Det är snart 16 år sedan han lämnade Örebro SK men han är fortfarande en omtyckt profil i klubben och i staden Örebro. Den forne vänsterbacken Mikael Danielsson jobbar numera som säljare och crossfit-tränare samt föreläser om hur killar bör vara men kanske inte är. Fröet till det sistnämnda engagemanget såddes faktiskt under hans tid som spelare i Örebro SK.
Vi backar tillbaka klockan till mitten på mars 2003. Örebro SK:s spelartrupp är på Cypern för ett träningsläger där laget är tänkt att svetsas samman till en enhet. Med på träningslägret för första gången är den 16-årige talangen Martin Bengtsson som på allvar ska försöka ta en plats i laget. En kväll, efter en träningsmatch, sitter Mikael Danielsson och rumskompisen Gustaf Andersson (numera Crona, reds. anm.) och försöker koppla av.
– Vi hör hur det plötsligt knackar på dörren och så ramlar Martin in och gråter och är livrädd för den här inkilningsriten han hört ska komma. Då började man fundera på vad fan vi höll på med, berättar Mikael.
Den händelsen fick honom att börja tänka till och ifrågasätta gamla unkna traditioner.
– Det här finns överallt. I föreningar, bland studenter och idrottare och det är ett sjukt sätt att vara. Att det ska vara någon slags hackordning eller hierarki. Det är osunt, för vi män har en tendens att skada kvinnor och dessutom skadar vi oss själva genom det. Vi begår även flertalet självmord, så vi leder även där.
Han berättar att många som vill boka honom för att komma och prata vet att något behöver göras men inte vad. De som inte passar in i någon slags skev machobild av hur en man ska vara utestängs eller trycks ned. Och de som följer den osunda normen är också ett slags offer.
– Det är bara att titta på det som hänt nu kring Paolo Roberto. Jag blir först och främst ledsen för den kvinna han utsatt för det här och i andra hand blir jag ledsen för att han måste vara sån där. Det här är någon som tidigare gått ut och sagt att han är ’militant antifeminist’. Även om detta var en engångsföreteelse bär han troligen med sig något som lett till att han hamnat där. Han tillhör en kultur där man ska leva upp till någon slags manlighet som egentligen inte finns, förklarar Mikael.
I vintras blev Mikael Danielsson inbjuden till ÖSK:s akademi för att prata med ungdomsspelarna som är på väg upp.
– Det var skitkul och efteråt kommer grabbar fram till mig och säger att de känner sig inlåsta i sådana här förväntningar på hur de ska vara och bete sig, berättar han.
Ett annat exempel kommer från en egen upplevelse för några år sedan. Han jobbade som marknadschef i en förening och arbetskamraterna skulle ut på puben för att umgås och se någon match.
– Jag dricker inte öl, jag har aldrig gillat det, så när det skulle beställas en omgång så sa jag ”prosecco”. Då började de andra direkt att ifrågasätta mig: ”vadå, ska du inte ha en öl? Prosecco?”. Tjatet fortsatte och jag sa att de visst kunde beställa in en öl men att den då bara skulle stå och bli avslagen om inte någon annan drack upp den. Om jag så beställer en Pink lady med paraply så låt mig göra det! Killar har en förmåga att trissa upp saker till det absurda så att det blir exkluderande istället för inkluderande. Och vi kommer bara få fler generationer som gör så här om vi inte gör något åt det.
Vi kommer in på ämnet fotboll igen och Micke tror att både spelet på planen och hans principfasta och öppna sätt vid sidan om har bidragit till hans popularitet bland supportrarna.
– Det är nog en kombo. Dels har jag alltid gillat supporterkulturen och när jag kom in i ÖSK så gick vi precis från – vad hette de, Pingvinerna? – nere i ena hörnet. De kämpade förstås för oss men det var inte alls den kultur som vi fått idag. Vid den tiden kom ju Kubanerna fram och gjorde roliga saker, som maskerna som alla hade på sig. Sedan hade jag en uppoffrande stil på planen och tjafsade mycket med domarna. Det finns nog ingen linjedomare som inte minns mig, säger han och skrattar.
Mikael kom från Trelleborg till ÖSK men hade då flera alternativ att välja mellan. Avgörandet till de svartvitas fördel föll på smådetaljer som fick ÖSK att kännas mer välkomnande.
– Mats Jingblad (dåvarande ÖSK-tränare, reds. anm.) tog emot mig väldigt bra. Inget ont om AIK på något vis, men det var många smågrejer som gjorde att det kändes mer välkomnande i Örebro. Jag minns till exempel att jag skulle titta på en lägenhet men min dotter hade somnat i bilen så Jingblad sa att han kunde sitta kvar och vakta henne tills jag var klar. Sådana småsaker gillade jag.
Totalt blev det tre säsonger i ÖSK mellan 2002 och 2004 innan Mikael Danielsson vände tillbaka till hemstaden Eskilstuna.
– Det blev en sjuk sista säsong. Vi hade vunnit de fyra sista matcherna och jag hade gjort mål i de två sista. Vi hade slagit AIK på Råsunda och skickat ned dem i Superettan. ÖSK var kvar i Allsvenskan och vi skulle flytta hem och jag minns att jag tänkte ”vilken skön avslutning”.
Så kom beslutet från Svenska fotbollsförbundets licensnämnd: ÖSK skulle degraderas till Superettan!
– Jag åkte till klubben för att hämta mina skor när beslutet kom och det var gravstämning där, minns Mikael.
Inget roligt avslut för en spelare som hunnit etablera en genuin kärlek till klubben och fansen. På senare år har han försökt att stötta klubben på andra vis, bland annat genom sitt arbete som säljare.
– Jag jobbar som säljare på Aftonbladet idag och vi har ett samarbete med ÖSK och klubbar i några andra städer. Vi är med och träffar nätverket och så. Så länge jag är kvar så kommer vi att göra saker och bidra i de städer vi är i, slår han fast.
Och stöd behöver de svenska klubbarna. Mikael Danielsson konstaterar att klyftorna i Allsvenskan har ökat sedan han själv var aktiv och menar att ÖSK ändå har gjort det bra efter förutsättningarna.
– Man kanske lärde sig den hårda vägen genom tvångsdegraderingen att vara noggrann med ekonomin, funderar han.
Hur ser du på de som tycker att ÖSK ska anamma sin förlorarstämpel och göra den till sin identitet?
– Först ska man ha klart för sig att om man slutar i mitten av tabellen så är man ingen ’loser’. Samtidigt älskar jag den där ramsan om att vi inte har något SM-guld, den är kul i sig, men det är också lätt att skapa en skev självbild. Det är inte okej att ha mål som man aldrig kan leva upp till. Man säger att man ska bli trea och sedan blir man åtta flera år i rad, det är inte heller bra. Jag minns matchen när vi spelade AIK ur Allsvenskan, fem bussar till Råsunda en måndagskväll. Det är de små segrarna som betyder något och den matchen var våran seger.
Man ska kunna fira även små segrar?
Ja absolut, en seger är olika saker om du är en Malmösupporter eller en Eskilstunasupporter. Se på alla som reste till Oskarshamn nu i cupen! Det är upplevelserna man får tillsammans med ÖSK som är viktiga när man tittar tillbaka på ett idrottsliv. Jag kan inte definiera min karriär som att jag inte vann något och därför var den kass. Det är istället allt man fått vara med om efter vägen.
