Kamran Kabinejad kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn. Idag är han eldsjälen som driver Örebro boxningsklubb efter en karriär som både amatör- och proffsboxare.
Totally Örebro har träffat eldsjälen och cityprofilen Kamran Kabinejad.
– Jag minns att vi lekte ute när flygplanen kom. Vi vinkade åt piloterna, sedan föll bomberna, säger Kamran Kabinejad när vi träffas på Örebro boxningsklubb i Tegelbruket i Markbacken.
Dagen efter lämnade familjen staden Khorramshahr i södra Iran. Först kom Kamran Kabinejad till Stockholm och sedan blev det Västerås.
– Det var fullständigt kaos. Ingen mat och rejäla missförhållanden gjorde att kommunen stängde den förläggningen. Efter det kom jag till släktingar i Vivalla och efter några år anslöt sig resten av familjen. Jag minns första intrycket av Sverige när jag klev av planet. Det var kallt. Fruktansvärt kallt och jag undrade över vart jag kommit.
Att det skulle bli boxning var inte helt självklart. Först blev det basket.
– Det var inte lätt att komma med i något lag som 11-12-åring. Jag kunde inte språket och de andra hade spelat ihop under flera år. En dag tog en morbror med mig till Idrottshuset och BK Kelly. Där blev jag kvar.
Vi befinner oss i den delen av Tegelbruket i Markbacken som är till för boxning. Lokalen är inte stor. I mitten finns en boxningsring. I en annan del av lokalen hänger det sandsäckar i en ramp som kan hissas upp och ner från taket. En vägg är prydd av boxningshandskar. Vid fönstren ut mot parkeringen finns det möjlighet att springa på löpband och att styrketräna. Personer kommer och går i en strid ström. Alla hejar de på Kamran som glatt hejar tillbaka. Någon rehabtränar ett knä. En annan hoppar hopprep på klassiskt boxningsvis. Ett gäng med äldre medborgare slår på sandsäckarna.
– Skriv att Kamran tar ansvar när ingen annan ledare eller förening gör det. Hans arbete med ungdomar är ovärderligt, säger Eva-Lena Jansson före detta riksdagsman och socialdemokratisk politiker som fanns på plats nummer 13 i valet till EU-parlamentet.
Hon är på boxningsklubben för att träna. Allt är ett projekt i samarbete med Örebro parkinsonförening.
– Vi blev kontaktade för några år sedan och de kom hit och visade en film från USA hur de med Parkinson svarat positivt på boxningsträning. Nu kör de regelbundet här och träningen triggar tydligen muskelminnet och ger en viss bromsningseffekt för sjukdomen. Det går jättebra att bara komma hit och träna, men behöver inte gå upp i ringen.
Kamrans karriär som boxare spänner över 139 matcher som amatör. 19 förlorade, resten vinst. Redan som 15-åring vann han Pirkkaturneringen i Finland och som senior vann han SM. Första gången på 63 år som en Örebroare blev svensk mästare.
– 1996 var jag på gång till OS i Atlanta, men jag snubblade precis på mållinjen och det var ett poäng – ett enda slag – som gjorde att jag inte fick åka. Det är mycket politik i svensk boxning.
Till OS 2000 var det tänkt att Kamran skulle med, men 1998 började han tröttna på boxning. Eller snarare på förutsättningarna för att tävla på elitnivå.
– Jag kände att jag jobbade i uppförsbacke. Det var sponsorer som skulle fixas, samtidigt som jag jobbade heltid. 14 träningspass i veckan plus träningsläger och sedan skulle jag ha ett fungerande socialt liv. Att då satsa ytterligare år på ett OS som jag egentligen inte visste om jag skulle få boxas i. Det blev nej.
Redan 1996 hade Kamran varit i Miami i USA och där träffat den legendariske boxningstränaren Angelo Dundee som tränat över 15 världsmästare. Bland annat Muhammad Ali, Sugar Ray Leonard, Carmen Basilio, Jimmy Ellis och George Scott.
