Grace of Monaco
Regi: Olivier Dahan
Skådespelare: Nicole Kidman, Grace Kelly, Frank Langella

Nyligen inledde Olivier Dahans biopic Grace of Monaco, om filmikonen Grace Kelly, filmfestivalen i Cannes. Mottagandet blev svalt, milt uttryckt. Furstefamiljen avskyr den, kritikerna avskyr den, monsterdistributören Harvey Weinsten vill klippa om den. Dålig start alltså. Det finns onekligen problem med filmen, inte för att den solar sig i glittret från Monte Carlos kronjuveler, utan mer för att den så hårt går in för att cementera karaktäristiska personlighetsdrag hos dåtidens celebriteter. Ett stickprov är Roger Ashton-Griffiths som Alfred Hitchcock. Varför tror alla att Alfred Hitchcock jämt var charmigt pompös och levererade oneliners på släpig och arketypisk brittiska (senast levererade Anthony Hopkins, tyvärr, en vedervärdig tolkning)? Det blir för stereotypiskt och i förlängningen inte trovärdigt. Detta problem går att spåra genom hela filmen. Samtidigt är det en vacker film. Kidman kan visserligen bättre men levererar ett fint porträtt. Tacksamt också att Dahan fokuserar på valda delar ur Kellys liv, snarare än att täcka in allt. Det blir alltid bäst i biopics.