Han är aktuell med boken ”Ett lyckligare år”. Där beskriver Jonas Gardell två epoker om homosexuell frihet i Sverige. Dels om omöjlig kärlek i Uppsala på 1800-talet och om den första demonstrationen, den absolut första Pridemarschen, som ägde rum i Örebro.
–Hej! Är det dig jag ska träffa?
Djup försjunken i de absolut sista sidorna av ”Ett lyckligare år” har omvärlden totalt kopplats bort och hur Jonas Gardell kan gissa sig till att det är vi som ska samtala om hans nya bok förblir en gåta.
– Synd att du inte hunnit läsa klart hela boken. Det är på de sista 20 sidorna som allt får sin förklaring i boken, he he.
I år är det 50 år sedan den första demonstrationen för homosexuell frihet ägde rum i Sverige och sannolikt hela Europa. Demonstrationen arrangerades av några ungdomar i Örebro, inspirerade av Gay Liberation-rörelsen som då hade blossat upp i USA.
Den startade i och med Stonewallupproret i New York där homosexuella för första gången sa ifrån mot en polisrazzia enbart grundad på deras sexuella läggning. Om dessa ungdomar, och om omöjlig ung kärlek i Uppsala på 1800-talet, handlar just Jonas Gardells nya roman om.
– Jag hade egentligen tänkt att boken skulle handla om Stockholm, för det var där som jag trodde kampen började. Men så började jag forska och insåg att den började här i Örebro. I min mormors och mammas hemstad. Hela min tillvaro fick sig en törn. Örebro var ju den där lilla staden där mormor bodde som bakade bullar och inte en stad där det startades en kamp för homosexuell frigörelse.
I den inledande delen av ”Ett lyckligare år” handlar berättelsen om de unga studenterna Pontus och Herman och deras omöjliga kärlek under andra halvan av 1800-talet.
1879 skriver den kände filosofen Pontus Wikner en text han kallar ’Psykologiska självbekännelser’. Manuset låses in i en blecklåda som enligt direktiven ska förvaras på Uppsala Universitetsbibliotek i minst 50 år innan någon får bryta förseglingen och läsa. Dess innehåll är så kontroversiellt och så skandalöst att enbart ryktet om den förseglade blecklådan skapar panik i Pontus Wikners vänskapskrets och man försöker utverka hinder för att blecklådan någonsin ska få öppnas.
Ändå är det Wikners vilja att hans text någon gång ska publiceras. I en framtid när allt är förändrat. Han drömmer om ’ett lyckligare år’.
– Pontus Wikner var ju den stora svenska filosofen i slutet av 1800-talet och det fanns både Wikner-sällskap och de årligen arrangerade Wikner-spelen där han framställdes som en riktig kvinnokarl. Tänk så fel de hade. När hans rätta sexuella läggning uppdagades så raderades han nästan ur historien.
Hur lång tid har det tagit att skriva boken?
– Fem år. Minst. Jag ville göra det här så grundligt som möjligt och jag har grävt i alla tänkbara arkiv. Inte minst här i Örebro på Stadsarkivet och Arkivcentrum och hittat fascinerande material från tidigt 1970-tal. Jag tillhör ju de där lyckligt lottade som inte behöver tänka ekonomiskt på det jag gör och inför boken tillbringade jag bland annat ett halvår med att jaga historiker som kunde berätta om hur vagnstransporter av personer gick till i slutet på 1800-talet. Jag ville veta om det gick att se ut genom fönstren och om det möjligen gick att sticka ut huvudet. Det tog en stund att hitta rätt historiker.
Innehållet i boken är alltså baserad på verkliga människor?
–Ja, alla som beskrivs i boken har funnits eller finns fortfarande. Boken är gjord med djupintervjuer, så ingenting är påhittat. Och i min forskning inför boken hittade jag saker som inte finns beskrivna någonstans. Bland annat det lesbiska paret Vanja och Kerstin som skapar sensation i rikspressen som ”flickorna som vill gifta sig”. Ännu en gång har vi raderat betydande kvinnor ur historien. Sedan kan man ju alltid undra hur det kunde ta 12 minuter att gå från Järntorget till Stortorget.
Det tar ju högst två minuter!
– Eller hur! De måste ha gått oerhört långsamt i det där demonstrationståget.
Ett lyckligare år ska ses som en ’prequel’ till Jonas Gardells trilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar”.
Hur går du tillväga när du skriver en bok? Låter du Mark korrläsa?
– Nähä! Aldrig att han får läsa mina texter. De ska faktagranskas och han har annat att göra. Han kan eventuell få läsa någon debattartikel eller så och komma med synpunkter. Jag brukar börja morgonen – eftersom jag brukar vakna ruskigt tidigt – med stavgång en timma. Sedan frukost och efter det sätter jag mig och skriver. ”Ett lyckligare år” har jag medvetet utformat så att första delen är skriven på lite mer gammaldags svenska – lite ’Jane Austen goes homosexuell’ – för att i andra delen blir mer reportagelikande som i Myrdals ”Rapport från kinesisk by”.
Har du en lista med böcker du vill skriva?
– Nej, det är mer ”herren ger och herren tar”. Jag vet inte riktigt vad som ska komma efter det jag gör just nu.
Men vad finns i pipelinen nu?
– Jag förstår vad du menar, men jag använder inte det uttrycket alls. Det jag skulle vilja göra nu är att beskriva tiden mellan 1973 och 1979 för att, så att säga, knyta ihop säcken helt med vår historia om frihet.
Vet du alltid vad karaktärerna i dina böcker ska säga?
– Dialog har jag inga problem med att skriva och utforma. ”Ett lyckligare år” är helt baserad på fakta och intervjuer och ingen fiktion alls.
I november återkommer du till Örebro med föreställningen ”Queen of fucking everything”. Är det sista gången vi ser dig uppträda med en show?
– Nej, det hoppas jag verkligen inte! Jag älskar att uppträda och särskilt nu när restriktionerna av pandemin släpper. Konserthuset i Örebro är en favorit att uppträda på.
En sista koppling till boken; Blir den tvserie, film eller musikal?
– Ja, det hoppas jag! Alla som läst boken säger att den är väldigt filmisk. Det vore kul, men även tv-serie. Kanske båda?
