Fler och fler tjejer har börjat skejta de senaste åren, tack vare att många föreningar erbjuder möjligheten till så kallad Tjejskate. Vi besökte Brädcentralen i Örebro för att få veta mer och passade på att höra vad några av deltagarna hade att säga om konceptet.
Brädcentralen på Östra Nobelgatan är en välkänd och nästan helig lokal bland alla örebroare som någon gång har varit en del av stadens skateboardkultur. Föreningen har funnits sedan slutet av 90-talet och hallen är en av Sveriges äldsta inomhuslokaler för skateboardåkning. För ett par år sedan uppgick medlemsantalet till nästan 800 personer, vilket inte är fy skam. Däremot har en övervägande del av medlemmarna alltid varit killar och för att locka dit fler tjejer har man sedan ett par år tillbaka därför anordnat Tjejskate en gång i veckan.
Under dessa timmar är den 500 kvadratmeter stora hallen helt och hållet reserverad för de tjejer som vill åka bräda utan att känna sig som en minoritet bland killarna och glädjande nog har det också resulterat i att antalet tjejer i föreningen sakta men säkert ökar.
Sanna Sjöberg och Kayla Mokédé arbetar som ledare för Tjejskaten i Örebro. De är på plats i hallen varje torsdagkväll mellan klockan 17 och 20 och fixar med allt från inskrivning av nya medlemmar och utlåning av nödvändig utrustning till att lära ut skateboardåkningens grunder till de nytillkomna deltagare som behöver lite extra hjälp.
– Det är bra att vi kan erbjuda tjejerna det här, det handlar om trygghet och att alla ska känna sig välkomna. Vi är väldigt noga med att peppa dem och visa hur allting funkar. Jag vet att det är många som tycker att det känns lättare att komma hit och åka när det inte är några killar på plats. Det gäller särskilt de yngre nybörjarna som ofta är lite blyga och försiktiga, berättar Sanna.
Gruppens storlek varierar väldigt mycket från gång till gång och när de är som flest brukar de vara runt 10–15 stycken. Även deltagarnas kunskapsnivå och ålder varierar, men de flesta är ganska unga och har inte heller skejtat speciellt länge. Sanna och Kayla är med sina 24 respektive 18 år äldst medan den för tillfället yngsta medlemmen inte är mer än fem år.
– Förra året var det en 34-årig tjej som var med och åkte, men hon har tyvärr flyttat härifrån nu. Det är väldigt kul att det är så olika åldrar, det blir bra variation då, men för tillfället tycker jag att det är lite för få tjejer i min egen ålder. Samtidigt är det häftigt att se när det kommer hit tjejer som är tio år yngre än mig och visar sig vara hur orädda och grymma som helst, säger Sanna.
Även om Sanna och Kayla är äldst i sammanhanget och dessutom jobbar som ledare har de faktiskt inte skejtat speciellt länge. Båda två har åkt i drygt ett och ett halvt år och deras engagemang för Tjejskaten har pågått ungefär lika länge.
– Det har alltid funnits en vilja inom mig att åka skateboard och när jag såg en skylt där det stod att Brädcentralen skulle köra nystart på sin Tjejskate kom jag hit och testade. Jag hade åkt en del longboard tidigare, men det blev ganska enformigt och tråkigt. Man utvecklas inte speciellt mycket där. När jag började skejta märkte jag däremot att jag utvecklades direkt. Efter att jag hade åkt här i ungefär en månad blev jag tillfrågad om jag ville hjälpa till som ledare och då hoppade jag på det, berättar Kayla.
Sanna fick möjligheten att börja arbeta som ledare och tog då också tillfället i akt att börja skejta.
– Jag träffade Kenny (Nordh, red. anm.) på en festival. Vi började snacka skateboard och jag nämnde att jag hade en dröm om att få jobba med det på något sätt och på den vägen hamnade jag här, berättar hon.
Medan de berättar om hur de på senare tid har jobbat på att bli tydligare med att visa att de finns, genom bland annat marknadsföring på Facebook och med affischer på Örebros skolor, för att få dit fler tjejer dyker kvällens första åkare upp. Hon heter Ellinor och kommer dit i sällskap med sin mamma och sin storebror. Det visar sig att det är första gången hon ska testa på att skejta själv.
