April var, ur ett filmiskt perspektiv, en sorgens månad. Om man inte befann sig i Storbritannien, vill säga. Befann man sig i, säg London, kunde man nämligen slinka in på biografer som Cineworld eller BFI Southbank och avnjuta re-screeningen av Blade Runner, 2007 års Final Cut-version – vilken är den mest lyckade av alla omklippningar och tillägg som gjorts av filmen.

Ska man lista tidernas bästa sci fi vill jag hävda att Blade Runner är den mest framstående. Det är en film där varje liten del av den totala summan präglas av filmskaparmässig genialitet – från Hampton Fanchers och David Webb Peoples existentiella manus, via Vangelis episka musik, till rollprestationerna från inte minst Rutger Hauer. För den som ännu inte sett filmen kan förklaras att temat kretsar kring frågan om digitala livsformer kan utveckla ett självmedvetande. Man kan, lite slarvigt kanske, likställa det med frågan: kan artificiell intelligens ha en själ? Om ja (million dollar question) – vad händer då?

I Blade Runner tröttnar robotarna, och vill slå sig fria från den mänsklighet som förtrycker dem. Scotts film är ständigt aktuell, inte minst idag. AI-teknologi utvecklas i rasande fart, samtidigt som framstående hjärnor varnar för riskerna, däribland fysikern Stephen Hawking och Apple-grundaren Steve Wozniak.

– Vänta tills de kan tänka och programmera om sig själva, sa den sistnämnde till SvD den 21 april i år.

Två dagar senare skrev Fredrik Strage en humoristisk krönika i DN, med anledning av den nyligen utvecklade robothunden Spot. I en video på nätet sparkar en man på den försvarslösa hunden, varpå Strage ställer sig frågan ”vad händer när framtidens digitala livsformer ser robotplågeriet?”. Vill man elda upp sig (och raljera lite) till eftermiddagskaffet så kan man ju addera Wozniaks domedagsprofetia till den frågeställningen. Efter att man sett Blade Runner, såklart.