”Jag är en snubbe som kan prata med vem som helst, jag behöver inte veta vem du är först” säger Mendez och jag inser ganska snabbt att det där verkligen stämmer. Ibland får man som journalist lirka lite för att få igång sådana här samtal men med musikern, tvpersonligheten och politikern Mendez rullar det på från första sekund.
Jag har fått en stund en kall tisdagsmorgon för ett samtal med honom med anledning av hans nya gig som musikalartist. ”Djungelboken – the musical” är en nytolkning av Rudyard Kiplings klassiska saga från 1894.
– Det är fortfarande så nytt för mig så det är lite nervöst, men otroligt roligt, berättar han.
Vid första anblick kan det tyckas vara ett stort steg för någon som inte agerat på scen förut men tittar man på Mendez hela karriär så är detta inget totalt oväntat steg. Han har inte precis gjort sig känd för att vara förutsägbar i sina karriärval. Musikkarriär, framträdanden i Melodifestivalen, en otroligt framgångsrik dokusåpa i hemlandet Chile och en kort med intensiv politikerkarriär i staden Valparaíso i Chile.
– Jag följer bara mitt hjärta, säger Mendez ödmjukt.
Han kom till Sverige i december 1986 som elvaåring.
– Jag tyckte att det var ett ”wonderland” när jag kom hit. Det var första gången jag fick uppleva snö och jag fick en otroligt bra känsla direkt. Det kändes som ett najs land att vara i, berättar han.
Han lärde sig svenska på ett halvår och tog för sig av vad det svenska samhället hade att erbjuda.
– Att veta att det fanns fritidsgårdar att gå till var en lyx för mig. Att kunna spela biljard, använda en studio och träffa andra ungdomar kändes som en jävla dröm. Det fanns inget sådant där jag kom ifrån. Nu har mina barn lärt sig uppskatta det, för jag tog med dem till Chile och visade dem. Ibland kan jag tycka att vi är lite bortskämda här med vad vi har, konstaterar han.
Det var i Sverige han kom i kontakt med musiken. Han började göra låtar som folk omkring honom gillade och hans äldre bror introducerade honom för dj-yrket. Det första stora steget mot en riktig artistkarriär togs när han jobbade på Toys R Us.
– Jag var ett stort fan av Rob’n’Raz och när jag såg Robban (Robert Wåtz, reds. anm.) i butiken gick jag fram till honom och presenterade mig. Jag berättade att jag gjort en låt och han gav mig en adress dit jag lämnade in låten. Det var ”Chiki Chiki” som faktiskt blev min första singel.
Mendez berättar att de gillade låten men ville veta vad den handlade om innan de gick vidare. Sedan tog de med honom till den legendariske musikproducenten Ola Håkansson som tog den unge musikern under sina vingar.
– Han gjorde resten och då menar jag verkligen allt. I den här världen finns det många baksidor – vilda nätter och festande – och Ola blev min musikpappa som såg till att jag höll mig någorlunda clean och fokuserade på musiken, berättar han.
Första singeln släpptes 1999 och sedan rullade det på. Det blev bland annat flera skivor, jättehiten ”Razor Tongue” och ett par deltaganden i Melodifestivalen innan han för tio år sedan flyttade tillbaka till Chile. Då hade han tröttnat på vintrarna i Sverige.
– Jag hamnade lätt i depressioner under vintern. Mörkret är jobbigt och det är inte bara jag. Jag har pratat med många som bor i Sverige som känner likadant, berättar han.
Till ankomsten i Chile smidde han planer på något helt nytt – en dokusåpa. ”Los Mendez” sändes under fyra säsonger och blev snabbt populär i hela Sydamerika.
– Jag var ett stort fan av ”The Osbournes”, Ozzy är Gudfadern av dokusåpor. Jag brukade titta tillsammans med min familj och tänka: ”Vi är ju ännu roligare än vad de är”. Jag har ju sex barn och det händer saker hela tiden i vår familj, varje dag! Så när jag inte mådde så bra vill jag testa det här, berättar han.