– Jag har varit här och kollat på när brorsan har åkt och han har lärt mig att åka lite hemma också, berättar hon samtidigt som hon tar emot en lånad skateboard och sätter på sig de olika skydden, för att sedan ge sig ut i skatehallen.
Ellinor börjar med att glida runt lite försiktigt på de plana ytorna innan hon bestämmer sig för att testa en något svårare övning i nedförslut. Hon får instruktioner om hur hon ska stå på brädan för att klara av att åka nedför rampen utan att ramla och vid de första försöken får hon också lite stöd i form av en hand att hålla i. Ganska snart rullar hon ned helt på egen hand, utan att ramla. Galant! Hon möts av hejarop, applåder och gör en spontan high-five med Kayla.
– Det är så mycket kärlek i skateboardkulturen. Gemenskapen är grym och alla är glada och peppar varandra. Dessutom är det bra träning och funkar som en slags terapi också. Man släpper precis allt annat när man ställer sig på brädan och åker runt här inne. Det är en skön känsla, konstaterar Kayla.
Stämningen i hallen är på topp och det är påtagligt att sammanhållningen och glädjen är viktigare än att bevisa att man är bättre än någon annan. Ellinor fortsätter att utmana sig själv och vill veta hur man gör en ollie. Kayla tar sig an uppgiften och visar pedagogiskt och noggrant hur det går till, steg för steg, och även om det kanske inte blir speciellt mycket ollie av det i slutändan verkar det i alla fall som om kvällens besök har gett Ellinor blodad tand.
Det har trillat in ytterligare några åkare i hallen och totalt är det nu sju tjejer som rullar runt på varsin skateboard. En av de nytillkomna är 16-åriga Johanna Bang och tillsammans med Kayla är hon den som håller högst tempo, vågar mest både högt och lågt och varvar många lyckade trick med en och annan vurpa. När man ser henne fara fram i hallen är det svårt att tro att hon faktiskt bara har hållit på med skateboard i ungefär två månader.
– Eftersom jag är uppvuxen på landet har jag inte haft så många bra ytor att åka på, men jag har alltid tyckt att det är fascinerande att kolla på folk som är duktiga på att åka skateboard. Det ser ju fysiskt omöjligt ut, men när man sedan testar det själv och sätter ett trick känner man sig bäst i världen, säger Johanna.
Hon berättar att det inte är så svårt som det ser ut när man väl kommer igång och att det svåraste faktiskt är att just komma igång.
– Jag hade lite ångest första gången jag skulle hit. Det kändes alldeles för coolt för mig, så jag stannade faktiskt hemma den gången, men man får försöka tänka bort allt det där. Det är ingen som bits här. Alla bryr sig om varandra och är väldigt snälla.
Samtidigt som de ser fördelar med Tjejskaten och att det fungerar bra för att väcka intresset för skateboard hos fler tjejer, särskilt de yngre, är de också rörande överens om att det är väldigt viktigt att det inte uppstår en permanent uppdelning mellan killar och tjejer. Varken Kayla eller Johanna har några problem med att åka i skatehallen även när killarna är där.
– Jag började att åka ihop med killarna nästan direkt. Egentligen gillar jag inte grejen med att dela in folk i olika grupper och skapa en särskild kategori för ”tjejskejtare”. Vi har exakt samma förutsättningar som killarna, det är inte någon som helst skillnad på oss. Dessutom utvecklas man väldigt mycket när man skejtar med folk som är bättre än en själv, säger Kayla.
Det är tydligt att båda två har hittat en aktivitet som betyder väldigt mycket för dem och med facit i hand kan det konstateras att Tjejskaten har haft en stor del i att de tog det första ordentliga steget upp på brädan och vidare ut i rampen.
– Tycker man om utmaningar är det här en grym grej att hålla på med och har man väl börjat skejta kommer man inte ångra sig. Varje gång man sätter ett nytt trick känns det som att man har erövrat hela världen, förklarar Johanna.
