En gång i tiden spelade de musik i ett litet band som hette The Happy hippo family. När den här intervjun görs sitter Martin Qvarfordt och Timmy Bjärnebro istället på Stå – Pintxos och vänner och försöker definiera vad för typ av skivbolag Rough talent egentligen vill vara. Och för att förstå det behöver man nog gå tillbaka i tiden, så det gör vi.

Martin pratar mycket och försöker förklara, testa olika tankar direkt, ändrar sig och formulerar om. Timmy förfaller mer eftertänksam, pratar inte lika mycket, kompletterar Martins utspel och kollar då och då av sin telefon. Han är småbarnsförälder och han har lämnat mamma och barn hemma för att göra den här intervjun.

– Vi startade faktiskt vårt första skivbolag, Jaqueline music, för 10 år sedan. Då var Spotify nytt och vi var tidigt ute med att göra singelsläpp, berättar Martin samtidigt som han letar i minnet.

– Sedan tog Happy hippo family över, minns Timmy.

De fortsätter längs minnenas allé. Hur de träffades, bildade första bandet, praktiken på legendariska skivbolaget Burning heart records och så vidare.

– Där föddes en dröm, säger Martin och får mycket riktigt något drömmande i blicken. Det har troligen funnits sämre ställen att jobba på för att skaffa sig ett sug efter skivbolagsjobb.

Men det var fortfarande mycket spela i band under de där tidiga åren och inte så mycket spela in (andra) band.

– Vi spelade tidigare i ett litet band som hette This morning orchestra. Vi blev signade av ett dotterbolag till Burning heart och fick spela in en demo, minns Timmy.

Jag minns bandnamnet men inte hur de lät, så jag frågar och Martin drar sig till minnes den där demoskivan.

– Grejen var att vi fick Mieszko Talarczyk (producent och sångare i lokala grindcorebandet Nasum fram till sin död i tsunamin i Thailand 2004) som skulle mixa. Han kom från typ Nasum och vi lät som Mumford & sons, det blev en väldigt rolig mix.

Samtidigt som streamingen tog fart i Sverige pluggade Timmy musikevent och Martin gjorde praktik på ett indiebolag. Båda skaffade sig erfarenheter som ledde till det där första stapplande försöket som skivbolag.

Men så tog det fart med Happy Hippo family, kraften lades på bandet och skivbolagstankarna hamnade i bakgrunden. Tills Martin nyligen såg en spelning med indiebandet Tribe friday.

– Jag tyckte att de var fantastiska, helt i min egen smak, säger Martin och berättar att han skickade över en länk till Timmy med orden ”det här kommer du att gilla”.

Det tog några dagar innan Timmy tittade på klippet, men när han väl gjorde det var han fast.

– Du gick till och med om mig i extas över bandet, säger Martin och förklarar att Timmy sedan blev drivande i att de borde arbeta med bandet under den där skivbolagshatten de valt att kalla Rough talent.

– De var för bra för att missa, slår Timmy fast.

Hur kommer ni att jobba som skivbolag?

Martin: Vi har inga ambitioner om att bli ett stort bolag. Vi vill bara använda den kreativa energin vi lagt på egna projekt och lägga den på det här bandet istället. En del artister tvingas in i långa avtal med skivbolag men så vill inte vi jobba. Vi jobbar hellre i projekt med banden och hjälper dem med vad de vill ha hjälp med. Sedan är de fria att jobba vidare med andra om de vill. Det verkar som att banden gillar den här idén och att det skapar ett förtroende.

Timmy: En skiva är ett tydligt mål med Tribe friday. Det är roligt att fundera på var vi kan sälja den, och hur. Jag har nyligen varit pappaledig och haft semester och då har jag haft tid att fundera på sånt här, säger Timmy.

Okej, så skivsläpp kan vara ett mål. Finns det andra saker ni kan jobba med kring ett band?

M: Det kan exempelvis vara, som blev fallet nu, att få in dem som förband till Mando diao…

T: Eller så kan det vara att få ihop en turné. Vi gör allt som vi går igång på.

M: Vi kommer att tillföra något där de själva inte har kompetensen.

Så, hur ser närmaste framtiden ut för bolaget?

M: Vi vill bygga upp Rough talent. Vi har alltid varit nytänkande och jag ser mig själv mer som en evenemangsarrangör än något annat.

T: Jag ser mig själv som golvläggare.

M: Ja, ibland behövs det en golvläggares perspektiv.

Killarna garvar. Det är påtagligt att de både är seriösa och samtidigt oerhört avslappnade i det. Tyngden och allvaret i att driva ett företag, med ansvar för någon annans framgång, verkar inte bekomma dem. Jag antar att det är det som kallas för rutin.

Merchandise?

M: Vi har tryckt upp t-shirts, de är redan slut. Men det ska vara grejer vi skulle vilja ha själva. Vi har alltid varit mycket ”do it yourself”, inte minst i Happy hippo family.

Klistermärken är en bra grej för att synas. När New silver girl var här på Live at heart förra året såg jag dem aldrig spela, men jag såg deras klistermärken över hela stan.

M: Vi tryckte upp massor med klistermärken när vi skulle till Japan med Happy hippo family och tänkte att ”nu ska vi tapetsera överallt”.

Oj, i Japan? Är det inte väldigt ”rent” där?

M: Ja precis. Så vi vågade inte sätta upp ett enda klistermärke.

Så hur får presumtiva band och artister hjälp av er, vill ni bli överösta av demos?

M: Vi går inte igång på demos.
T: Nä, det ska vara saker vi går igång på. Det blir kanske mer att det är vi som söker upp artister vi vill jobba med.

Men finns det något sätt att uppmärksamma Rough talent på just mitt band? Ska man ordna en spelning och bjuda in er, eller vad?

M: Ja, men den är fin tycker jag. Gärna bjuda hem oss för en spelning i vardagsrummet.

M: Ser man någon live då tror jag att man ser direkt om det finns något där.

T: Så kontakta inte oss, vi kontaktar er.

M: Men vi tar gärna hatmejl. (Skratt). Det kan till och med leda till att vi vill jobba med er.

T: Det är roligare, skicka ingen demo – skicka hatmejl istället!