I Chile tände ett tvbolag direkt på hans idé och det första avsnittet sändes bara två månader efter den första inspelningen. Men trots framgången medförde tiden hemma i Chile även nya tankar.
– Jag såg att det fortfarande fanns mycket orättvisor och tänkte att om man inte gör något kommer det aldrig att bli bättre. Om man är en offentlig person, som jag är, så måste man göra något med det.
Så han ställde upp i borgmästarvalet i Valparaíso där han först vann primärvalet med stora siffror. I slutomgången fick han dock se sig slagen och slutade till sist trea.
– Men vi vann på ett sätt. Vi fick bort den onda makten och fick in något nytt i form av en ung kille.
Tiden som politiker tog hårt, inte bara på honom själv. Hans kampanjledare hotades till livet och han uppger att han höll på att förlora sin familj.
– Jag var borta från dem i 1,5 år. Vi hade det så bra innan och så går jag in och krigar. Min fru frågade varför, men jag kände att jag måste lära mina barn något. Jag såg på mitt hus. Vi hade det varmt och skönt och så har inte ens folk vatten – och det är 2016, berättar han.
Var framgången med dokusåpan bidragande till att du kunde göra det här?
– Jag var ju känd redan innan men jag måste erkänna att dokusåpan bidrog till min framgång. Folk visste redan vad jag stod för, jag hade ju öppnat dörrarna till mitt hem för tvkamerorna.
Hur tuff var det att driva valkampanj i Chile? Det låter som att det är viss skillnad från valkampanjerna här i Sverige?
– De som hade makten blev rädda och grävde upp allt gammalt skit de kunde hitta. De hittade på en massa och det drabbade även min familj. De här personerna har ju ägnat sina liv åt politik och vad ska de annars syssla med om någon tvingar bort dem? De är egentligen bara tjuvar i slips. Det är bara att åka dit och titta hur det ser ut.
Var står du politiskt?
– Jag står med folket. När jag ställde upp i valet drog alla partier i mig men jag vägrade att ta en färg. Men om man måste prata om vänster-högerskalan så står jag definitivt till vänster.
Han säger att han är stolt över kampanjen men han är inte så sugen på att ställa upp igen, trots att han fått förfrågningar om det.
– Inte just nu i alla fall. Det blir väldigt ensamt ganska snabbt.
Nu ligger fokuset på att turnera runt i Sverige med sin första musikalroll. I nytolkningen av Djungelboken ska han spela en variant av Kung Louie – Kung Gibbon.
– De hörde av sig och ville ha någon som kunde göra en latinoversion av apkungen. De ville anpassa rollen till mig vilket känns roligt. Jag ser mina barn framför mobiler och surfplattor. Jag säger inte att det är skit men det kan vara väldigt beroendeframkallande. Jag kände att kan jag få familjer att lämna mobilerna för en stund, att komma ifrån sina datorer så är det här en bra chans att se lite av den verkliga världen.
De som provat säger att det är speciellt att uppträda för barn. De är brutalt ärliga och är man inte bra så säger de det.
– Ja, precis så är det och det är lite skrämmande. Men jag älskar att interagera med dem.
Har du några planer efter att musikalen är färdigspelad? Är det tillbaka till musikkarriären eller blir det något helt annat?
– Ja, det är inget klart på något vis men jag har tänkt att det vore kul att göra ”Los Mendez” i Sverige. Då kan jag få visa allt det vi pratat om här. Det kan bli en bro från Chile till Sverige för det är verkligen två olika världar och vi kan lära oss mycket av varandra. I Chile är familjen viktig och vi har kanske förlorat lite av familjekänslan i Sverige. Det kanske är kylan, jag vet inte.
Mendez uppger ändå till sist att han håller sina dörrar öppna.
– Jag älskar mitt liv. Det vänder 360 grader från natt till dag. Vem vet, kanske är jag tillbaka i politiken imorgon, men just nu känner jag att det vore roligt att få göra ”Los Mendez” i Sverige.
