Seinabo Sey är en av landets största artister. Det bevisade hon inte minst under höstens spelning i Ericsson Globe. Nu beger hon sig ut på en omfattande Sverigeturné och den 17 februari kommer hon till Conventum och det med den hyllade plattan ”I´m a dream” i bagaget.

Efter en alldeles för lång bortavaro är hon nu aktuell med singlar och videos inspelade i Gambia, och även med sin andra platta.

Det har gått över fem år sedan du debuterade med Younger. Tycker du att åren har gått snabbt?

– Jag fick förlagskontrakt när jag var 19, 20, 21 någonting, så jag har ju hållit på med musik väldigt länge professionellt. Det har snart gått tio år. Det känns som hälften i mitt huvud – det går två musikår på varje år. Samtidigt finns det så mycket som jag har lärt mig som tar mycket tid.

Vadå, till exempel?

– Jamen allt! Jag kunde ingenting när jag började, verkligen ingenting. Förutom att kanske typ sjunga, lite. I övrigt har jag lärt mig allt, och det finns ändå oändligt mycket kvar. En av de roligare grejorna med att hålla på med det här är ju att jag aldrig riktigt fattar allt, och det är väldigt spännande och kul att förstå mer och mer om vad man själv kan ha kontroll över.

I antologin ”Saker jag hade velat veta när jag var 15” skrev du en text till dig själv som ung tonåring. Finns det råd du skulle ge dig när du skivdebuterade, med den kunskap du har idag?

– Att kreativt lita på magkänslan. Jag gick emot min egen magkänsla på många sätt. Och om jag skulle vara hård mot mig själv skulle jag säga ”Skärp dig”. Lär dig att träna varenda dag, ta hand om din hälsa, både fysiskt och psykiskt. Jag kan se tillbaka och förstå varför det inte gick att göra, så det är ett råd som kanske inte hade gått att följa för att jag var så less, så trött. Jag gjorde så gott jag kunde, men i en ultimat värld hade jag behövt ta hand om mig själv bättre.

På sin nya platta ”I’m a dream” har Seinabo Sey till stora delar arbetat tillsammans med samma personer som förra gången – Magnus Lidehäll, Salem Al Fakir, Vincent Pontare. Oskar Linnros och Isak Alverus – och när hon talar om att det gnisslat ibland under arbetet är hon påfallande obekväm.

– De är ju min trygghet. De har varit mina storebröder. Vincent Pontare har gett mig pengar till att fika när jag inte hade pengar. Under flera år trodde de på mig och tog hand om mig när jag inte kunde ta hand om mig själv. Jag har lärt mig så oändligt mycket av att vara runt de människorna. Det är kanske det jag menar, att jag efter fem, sex år känner att jag vill utforska andra saker musikaliskt.

Men för mig är det en väldigt stor förändring eftersom de funnits i mitt liv hela tiden. De är ju mer vana att jobba med olika människor, men för mig har de inneburit en trygghet, samtidigt som de är otroooliga låtskrivare. Vincent och Salem är ju de största av alla. Men jag inser att om jag inte rycker bort mina plåster blir det svårt för mig att bli något bättre. Samtidigt ringer jag dem allihopa stup i kvarten och frågar om tips, de kan så otroligt mycket mer än jag.

Den 17 februari blir det ett turnéstopp i Örebro och Conventum Kongress.