… då är filmmediet som bäst. Det föll sig så att bröderna Coen, på sätt och vis, slängde ned mig i källaren på Nordiska museet och att jag därefter drog till Texas. Vi återkommer till det.
Det började med slutscenen till Coens nyligen bioaktuella Inside Llewyn Davis. Oscar Isaac satt på The Gaslights rökiga scen i 60-talets New York och sjöng den tidlösa Fare Thee Well – en fin folksång som jag återupptäckte där i biomörkret. Sången går också under namnet Dink’s Song, kanske mest känd via Dave Van Ronks otroliga version från 1961. Därefter har den tolkats av Bob Dylan, Joan Baez, Jeff Buckley, med flera.
Vem var egentligen denna Dink, frågade jag mig, som alla sjungit om? I sången, som går i jag-form, sörjer Dink desperat en anonym man som smulat sönder hennes hjärta. Hon mår skit: One of these days and it won’t be long/Call my name and I’ll be gone, sjunger hon. Jag började söka efter Dink på nätforum och bland webbartiklar, men infon var knapphändig. Jag fortsatte i bokhyllan och läste igenom Dylans Memoarer. Återigen knapphändig info. Köpte The Mayor of MacDougal Street (Van Ronks självbiografi) men hittade bara fragment. Jag blev besatt. Ett spår hade jag kvar – musiketnologen John Lomax. Han hade samlat in folkvisor i hela USA i början av 1900-talet och träffat Dink 1904. Kanske fanns det mer information i hans publikation American Ballads and Folk Songs från 1934. Boken fanns på Nordiska museet. Jag stack till Djurgården och där, i källaren, fann jag Dink. Det visade sig att hon var en av många svarta kvinnor som under oklara omständigheter hämtades från Memphis av en byggnadsentreprenör för att ”arbeta” i ett tältläger i Texas. Enligt Lo max hade (grott)männen, som jobbade vid ett dammbygge, löpt amok i brist på kvinnlig fägring. Boken förtäljer att Dink drack en hel del gin (undrar varför …) och fick hon i sig tillräckligt hände det att hon sjöng blues. När Lomax träffade henne sjöng hon sången som senare skulle döpas till Dink’s Song. Den potentiellt olyckliga kärlekshistorien, som kanske låg till grund för Dinks sångval den där dagen 1904, framgår inte i boken. Men det gör inget. Resan mot Dink, som Coen-bröderna initierade, var fantastisk. Och det är det som är hela grejen; när filmen förslavar dig via din egen vetgirighet.
