Det kommer nog att dröja en stund innan vi till fullo förstår vidden av det. Innan vi inser vikten av gärningen som hette Jills Veranda, Nashville.
Under vintern och tidiga våren har SVT haft den goda smaken att visa hur det såg ut när de packade kamerorna, stack till Nashville och porträtterade staden. Sex svenska gäster med mer eller mindre olika förhållning till countrygenren har fått resa till dess självklara huvudstad i Agnes Lo-Åkerlind och Jill Johnsons regi. Och precis som berättarrösten säger i inledningen av varje episod har landets enda riktiga stjärna i genren haft en sympatisk ambition: fler ska upptäcka storheten med countryn. Fler måste börja förstå den nu.
Countryn är bespottad och nästan iögonfallande hatad i flera led. För att den är banal. För att den är gubbig. För att den är pekoral, larvig och bär dåliga jeans. För att den innefattar line dance och genusnormer från 20-talet. För att den är patriotisk (vilket den nästan aldrig är, om man lyssnar). Många ser nog fortfarande countryn som ett paket, en självklar del av det infekterade Amerika som inte har velat utvecklas. Och visst, countryn står mitt i det där; genrens rötter står på ben vars homofobi kan ses som grundmurad, vars värderingar borde ha uppgraderats och försvunnit. Om Jills Veranda skulle kunna gjort mer så skulle det ha varit att visa upp och problematisera mer kring just det här, men man väljer sina lägen och SVT vände åtminstone blicken mot countrymusikens sympatiska kärna – berättelserna. Mannen på gatan fick tala. Average Joe.
Jill och SVT berättar om hur invånarna i Nashville lutar sig mot musiken som främsta stöttepelare när allt känns skit och gästerna har sett till att musik får stå i centrum. SVT har i sex veckor kastat sken på musiken som terapi och sångerna som terapeuter. Det är en gärning så god som någon. Och det är framför allt så fruktansvärt glädjande att så många sett det, förstått det, och tagit just det här till sig. Budskapet gick fram. Och snart kanske vi kan mötas i George Jones utan att först väga in enkla symbolbilder som vi inte behöver längre.
Bort med rodeon, bort med cowboybootsen.
Tack för det.
