Biorecensionen presenteras i samarbete med Filmtopp.se.

Tomb Raider – ett magnum opus av norska regissören Roar Uthaug

Biopremiär: 16/3
Regi: Roar Uthaug

Manus: Geneva Robertson-Mrowet, Alastair Niddons

Medverkande: Alicia Vikander, Dominic West, Walton Goggins m.fl.

Genre: Action, Äventyr

Speltid: 1 tim 58 min

Förväntningarna är obefintliga och jag hoppas att Tomb Raider inte är sämre än fjolårets blanka skott om mumier, som knappt monsterknarkaren kunde berusa sig på. Men det jag möts av är något helt annat, kanske till och med den bästa äventyrsfilmen sedan nittiotalets Mumien.

Vi följer cykelbudet Lara Croft som undviker hennes familjs önskan att hon ska ta över det globala företag hennes sedan länge försvunna far lämnat efter sig. Dels för att hon vill hitta sin egen väg, men mest för att hon vägrar inse att hennes pappa är borta. Istället för att se sanningen i ögat fördriver hon sin tid genom att söka kickar, med allt från riskfyllda innerstadsrace till hårda boxningsmatcher.

Men Laras livssituation tar en snabb vändning när hon upptäcker ett meddelande från pappan och förstår att han inte var vilken framgångsrik byråkrat som helst. Han hade ett mystiskt projekt. Undangömda dokument antyder att han deltagit i ett hemligt uppdrag på en ö utanför Japan. Lara har nu möjligheten att fullfölja det syfte hon dessa faderlösa år känt sig ämnad för. Hon ska ta reda på vad som egentligen försiggick i hennes pappas liv. Utan att tänka efter beger hon sig österut och snart förstår hon att det är en farlig resa som väntar henne.

Den senaste tiden har vi överösts av mastodontfilmer och det är bara actionpiruetten ”Mad Max: Fury Road” som fångat min totala uppmärksamhet. Fram tills nu. Tomb Raider inleder effektivt med ett lockande porträtt av Lara Croft som behåller mitt engagemang under hela berättelsen. Öppningen i boxningshallen ramar genast in vår explosiva huvudkaraktärs naivitet och oräddhet, som är både hennes brister och styrkor. Berättandet slarvas inte bort och det märks att norrmannen Roar Uthaug med sitt författarteam vill bygga om filmserien från grunden. Actionfilm där fokus även ligger på helhjärtade karaktärsporträtt har blivit en alltmer sällsynt diamant.

Med sig på sin resa har Lara den försupne båtägaren Lu, som även han har saknat syfte fram tills nu. Deras relation vibrerar på många sätt, men inte av sexualitet. Nej, på det här äventyret får romansen stå åt sidan och det är befriande. För Laras villkorslösa kärlek till hennes far ockuperar redan hennes fokus och berättelsen klarar sig utan den typiska kärleksrelationen. Det känns helt rätt att det är just hennes inre och yttre resa som prioriteras. Resten har vi kvar till uppföljaren.

En annan imponerande styrka med Tomb Raider är de ovanligt träffsäkra tempoväxlingarna. De scener som är tänkta att beröra oss tar sin tid på sig och lyckas med just detta. De scener som är tänkta att hålla ett järngrepp om vår höga puls lyckas med just detta. Det är fängslande och mycket intensivt. Efter biovisningen skakar jag. Hur lyckas en TV-spelsfilmatisering köra över mig så här hårt? De har ju tidigare visat sig vara dömda att misslyckas.

Inför Tomb Raider hade jag sett några av Alicia Vikanders mest omtalade roller och hänsynslöst matats med snacket om att hon är en världsstjärna. Men det är först när jag golvas av hennes insats här som jag faktiskt ser genom hyllningsröken. Och nu känns hennes unika talang nästan löjligt uppenbar. Hon kan gärna få hålla tacktal nummer två på nästa Oscarsgala för rollen som Lara Croft. Det kommer knappast att hända, men så bra är hon. Det hon har att jobba med här är mestadels korta scener som sjuder av jakter och explosivitet. Men hon tar varje tillfälle hon kan att ge rollen allt och lite till. Tomb Raider är beviset på att Alicia Vikander har hela spektrat.