Martin Fröst kommer ursprungligen uppifrån Norrland men har sedan uppväxten rest över hela världen i musikens tjänst. Idag är han en av världens främsta klarinettister, kammarmusiker och inte minst dirigenter. Sedan förra året kan han dessutom titulera sig dirigent för Svenska kammarorkestern som har sin hemvist på Örebro konserthus.

Du har säkert sett honom fara förbi på Örebros gator. Fotoserien som prytt våra bussar ett tag, där han poserar med sin klarinett, omgiven av rök och med poser som hämtade ur någon äventyrsfilm. Spänningen som de bilderna återger stämmer väl överens med hans musikaliska profil inom klassisk musik där han ofta hyllas för sin förmåga att ständigt utmana och omforma den klassiska musiken.

– Även om jag är äldre så har jag alltid ägnat mig åt att föra ut den klassisk musiken utanför de vanliga kretsarna. Senast i London var det 60 procent ungdomar i publiken, berättar Martin när jag når honom på telefon.

Själv beskriver han sig som en arbetsnarkoman.

– Jag jobbar nog för mycket, en arbetsnarkoman tror jag. Men jag mår bra i den kreativa berusningen man får genom musiken. Därför avtar nog aldrig lusten att göra nya saker. Det finns så mycket att upptäcka, slår han fast.

Martin Fröst växte upp omgiven av musik och även om den klassiska musiken fanns med från början var den långt ifrån dominerande.

– När jag började spela klarinett så minns jag att jag spelade Beatles. Och jazz, jag spelade i ett dixieband ett tag. Men sedan smalnade det av ordentligt när jag skulle börja studera. Jag var 15 år när jag flyttade till Stockholm för att studera musik där.

Hur bryter man med den klassiska, ofta lite mossiga bilden, som många har av den klassiska musiken?

– Ja, hur får man unga att tro att något spännande händer där inne på konserthuset? Och hur ser den där bilden ut?

Jag tänker mig vithåriga gubbar i ålderdomliga kläder, 1600-tal, och ganska stel, oföränderlig inramning?

– Och att det inte finns några unga dirigenter?

Ja, ungefär så?

– Det är ju en image-grej. Det är inget som bara händer. I de projekt jag gjort har jag försökt att komma framåt men sedan finns det också en procedur med små koder. Man spelar, får blommor till applåder och bugar sig. Det är oftast så det ser ut.

Vi kommer osökt in på att Martin de senaste åren genomfört en trilogi konserter som inleddes 2013 med ”Dollhouse”, följdes upp med ”Genesis” 2015 och sedan avslutades med ”Retrotopia” 2018. Den sistnämnda bestod av en första halva där klassiska verk av exempelvis Beethoven och Mozart framfördes samt en andra halva med helt nyskriven musik.

– Retrotopia handlade, som fallet är på så många andra områden, om att vi står med ena benet i nuet. Men vart tar vi vägen med musiken? Min utgångspunkt när jag skapade konserten var att vi hela tiden omskapar vårt förflutna. När vi berättar något nytt har vi tagit något i det förgångna och skapat något nytt. Jag tror att gammalt och nytt speglar varandra, säger Martin och fortsätter:

– När man spelar något modernt – och det här gäller egentligen all musik – kan man se alla lager bakåt i musikhistorien.

Den andra konserten i trilogin hette ”Genesis” och fokuserade mer på musikens ursprung.

– Forskare är ganska säkra på att allting uppstått ur en ”Big bang”, för det ligger tydligen kvar något slags ’eko’ över universum. Och motsvarande eko kan ses även i musiken, fast sett ur ett kortare perspektiv.

”Jag övade flera gånger om dagen och så blev jag först i världen med vissa saker. Idag kan du se hur man gör något på Youtube – och dessutom ska det gå fort”

Ny musik bygger på redan tidigare skapad musik. Beatles influerade, bland annat, en ny generation hårdrockare som i sin tur influerat senare generationer som tagit det arvet vidare och skapat något nytt med det. Och enligt Martin går influenserna och släktskapen över genregränserna också.

– ”Genesis” gick ut på att visa att all musik är mer nära släkt än man tror. På ett ställe spelade vi vismusik som följdes av något helt annat och lyssnaren visste inte när det förra slutade och när det nya började.

Med det i åtanke finns det hopp om att kunna sudda ut den där mossiga bilden av klassisk musik som något gamla gubbar sysslar med. Åtminstone fläckvis. På 2000-talet har exempelvis populära rockgrupper gjort spektakulära samarbeten med symfoniorkestrar. Och de gemensamma nämnarna mellan en låt av Avicii, en av Metallica och en av Enya finns där om man gräver tillräckligt djup.

– Hela populärmusiken bygger på samma system som klassiska stycken, släktskap finns överallt. Sedan kan destilleringen genom historien ha gett att det som lever kvar är kanske det som är bäst? Och alla musikstilar som finns nu kommer kanske inte att överleva, funderar Martin.

Det som görs är hela tiden nya inkarnationer av det som kommit innan?

– Ja, jag tror på tanken om inkarnation.

Men det är inte bara av godo och Martin framhåller att det inte gynnar kreativiteten per automatik.

– Att vi utvecklar det som varit och skapar något nytt av det gamla är inte nödvändigtvis detsamma som att man blir mer kreativ, säger han och drar paralleller till stora skivbolag och filmbolag som pumpar in pengar för att kopiera något som fungerat tidigare.

Du menar att pengar snarare kan sätta upp begränsningar som hämmar kreativiteten om man inte ser upp?

– Ja, men att hämma kreativiteten har också varit bra för den kreativa utvecklingen i alla tider.

Det blir en slags rundgång, en balansgång, men i den där balansgången har dock Martin Fröst ett gott råd att ge för att behålla kontakten med kreativiteten.

– Det går att stanna upp då och då och fråga sig: ”Varför började jag med musik? Vad var det som lockade mig från början?”.

Hur ser det ut med nya generationers intresse för att spela klassisk musik idag då? Och hur ser återväxten ut?

– Det ser bra ut när det gäller intresset. Vissa instrument är det kanske lite svårare med men i större städer är det ingen skillnad på intresset nu jämfört med förr. Jag tror dock att överlag, även med exempelvis andra typer av hantverk, så är det svårare idag. När jag började med klarinett, och allra helst uppe i Norrland i en mindre stad, så var jag mer isolerad. Jag övade flera gånger om dagen och så blev jag först i världen med vissa saker. Idag kan du se hur man gör något på Youtube – och dessutom ska det gå fort.

Martin Fröst sätter fingret på något i vårt moderna samhälle. Att ständig tillgång till allt man kan tänka sig kan vara hämmande för våra möjligheter att fokusera på något. Och när det gäller framtidens återväxt är han inte lika positiv som med intresset just nu.

– Återväxten är svårare. Jag som kommer från Norrland fick nog vara ifred mer och utveckla det jag höll på med. Det är kanske svårare att hitta något eget idag. Du kan säkert skapa något nytt, men du behöver göra det så snabbt. Men jag tror ändå på återväxten och jag tror att det där går i vågor, avslutar Martin Fröst.