gillar det vi gör.

Och språkbytet då, är det permanent eller kommer ni växla mellan svenska och engelska?

Mattias: Det är inte hugget i sten. Vi hade skrivit lite på svenska ett tag och tänkte att “vi testar detta nu”. Och vi har haft ett par låtar på svenska när vi kört live tidigare, som vi aldrig släppt, så det är inget konstigt egentligen. Dessutom behärskar vi svenska språket bättre. Så just nu känns det här kul för jag sjunger annorlunda när jag sjunger på svenska.

Marcus: Det här är en del i att göra något vi inte gjort förut, för att få annan känsla.

Annars kan man lätt tänka cyniskt att ni gjort detta, kalkylerande, för att nå en större publik än tidigare?

Mattias: Nej, vi pratade mycket om hur vi ville spela och vi ville inte göra för långsam och slingrig musik. “Loss is for the masses” var rätt brokig, även om det var så vi ville göra den då.

Marcus: Vi var mycket i new wave-grejen och experimenterade med olika ljud. Gitarren skulle inte låta som en gitarr exempelvis.

Mattias: Vi fick mycket referenser till band från 1980-talet i recensioner av skivan. Nu är vi kanske mer 1990-tal..?

Hur gick diskussionerna kring det textmässiga innehållet?

Mattias: Det var fullt medvetet. Framförallt på plattan ville vi ta någon slags större helhetssyn. Det kändes kul att göra det. Men allt det där exploderade ju först några år senare…

Marcus: Ja, då fick vi ju snarare kritik för att vi gnällde…

Mattias: Vi känner fortfarande att finns problem, men det där gjorde vi upp med på plattan. I de nya låtarna finns en tillbakablick som inte fanns på plattan. Och ämnena är mer på en allmänmänsklig nivå än uttalat politiska.

Marcus: Båda de nya singlarna är å ena sidan berättelser men det går att läsa ut annat också. “Undantaget jag” är å ena sidan en kärlekshistoria, men det finns också symbolik där. Man får välja själv på vilken nivå man lyssnar på den…

Mattias: Ofrivilligt går man igenom olika faser i livet och har teman över sig. Och det är väl det vi rannsakar nu. Det går en trend i samhället nu med “Black lives matter” och “me too” och vi tittar på oss själva i det och ställer frågan “vad gör jag?”. Det tror jag alla behöver göra nån gång för att komma vidare som människa. Därför är det ingen slump att vi skrev en text som den till “Drev”.

Två singlar släppta, vad händer härnäst?

Mattias: Vi vill spela in mer…

Utan tydlig plan?

Marcus: Visst har vi en liten plan även numera. Vi har nya låtar att spela in men sedan får man se i vilket format de släpps.

Mattias: Vi lever i ‘klicklyssningens’ tid – släpper man en platta kanske det bara plockas en låt från den. Ska man ge ut en skiva då..?

Marcus: Att Spotify plockar upp en låt är ett bra exempel!

Mattias: Även om det skedde förut – men då var det skivbolagssnubben, eller radion, som plockade ut en låt från en skiva.

Marcus: Tiden fram till vår skiva hade vi en plan och det blev man trött på då.

Mattias: I de här sjuka liven vi lever, som bara består av massa deadlines, om ens intressen också består av massa deadlines – vad är livet då?

Marcus: Men får man positiv respons så vill man ju svara på det..?

Mattias: Ja, som att vi sitter här (på intervju, reds. anm.). Nu vill vi vara ett band som vill synas igen. Nu känns det kul!

The Tranq – Lyssna på senaste singeln nedan

Spotify: Drev – The Tranq
Youtube music: Drev – The Tranq