”Förbannade dumheter”, brukade en av släktens äldre medlemmar utbrista närhelst det förekom minsta tillstymmelse till underhållningsvåld på TV. ”Förbannat tråkig inställning”, tänkte jag. Jag älskar den här släktmedlemmen innerligt, men när man i pojkåren bad om att få titta på något spännande så fanns det ett visst motstånd även om det så rörde sig om ett avsnitt av Tom & Jerry. Kanske är det därför som jag idag älskar skräckfilm?

Troligtvis inte, även om förbudet, i naturlig ordning, gjort sitt till för att locka mig närmare synden. För tillfället är det högsäsong för genren. Hösten är för skräckfilm vad ketchup är för korven – det förhöjer smakupplevelsen. Men varför älskar man då skräckfilm, kan man fråga sig. ”Det är ju bara blod och hemskheter”. Visst, det är avhuggna huvuden, utspillda inälvor, litervis med blod, det är psykotiska mördare, överdimensionerade köksknivar, helvetesdemoner, spöken, och Fan och hans moster. Och vi älskar det. Kalla mänskligheten perverterad, men enligt en artikel i Forbes från augusti 2013 listas skräckfilm som en av filmindustrins mest lukrativa genrer (sedan kan man naturligtvis diskutera investeringskostnad kontra vinst, men ändå…). Den kommersiella filmindustrin satsar på skräckfilm därför att vi älskar ”blod och hemskheter”.

Den amerikanske psykologiprofessorn Marvin Zuckerman menar att det delvis är adrenalinkicken av att bli uppskrämd som vi söker efter, medan kulturhistorikern David J. Skal utnämner skräckfilmen som en reflektion av samhällets rädslor (kärnvapenrädslan i The Hills Have Eyes eller pandemiskräcken i valfri zombiehistoria, The Walking Dead till exempel). En annan teori är att fascinationen bottnar i en skräckblandad förtjusning i att möta våra egna personliga rädslor, under kontrollerade former. Men varför konstla till det – ibland är det bara djävligt underhållande. Punkt!