Mission: Impossible – Ghost protocol

Regi: Brad Bird
I rollerna: Tom Cruise, Paula Patton

Filmer med apokalypsen på dagordningen riktar in sig på olika riskfaktorer. Allt från asteroider och pandemier till utomjordingar och klimatförändringar. Därför är det uppfriskande att den senaste Mission: Impossible utser en fysikprofessor vid Stockholms universitet som boven i undergångsdramat. Förvisso är både skurkroll och hotbild klassiska. Den galne vetenskapsmannen är en gammal trotjänare i genren och kärnvapenhotet har trots allt inspirerat de flesta domedagsprofetiorna under 1900-talet. Men det är omväxlande att befinna sig precis vid roten till apokalypsen – höra Michael Nyqvist bre ut sig på svenska om vikten av nukleär nollställning av planeten.

Den hejdlöst actionspäckade Mission: Impossible – Ghost protocol – en nästan lika intensiv åktur som förra gången – är med andra ord en film som på ett plan höjer sig ovanför världspolitiken. Det är inga kärnvapenmakter eller ideologiskt drivna terrorister som hotar vår överlevnad, utan precis som i exempelvis Tomorrow never dies en vanvettig vit man. Och precis som i Bondfilmen är det bara superagenter som arbetar i det tysta som kan stoppa dem. Smilfinken Tom Cruise omger sig visserligen av ett mindre team, men det är likväl bara ett hemligt specialförband som kan göra skillnad.

Därmed anslutar sig den fjärde Mission: Impossible till en mer paranoid men mindre hopplös falang av undergångsfilmer. Så länge vi är trygga med att överlämna vårt öde i de ljusskygga agenternas händer, kan världen räddas från dårarna.