Det är ju osympatiskt såklart – att redan på förhand döma ut en av sommarens största blockbusters. Nästan oproffsigt rent av. Men ibland vet man, nära nog till hundra procent. Ibland är svavellukten så stark att man förstår att det bär iväg käpprätt åt helvete.
Kanske är det närkingen i mig – ”det går aldrig” och allt det där. Kanske är det en undermedveten försvarsmekanism, ett ängsligt skydd mot en potentiell besvikelse. Eller så luktar det bara svavel, helt enkelt.
I det här fallet sipprar lukten ut från alla möjliga håll. Smaka lite på grundstoryn till exempel: ett gäng kostymer vill kapitalisera på ny genteknik, man skapar dinosaurier och ”låser” in dem i en park, en råbarkad man med skäggstubb och vildmarkskläder förhåller sig skeptisk, kostymerna säger ”det är hur lugnt som helst”, allt spårar ur, två/eventuellt flera barn hamnar i livsfara, och folk dör. Sluttext. Känns rätt bekant va – ungefär som 1993 och den första filmen.
Det är förståeligt – om det är en reboot. Det här är en uppföljare. Det enda som egentligen skiljer nutid från dåtid är en retro-futuristisk park med större och konstigare dinosaurier (det sistnämnda är grundreceptet när Hollywood ger sig på den tredje eller fjärde uppföljaren i en filmsvit). På detta verkar Jurassic World vara så genominfekterad av CGI-teknik att dinosaurierna ser mer konstlade ut än sina 22 år gamla filmditon, vilket ju är en anmärkningsvärd bedrift. Att projektet legat ”in development” i över ett decennium får mig inte heller att hoppa jämfota direkt.
Notera att jag i början av den här krönikan skrev att man nära nog till hundra procent vet när en dålig film är i antågande. Jag hoppas innerligt att mina farhågor inte stämmer – att jag har fel och får skämmas för min negativitet. Jag hoppas, men är tveksam. Avengers-regissören Joss Whedon twittrade för en tid sedan följande, efter att ha sett ett klipp mellan huvudrollsinnehavarna Chris Pratt och Bryce Dallas Howard: ”She’s a stiff, he’s a life-force – really? Still?”. Bara en sådan sak.
