The Quiet Roar
Regi: Henrik Hellström
I rollerna: Evabritt Strandberg, Hanna Schygulla, Joni Francéen, Jörgen Svensson, Denise Gough

Premiär 11 april

Vrede.

Tre månader kvar att leva.

Obotligt sjuk.

Dödssjuke Marianne (Evabritt Strandberg) greppar ett sista halmstrå av hopp och går med på en alternativ terapiform som bland annat innebär intag av en hallucinogen drog. Hennes medvetande flyttas tillbaka 40 år och hon befinner sig på en semester där hon konfronteras både med sig själv som 25-åring, sin man (Jörgen Svensson) och sina barn.

The Quiet Roar kan närmast beskrivas som en inre resa där huvudrollskaraktären Marianne konfronteras med sitt samvete och sitt förflutna där hon tenderar till att bli sin egen terapeut. Här suddas nämligen nutid, förfluten tid och framtid samman med hjälp av den hallucinogena drogen.

Ett hus, en gigantisk dalgång med kringliggande berg, ett par och deras barn. Det är ungefär ingredienserna i regissören Henrik Hellströms nya film. 6,5 miljoner i produktionsstöd från Filminstitutet motsvarar ungefär en kaffekassa i Hollywood och här pratar vi alltså lågbudget. Vi pratar också filmad teater i bästa Bergmananda där det filmiska uttrycket i princip är statiskt. Man skulle ju kunna tycka att intag av syntetisk stimulantia skulle ge upphov till lite spejsade effekter och surrealistiska vändningar i filmen. Men icke. De uteblir totalt bildmässigt. Vändningarna ligger på ett annat mentalt plan. Detta hade kanske behövt bildsättas med tanke på att Henrik Hellström tillsammans med kameramannen och medmanusförfattaren Fredrik Wenzel väljer att låta The Quiet Roar utspela sig över endast 75 minuter. Långfilm? Snarare är The Quiet Roar en lång kortfilm.