Det är i en bil på väg mot Öland som vi hittar musikern Staffan Ernestam. Idag delar han sin tid mellan Örebro, Stockholm och Öland. Det vill säga när han inte är ute på turné med Sven-Ingvars.
– 18 år, ja jisses vad tiden går fort, svarar Staffan Ernestam på frågan hur länge han spelat och varit en del av det legendariska bandet Sven-Ingvars.
Det var i oktober 2000 han blev, som han då trodde, inkallad som stand in som gitarrist under några ströspelningar med bandet.
– Jag känner Peter Damin, som då spelade trummor med Sven-Ingvars, och jag fattade inte att allt var en audition för att hitta en ny gitarrist efter det att Micke Nord slutat. Det var först när de ringde och jag fick erbjudandet som jag fattade vad som verkligen hade hänt.
Den hösten och vintern spelade Sven-Ingvars på Rondo i Göteborg. I dag är det bara Staffan som finns kvar i bandet av de som då stod på scenen och de totalt 50 personer som såg till att allt fungerade med ljud och ljus.
Men allt började inte där.
Staffan Ernestam är född i Jönköping och flyttade med familjen till Örebro som tioåring. Musiken fanns redan tidigt i hans liv.
– Brorsan lirade gitarr och farfar bildade, det som nu är, en av Sveriges äldsta bleckblåskvintetter i Asker och mor sjöng i kör och spelade piano. Själv började jag med klassiskt piano innan det där med gitarrspel bli mera intressant. Jag var runt 14 år när jag började tjuvlåna brorsans elgitarr. Och så lirade jag munspel.
I tonåren bildades även det första egna bandet som fick namnet ”Image”. Ryktet spred sig om bandet och Staffan fick kontakt med Stephan Berg (kompositör till bland annat Carola samt Peter Flacks revyer). Då var Staffan fyllda 18 år och kontakten gav en del studiojobb och medverkan på diverse plattor.
– Det var där och då jag fastnade för grejen att stå fem killar i en källare och skapa musik. Det är en kick när allt fungerar och det kan bli magiskt när man skapar musik tillsammans.
Gymnasiet avverkades, likaså lumpen och från det att Staffan var runt 25 har det blivit musik mer eller mindre på heltid. Musik, särskilt originalmusik, är ett hantverk som måste läras.
– Jag jobbade på Medborgarskolan i cirka 15 år som musikansvarig parallellt med att jag spelade. De senaste 25 åren har det blivit musik på heltid.
Vad händer om det inte skulle fungera med musiken? Har du någon utbildning att falla tillbaka på?
– Om man börjar tänka i termer om att ha en reträttväg ska man inte hålla på med musik. Tänker man hela tiden på alternativa lösningar så har man inte den rätta driven som behövs för att lyckas.
Förutom musik är det att måla som fångar hans intresse särskilt.
– Målat har jag gjort länge. Det är min avkoppling och en utställning blev sedan två som blev tre och så rullade det på.
I huset på Öland delar han ateljé med flickvännen och nästa utställning är i Stockholm på Galleri Greger vid Hornsgatan i november. På 1980-talet huserade Staffan i husbanden både på Ritz och Contan och det var där han träffade rocklegendaren Magnus Lindberg. Allt resulterade i bandet ”Pojkarna från Prärien” med musiker som Magnus Spångberg, Åke Jennstig, Fredrik Beckman, Niclas Bäcklund och Peter Damin. Staffan var även med att bilda bandet ”Big Deal” tillsammans med Magnus Sjögren och var en del av det bandet 1985-1989.
– Det var en otroligt bra erfarenhet och nyttigt att stå och kompa andra artister.
Det var även under den här tiden som Staffan producerade demos med lokala artister som Andrea Doria och Hamilton.
– På senare år har jag medvetet dragit ner med att producera och att hjälpa andra band – jag hinner helt enkelt inte.
Så är det även med uppdragen som frilansmusiker.
– Jag är så dålig på att kopiera andra gitarrister och låta som exempelvis Stevie Ray Vaughan eller Steve Lukather eller Hendrix. Och sätter jag mig ner för att lära mig någon grej de gör så blir det oftast att jag istället inspireras att göra en egen grej.
Kan du läsa noter?
– Jag kan läsa noter, även om det går knaggligt. Det har inte varit så många jobb där det behövts. Ett av dessa var dock Lill-Babs 50-årsshow. Där var varje instrument noterat och arrangerat in i minsta detalj. I andra sammanhang brukar jag oftast ta med en keyboardist och de brukar ha hyfsad koll. Då kan man fråga vad det är för ackord och få svar som ”det är ett Cmaj7”.
Idag delar Staffan tiden mellan Örebro, Stockholm och Öland. Det vill säga när han inte är ute på turné med Sven-Ingvars.
