Kon-Tiki
Regi: Joachim Rönning/Espen Sandberg
I rollerna: Pål Sverre Hagen, Anders Baasmo Christiansen, Gustaf Skarsgård

Fyra norrmän, en svensk och en tysk på en flotte bestående av nio stockar balsaträ mitt ute i Atlanten. Låter det som 101 dagar av kul?

Thor Heyerdahl (Pål Sverre Hagen) brinner för sina teorier om kontakter över haven mellan förhistoriska civilisationer. Den etablerade forskarvärden skrattar dock hjärtligt åt hans teori att Polynesien skulle ha befolkats från Sydamerika och inte från Asien som alla hävdar. Året är 1947 och med bistånd från regeringen i Peru kastar Kon-Tiki loss från hamnen i Callao – allt för att bevisa att han faktiskt har rätt i sina teorier. Med sig på resan har han en filmkamera och filmen från resan får en Oscar för bästa dokumentär 1951. Boken om expeditionen har också översatts till över 70 språk och 65 år senare kommer nu långfilmen.

Joachim Rönning och Espen Sandbergs Kon-Tiki är ingen dokumentär om vad som hände ombord de 101 dagarna. Kalla den däremot gärna för en dramadokumentär baserad på både boken och dokumentärfilmen. Regissörerna lyckas också med konststycket att faktiskt uppehålla intresset i filmens alla 118 minuter, som alla i princip utspelar sig ombord på Kon-Tiki. Det här är ett så skickligt hantverk, rent filmmässigt, att man stundtals glömmer att det är fiktion och inte vad som egentligen hände. Pål Sverre Hagen är också utmärkt i rollen som Thor Heyerdahl och Gustaf Skarsgård blir nästa oigenkännlig i stort burrigt skägg som Bengt Danielsson.

Kon-Tiki är analysmässigt en mångbottnad film som kan ses ur flera perspektiv. Exempelvis underdogen Heyerdahl som kämpar mot en oförstående överhet, men främst är filmen en lektion i att aldrig ge sig när man vet att man har rätt!