I augusti är det ett år sedan Rikard Lekander började som konstnärlig ledare på Örebro länsteater. Efter en tuff start med neddragningar på grund av länsteaterns urholkade ekonomi, arbetar han nu målmedvetet framåt. Han ser en ljusning vid horisonten och är övertygad om att gå på teater är något som är på uppgång.

Att Rikard Lekander, som växte upp i Umeå, skulle komma att ägna sig åt teater var inte helt givet. Han kommer, som han själv säger, inte från en teaterfamilj. Med ett undantag.

– Den som verkligen uppmuntrade mig var min morfar som arbetade med revyer och barnprogram, han var Bengt i ”Staffan och Bengt”, berättar Rikard Lekander med ett skratt och fortsätter:

– I hans generation sågs det inte riktigt som ett yrke att spela teater, så han fortsatte som lokförare vid sidan av tv under hela sitt yrkesliv. Men han blev överlycklig när jag kom in vid Teaterhögskolan i Malmö, konstaterar Rikard Lekander.

Innan Teaterhögskolan hade han gått en ettårig förberedande teaterutbildning i Stockholm, och hade egentligen tänkt nöja sig med det.

– Jag hade varit med och startat en teater i Umeå redan när jag var 16 år, och såg egentligen ingen poäng med att studera vidare. Skuggteatern heter teatern och finns faktiskt fortfarande kvar, så det känns väldigt roligt, berättar Rikard Lekander.

Efter de fyra åren på Teaterhögskolan begav sig Rikard Lekander till USA för specialstudier i skräckteater.

– Som tonåring var jag skräckfilmsfantast, och jag ville överföra detta till scenen, så jag startade teatergruppen Farozonen i Malmö. Jag tror vi låg rätt i tiden, för det var under samma period som John Ajvide Lindqvists bok ”Låt den rätte komma in” kom ut och Twilight-filmerna, berättar Rikard Lekander.

Skräckteater är dock inte ett nytt fenomen, man kan säga att genren föddes i Paris i slutet av 1800-talet på Grand Guignol. Rikard blev alltså en i raden av skickliga dramatiker i den här genren. Hans föreställningar drog mycket publik och spelades till och med på Dramaten.

– Jag ville visa att teater kunde vara något annat än det många kanske tror. Det lyckades, det kom mycket publik på föreställningarna, som bland annat spelades på Dramaten. Jag tror man tänkte ”Hur kan det här funka på teatern” och ville se det. Jag skulle säga att det funkar bättre på scen än på film i och med att man befinner sig i samma rum, konstaterar Rikard Lekander.

Efter Farozonen följde några år som skådespelare på Dramaten, där en favoritroll var som den yngste sonen i Lars Noréns halvt självbiografiska drama ”Natten är dagens mor”. Därefter har det blivit mycket regi.

– Men jag ser mig inte som en pensionerad skådespelare, jag vill stå på scenen igen, konstaterar han, och fortsätter:

– Jag har med åren blivit mer och mer fascinerad av scenteknik, ljus, ljud och hur man skapar olika stämningar ihop med skådespelarna . Det handlar ju om att skapa magi och atmosfär. Jag har nyligen regisserat ”Flickan med Svavelstickorna” på Backateatern i Göteborg, och det är en föreställning helt utan dialog, istället satte vi upp den som en stumfilmsteater där vi använde tekniker som använts i stumfilmer, inklusive musiken, berättar Rikard Lekander.

Ovanligt grepp till trots, så har uppsättningen blivit så populär att det blivit nödvändigt att sätta in extra föreställningar under hösten 2019 för att tillmötesgå efterfrågan från de som vill se pjäsen.

Trots höstens turbulens på länsteatern i Örebro ser han ljust på framtiden.

– Vi står inför ett otroligt spännande spelår som kommer att täcka in både olika åldrar och flera olika typer av estetiska uttryck, säger Rikard Lekander.

Att gå på teater menar han är något som är på uppgång.

– Jag tror faktiskt det. Jämfört med det allmänna mediebruset så känns det exklusivt att gå på teater. Man vill helt enkelt få en upplevelse där man kan vara mer hängiven än man är framför en tv. Här stärks just nu också helkvällsupplevelsen av att vi har fått en restaurang i huset (Rosengrens Skafferi) och jag tror att teater är något som kommer att växa, konstaterar Rikard Lekander.