– Men vi klaffade inte. Det blev helt fel, så då åkte jag hem.
1998 kom det så ett meddelande från USA.
– De hade sett mig boxas i SM och de sa ”kom hit när du är redo”, så jag åkte över och det blev en mycket lärorik tid. Dock blev det bara en match som var sanktionerad under WBA, där min promotor satt med i styrelsen, och en match som jag vann. Jag har aldrig gått mer än fyra ronder någonsin, varken som amatör eller proffs. Men förutom det gjorde jag mellan 15-20 träningsmatcher som proffs och som inte räknas med den officiella statistiken.
– Innan jag åkte hade jag träffat en alldeles underbar tjej och när hon sa att hon var gravid var valet enkelt. Jag tog min väska och åkte hem – jag valde familjelivet före boxning. Det var bara att anmäla sig på Arbetsförmedlingen från en vecka till den andra.
Ett femårskontrakt som boxare bröts och Kamran Kabinejad la handskarna på hyllan. I samband med detta blev Kamran anställd på Örebro läns idrottsförbund. Uppdraget var att undersöka varför skolungdomarna rörde på sig så lite.
– Vi vara runt till alla skolor och intervjuade ungdomar. Vi undersökte tillgänglighet, ekonomiska förutsättningar, hur lagsporter medförde att alla inte platsade och konsekvensen blev utanförskap. Det var då jag fick frågan av Göran Sandahl om jag inte kunde tänka mig att starta en boxningsklubb.
Den startades på prov under två år i Markbacken och ett krav från Kamran var att boxningsklubben inte skulle vara enbart en vanlig idrottsförening.
– Jag ville att klubben även skulle ta ansvar i sociala frågor. Och det var då jag träffade Thomas Johansson som arbetade på Markbacksgården. Utan honom hade det inte blivit något boxningsklubb.
Tillsammans byggde de upp verksamheten och samarbetet mellan Markbacksgården och Örebro boxningsklubb. Under åren har tusentals ungdomar passerat. Några är kvar, andra inte. Och några har blivit världsmästare.
– Ja, klubben har fostrat två världsmästare. Dels Pezhman Seifkhani och så Patricia Berghult. Pezhman har världsmästarbältet i tungvikt i RBO, Royal boxing organisation. Även Patricia Berghult är världsmästare i RBO, men i weltervikt. För Pezhmans del var det så mycket mer än boxningen som behövde fixas. När han kom hit var han tungt kriminell och hade levt utanför samhället i flera år. Jag hade sett honom boxas i Eskilstuna, så jag visste att det var en bra boxare, men det har varit en lång väg och vi är inte klara än med allt.
Jobb, bostad, bankkonto – allt det vi andra tar för givet hade inte Pezhman.
– När jag ringde Skatteverket visste de inte ens att han bodde i Sverige. Under ett års tid fick han bo hemma hos mig och min familj. Nu är han på rätt spår och nu väntar större uppgifter i boxningsringen. När det gäller Patricia så sköter hennes pappa all coachning och träning, men även där väntar större matcher.
Kan du tänka dig någon egen comeback? George Forman var ju 50 när han gick sin sista fight.
– Aldrig i livet! Nej, nej, nej… haha. Finns ingenting som skulle få mig att ta på handskarna igen. Jag kan inte slå på någon längre och göra någon illa. Det finns inte i min värld. Jag gjorde en liten comeback 2009. Idag är det otänkbart.
Var befinner sig Örebro boxningsklubb om fem år?
– Jag skulle vilja säga att vi nu är topp tre i Sverige. Det är vi, Narva och IF Linnea. Om fem år är vi bäst i Sverige. Det är målet och jag har fantastiska människor i klubben som kommer att göra det möjligt.
Hur är återväxten på boxare i Örebro?
– Vi har otroligt många bra boxare och förebilder. Det jag kan ge är verktygen för att lyckas, sedan måste de själva sätta upp ett mål för vad de vill göra. Ett krav för att få vara här och boxas är att du går i skolan och sköter dig.
