Hon är en av de ljusaste nya stjärnorna på den svenska popscenen. Örebrofödda Hanna Järver sticker ut på den moderna popscenen för sitt sätt med ord. Järver har ett kraftfullt sätt att spinna fram sina texter, att förpacka sina ord på det där magiska sättet som perfekt fångar ögonblick, känslor, ånger, dåliga nätter ute, relationer eller vad som helst (om det inte redan har hänt är det givet att någon snart kommer att få en Hanna Järversk texttatuering).

Efter att ha släppt den fantastiska ep:n Närke 2016 har Järver äntligen släppt sitt debutalbum ”So Long”. Vi träffade henne för att prata om det.

Så, ditt debutalbum släpptes den 13 april. Hur känns det, har den kommit till under lång tid? Är de flesta av låtarna ”post-Närke”?

– Jag tror att alla utom en har skrivits under de senaste ett och ett halvt åren. Så alla utom en är väldigt nya. Det har varit en dröm länge [att släppa ett album], det är något jag alltid har velat göra. ”Närke” var en ep så det är inte riktigt detsamma.

Jag vill fråga dig om den stilistiska förändringen. För det verkade för mig som att sångerna kanske var lite mer subtila och lågmälda jämfört med dem på ep:n. För på ep:n har du ”Anekdoter” och ”Allt och ingenting” – och de har stora, explosiva refränger – medan rytmerna och melodierna på albumet är mer mjuka. Som på låtar som ”Manna Manna”.

– Jag tror att jag ville göra något som var lite roligare och lättare att spela live. Det är väldigt viktigt för mig. Jag har en bakgrund i att spela i band och det var lite svårt med ”Närke” att översätta den här väldigt elektroniska ljudbilden till en liveshow.

Var ”Närke” i huvudsak gjord med dator?

– Det var en blandning. Jag har alltid haft tre musiker men tidigare hade vi bakgrundsspår så det kändes lite som att vi bara spelade efter de där bakgrunderna. Jag ville ändra på det så nu är allt live. Känslan är så annorlunda att spela med bakgrundsspår jämfört med att spela utan, men för mig känns det [sistnämnda] så mycket mer verkligt.

En hel del av ditt låtskrivande och textskrivande är väldigt berättande och jag tycker att det är något som beskriver den här skivan när det gäller låtar som ”La Neta” och ”Jävla 80-tal”, och även andra. Använder du texterna som ett sätt att bearbeta händelser och minnen?

– Ja det gör jag. Med ”Närke” var det väldigt mycket så. Det handlar om att vara 18-19, det som hände där och varför jag vill gå tillbaka nu. Jag tycker inte att den här skivan är lika fokuserad på samma sätt. På vissa sätt, som att jag nämner platser i både Örebro och Stockholm. Som restaurangen La Neta. Men jag tycker att den här skivan är mer existensiell.

Du har två instrumentala spår på skivan. Vilken roll spelar ”06:45” och ”12:26” för dig på skivan?

– Jag tror att det både är en gammal idé om hur en skiva ska struktureras, men också att den första låten – ”Bara få va enkelt” – startar med en smäll, så antingen behövde jag göra ett intro eller skapa ytterligare ett spår. Men jag känner också att skivan är indelad i två delar.

Det var precis vad jag tänkte. Den är mjukare, mer ”balladig”, efter ”12:26”. Och före det är det en poppigare sida.

– Ja. Och det är ytterligare en anledning. På vinylen startar B-sidan med ”12:26”. Så jag ville att den första delen skulle vara lättare och resten mer spännande.

Så, skivan är ute. Vad händer nu?

– Jag spelar i Örebro [Klubb Mono, 12 maj] och sedan i Växjö. Och så kommer jag att spela på några festivaler i sommar.

En längre version av den här intervjun, gjord på engelska, kan du läsa på vår systersajt Totally Stockholm.