–Jag har en dotter som går i skolan här i Örebro, så jag är cirka fyra, fem månader i Örebro. Sedan har jag en bostad på södra Öland där jag delar ateljé med min sambo.
Hur ofta blir det att du övar gitarr?
– Innan vi ska ut på turné brukar det bli en tre timmar om dagen, men det varierar. Ibland blir det skitmycket, och när det är paus och inga jobb så vill jag oftast ha ett break från allt spelande. Nackdelen är att fingertopparna blir mjuka och man måste liksom början om igen.
I mars 2017 gick Sven-Erik Magnusson bort i sviterna av cancer. Han blev 74 år. Idag återfinns sonen Oscar vid sångmikrofonen där pappa brukade stå. Oscar Magnusson har varit en del av ”Sven-Ingvars” sedan 2006.
– Det är ju Sven-Eriks band. Alla vi som står på scenen idag har han själv handplockat och det är vi som kollektiv som fortsätter spela. Det är inte lätt när man varit med att begrava två spelkompisar, det känns. Det här är på riktigt. Och det var inte helt självklart att bandet skulle fortsätta, men vi testade med en hyllning till Sven-Erik och vi var beredda på att spela på mindre ställen. Men så blev det inte, vi är nu tillbaka på precis samma scener som vi var innan. Vi hade i beräkning att bli toksågade, men nej, så har det inte blivit. Nu är vi uppbokade fram till april 2019 och en ny platta är på gång.
Förutom Sven-Ingvars så har Staffan även ”Jeremias Session Band”. Faktum är att det var Ingvar och Sven-Erik som introducerade Jeremias i Tröstlösa för Staffan. På plattan ”Man borde inte sova” från 1972 finns ”Tess lördan” tonsatt.
– Det var något helt nytt som öppnade sig. Jag har aldrig varit mycket för tonsatta dikter, men när jag började läsa Jeremias förstod jag att här fanns det en nästan outtömlig låtskatt. Vi har gjort två plattor och det finns material till minst lika många till.
Den 19 och 20 oktober firas 150 år sedan födelsen av Jeremias i Tröstlösa, eller Levi Rickson som han egentligen hette. På scenen – ”Jeremias Session Band” tillsammans med ”Sven-Ingvars”.
– Det ska bli skitroligt! ”Jeremias Session Band” var fantastiskt i originaluppsättningen och nu får vi chans att blanda upp oss med Sven-Ingvars.
Vad har då Staffan Ernestam för utrustning?
– Jag har alltid varit mycket Fender – strata och tele. Det ska vara traditionellt och jag har kört ungefär samma grej sedan jag började. Det ska vara en stärkare med en bunt pedaler. På förstärkarsidan har jag kört med Fender Vibro King, VOX AC 30 och Fender Twin. Sedan 2016 är min huvudstärkare en Olsson som är handbyggd av John Olsson i Västertorp (John arbetade för Hagström på 70-talet). Förstärkaren är en utmärkt plattform.
Aldrig funderat på att gå digitalt? Typ Kemper?
– Varför? Om jag ska jag byta till digitalt, ska det vara för att det är bättre. Varför byta till något som bara är nästan lika bra? Det finns inget som slår en rörstärkare. Visserligen har vår ljudtekniker klonat mitt ljud, så att om det skulle hända något så finns det en back up. Men, nej, inte gå digitalt idag.
Och pedaler?
– Har en kompressor, en Ibanez Tube Screamer och en Boss Blues Driver.
Strängar?
– Till elgurorna kör jag Daddario 0.10 och till mina akustiska blir det 0.12. Har en övningsstrata med 0.11 bara för att de ska ge lite motstånd och vara svårare. Har några akustiska Sigma från 70-talet som är helt underbara att spela på och arbetshästarna är elguror; Fender strata American standard. Har en Gretsch från 1963.
Sämsta gitarraffären?
– Å, herregud. De gör man väl hela tiden? När jag köpte min telecaster på Allegro i mitten av 1980-talet av Greger Agelid, så köpte jag egentligen även en strata från 64–65, typ. Jag satt där och lirade när Sten Boberg från Lolita Pop kom in i affären. Han blev ju helt förälskad i stratan och övertalade mig om att han skulle få köpa den istället. Och jag var ju egentligen nöjd över att ha hittat en telecaster, så javisst. Då kostade den stratan 6 000 kronor. Idag kostar en sådan gitarr runt 200 000 kronor. Dålig affär? Njaee, Sten fick ju en bra gitarr, hehe.
Önskeguran?
– Det är en Rickenbacker 12:a. En Roger McGuinn signaturmodell. En svart. Då vore jag hemma helt och hållet. Men en sådan kostar 50–60 000 kronor…
