Det finns ett programsegment som alltid ingjuter sälta på kinden när Guldbaggegalan och Oscarsgalan brakar loss i början av varje år. Sammantaget är det en tv-sänd tidsram på bara tre–fyra minuter – alltså en blinkning i sammanhanget. Genomslagskraften däremot, är omisskännlig. Den golvar glitter- och glamourkänslan och reducerar vikten av prisnomineringarna. Det är stunden som får alla att tystna. Det är stunden för de döda.

Det gångna årets fallna filmhjältar projiceras på en stor vit filmduk, stillsamt ackompanjerad av orkestern, och allt bara fryser. Det är en hedersgest som reser sig långt över Hollywoodhimlen. Såklart. Stunden inbjuder också till något tveklöst förjävligt. Mitt bland alla åldrade legendarer, som Peter O’Toole, Eleanor Parker och Julie Harris – som alla nått den naturliga slutdestinationen av ett långt liv – dyker unga ansikten upp: James Gandolfini, Paul Walker och Philip Seymour Hoffman. Skådespelare som knappt passerat halvdistansen av sitt yrkesliv. I det avseendet skönjer man en ovärdighet mitt i all värdighet; det skedde för tidigt, och på helt fel sätt. Beskedet om Seymour Hoffmans heroinöverdos, Gandolfinis hjärtattack och Walkers infernaliska bilkrasch lämnade därmed en mer svårförsonlig sorg efter sig. De förtjänade mer.

På ett fundamentalt plan är det givetvis irrationellt att känna sorg i sådana här sammanhang, man kände ju inte personerna i fråga. I det närmaste kände man en offentlig skådespelarpersonlighet. Den riktiga människan kunde man naturligtvis bara ana på avstånd. Men vi kände rollerna, konstnärskapet och hantverket – käftsmällen av en fantastisk rollprestation. Ställt i det ljuset blir sorgen högst rationell. Gandolfini ser vi härnäst i Enough Said, Paul Walker i Brick Mansions, och Seymour Hoffman i God’s Pocket. Sedan följer ytterligare några produktioner. Därefter bor de i klassikerna. Vila i frid filmhjältar.