När Niklas Eriksson blev kallad till möte med klubbledningen förstod han att nåt var på gång. Mycket riktigt kom snart beskedet att Örebro Hockey valde att sparka tränarkollegorna Niklas Sundblad och Petri Liimatainen.
Niklas själv var den ende i trion som fick vara kvar och han fick dessutom förtroendet att bli huvudtränare.
– Jag fick veta det dagen innan dem och fick då frågan om jag ville ta över. Det var dubbla känslor. Dels kändes det tråkigt för deras del, vi har jobbat väldigt tajt ihop i två år så jag kan inte säga att jag började jubla. Men samtidigt var det en möjlighet för mig, jag har alltid haft en ambition att sträva så högt som möjligt, säger Niklas Eriksson, som beskriver sig som lugn, nyfiken och målmedveten.
Varför tror du att du fick vara kvar och de andra gå?
– Jag frågade inte, men de sa att de ville ha mig för den typ av ledare jag är och den personlighet jag har. Under mina två år här har jag jobbat individuellt med killarna och vi har byggt upp ett förtroende som är stort åt båda håll. Det var den främsta anledningen till att jag tackade ja.
Örebros nye hockeytränare är född 1969 och uppväxt i Västervik där han bodde sina första 17 år innan han flyttade till Leksand för att gå hockeygymnasiet.
Det blev inte bara gymnasium utan många säsonger i Leksands IF. Niklas fick ihop 17 säsonger och är än idag den som gjort flest matcher i den anrika klubbens historia (över 700!).
Efter att spelarkarriären var över vid 38 års ålder blev Niklas snart involverad som tränare. Han har haft hand om både Leksand, Lillehammer och Almtuna innan Örebro.
– Min fru bor med mig i Örebro idag. Huset i Leksand har vi kvar, men det är uthyrt. Sen har jag två barn som båda flyttat hemifrån.
Dottern Lovisa pluggar i Linköping och sonen Kalle spelar hockey i USA i en juniorliga. Niklas var som bäst i början av 90-talet, då snittade han över en poäng per match under några säsonger i SHL. Han var även med och tog det klassiska OS-guldet 1994.
– Det är ju ett härligt minne i min karriär och jag delar det med Jörgen Jönsson som också var med. Men det känns också väldigt länge sen.
Han har i skrivande stund lett laget i två matcher och det är såklart svårt göra förändringar direkt, men några saker har Niklas tryckt på som han vill se annorlunda.
– Vi ska vara ett kompaktare lag i spelet utan puck och inte vara så utspridda. Sen ska vi kunna vara lite skickligare och finessrika i offensiv zon och lättare kunna ta oss in på mål.
Skicklighet och finess, kan ni lära ut det?
– Jo det tror jag, om man pratar om rätt saker. Det är en kombination av egen skicklighet och att vi från tränarhåll trycker på vissa saker i vårt spel.
Tycker du ni har ett lag som är bra nog för slutspel?
– Det tycker jag vi har, men det krävs verkligen en bra andra halva av säsongen för att vi ska kunna nå dit nu när vi halkat efter.
När den här texten skrevs hade de två första matcherna med Niklas vid rodret slutat 7-1 mot Västra Frölunda och 1-3 mot Malmö Redhawks. Trots detta anser han inte att matchen mot Malmö var klart sämre.
– Frölunda bjöd på stora ytor och vi satte dit våra chanser. Rent taktiskt gör vi en bättre match mot Malmö, det var en riktigt bra match ur tränarperspektiv.
Under landslagsuppehållet i december fick laget chansen att träna ihop sig och Niklas fick en större chans att lära känna sina nya tränarkollegor Henrik Löwdahl och Jörgen Jönsson.
– Det har funkat bättre än jag trodde ihop med dem. Båda står för lugn och trygghet, har pondus i sina personligheter och vågar kliva fram inför gruppen. Henrik har sin historia med massa säsonger här i Örebro och Jörgen har sin som tidernas meste svenske landslagsman. Det är två killar som var väldigt smarta på isen och även är det vid sidan om så jag tror absolut att det här är nåt att kunna bygga vidare på, avslutar Niklas Eriksson.
