Knutby
Jonnas Bonnier
(Albert Bonniers förlag)

Det är redan bestämt att Jonas Bonniers bok ”Knutby” ska bli tv-serie under 2020 och dokumentärer, böcker och teatrar har redan gjorts om ett av Sveriges mest kända mordfall i modern tid. Om det beror på att det ska mjölkas ut så mycket som möjligt eller om personerna bakom vill söka efter förklaringar till det oförklarliga är oklart, antagligen behöver inte det ena utesluta det andra.

Jonas Bonnier, som bland annat skrivit enormt hyllade ”Helikopterrånet”, har valt att inte använda personernas riktiga namn vilket kanske känns något onödigt eftersom alla vet vilka som åsyftas. ’Kristi brud’ Åsa Waldau har fått namnet Eva Skoog (wald = skog på tyska), pastorn Helge Fossmo heter Sindre Forsman och barnflickan Sara Svensson heter Anna Andersson.

När Knutbydramat uppdagades 2004 var det svårt att förstå hur en sådan sektliknande grupp med dödliga villfarelser skulle uppstå i en liten pingstsamling. Vi känner alla till de svarta rubrikerna när pastorn Helge Fossmos andra fru mördades och en annan församlingsmedlem skottskadades svårt. Den som höll i vapnet var den som kallades barnflickan men det uppdagades att den som låg bakom, och hade manipulerat henne till dåden, var pastorn i församlingen.

Boken är skriven ur tre perspektiv; Kristina Forsman, Eva Skoog och Sindre Forsman. Det tar sin början när Kristina och hennes man Sindre anländer som pastorsfamilj till Gränsta utanför Knutby på den uppländska landsbygden. Den verkliga Kristina var pastorns första fru Heléne som dog under mystiska omständigheter och eftersom det är henne vi vi vet minst om så är det enligt mig Kristinas perspektiv som känns intressantast på förhand, en känsla som förstärks under läsning.

Det är både fascinerande och sorgligt att ta del av upprinnelsen till vad som komma skall. Fossmo påstod sig sanndrömma om sin första frus ”hemgång” till Gud och såg det enligt boken som rimligt att hjälpa Gud på traven. Författaren antyder att Sindre/Helge mördade henne och det är han inte ensam om att tro även om rätten inte kunde bevisa det. Det är lätt att leva sig in i Kristinas/Helénes tvivel om församlingens bisarra drömtydningar där Eva Skoog/Åsa Waldau fungerar som en gudagestalt och bestämmer vem som ska dö och vem som ska ligga med vem.

Bonnier skriver bättre i de saker han kan förstå, när galenskapen tar över blir det ett för stort jobb även för honom. Samtidigt lyckas han skildra den gruppdynamik som finns och som gör att människorna passerar passagen från god till ond. Vi får ta del av en parallell värld där människorna i den trodde att de agerade rätt och även om det inte går att förstå så blir det en skicklig beskrivning i hur en sekt skapas.

Om det inte vore för att jag visste att detta faktiskt var verklighet hade händelserna i romanen tett som sig alltför överdrivna för att framstå som trovärdiga. Denna spänningsroman är en bladvändare i stora mått. Detta skapar också en olustig känsla hos mig som läsare; det skaver att läsa något så pass underhållande om något så tragiskt. Dilemmat förstärks av att historien ligger så pass nära sanningen och att det är verkliga personer vi pratar om.

Genom hela boken tänker jag på de barn som fanns runt om och som var med om ohyggligt svåra upplevelser och alltid kommer vara stämplade som ”Knutbybarnen”. Det är alltid barnen som hamnar i kläm och denna sorgliga känsla lämnar jag boken med.