Det är inte alltid ett band har en spikrak utveckling. Ta indierockbandet Tribe friday, till exempel.
Bandet startade som ett efter-skolan-projekt hemma i Härnösand. Idag är det bara sångaren Noah Deutschmann som fortfarande härstammar från den lilla norrländska orten. Basisten Robin kommer från Gran Canaria och gitarristen Isak från Uddevalla.
– Men för mig är hjärtat kvar i Norrland, slår Noah fast.
Den nuvarande konstellationen har spelat ihop i ungefär ett år nu och nyligen släppte de en dubbel-ep som fått en hel del uppmärksamhet. Bland annat plockades de in på officiella Spotifylistor som “Indie highlights”, “The New alt” och “New noise”.
– Spotifylistor fyller samma funktion idag som radio gjorde tidigare, många hittar ny musik där. Men det är samtidigt lite trist för man tänker att det ska vara demokrati idag, där folk bestämmer själva vad de vill lyssna på, men dessa listor är mer som ett monopol. Men man ska inte klaga…
Gunga ej den båt du sitter i?
– Ja, lite så. Man får sitta ner i båten!
Förutom att deras musik kvalar in till någon slags bild av slamrig indierock så finns det även andra igenkänningsbara indiemarkörer. Bandet flyttade sin bas till Örebro för cirka tre år sedan och bor sedan dess i kollektiv i en villa som de kunnat bygga om efter behov. Här har de exempelvis byggt till både replokal och en studio.
– Planen från början var att flytta till Göteborg men vi brukar säga att vi fick soppatorsk halvvägs, säger Noah och skrattar.
Istället hittade de en villa i Lindesberg och insåg att det rent logistiskt var det bästa valet med max två timmars restid till alla stora städer. Örebro har naturligtvis blivit ett andra hem.
– Vi trivdes jäkligt bra här, säger han som ytterligare en förklaring till att de stannade kvar.
Vad är det bästa med Örebro?
– Det bästa är att det är en väldigt näringsrik miljö för musik. Det finns många eldsjälar i stan, universitetets musikprogram, Satin och förstås alla studieförbund. Det är väldigt tacksamt att vara här och hålla på med musik.
Vad är det sämsta med Örebro?
– Det sämsta är att det är lite dåligt med snö, kan ni fixa det? Ha ha. Och ni kunde ha öppet lite längre på krogen på helgerna.
Noah pluggar musikproduktion vid Örebro universitet och har redan bra koll på flera aspekter kring att skapa musik och driva ett band.
Jag har träffat indieband som driver bandet som ett företag och indieband som nästan helt kör på känsla och har mer avslappnad inställning. Var emellan dessa extremer placerar du Tribe friday?
– Vi är nog båda extremerna samtidigt. Det är sjukt kul att ta saker som de kommer men vi har också management och bolag runt om oss som sköter femårsplanerna såklart. Vi är drivna i att utveckla bandet men vi ska absolut ha kul under tiden, annars är det inte värt det. Och så kanske om man kan få en extra tusenlapp i månaden, haha.
Livet i kollektivet innebär att de lever för musiken större delen av dygnet.
– Idag proppar vi in alla våra pengar på ett kort och jobbar 14 timmar om dagen och så kan vi nog jobba hela livet. Jag tror att vi hade blivit deppiga om vi varit tvungna jobba med annat, förklarar Noah.
Att sova, äta och jobba på samma ställe innebär onekligen en viss bekvämlighet. Ska de resa någonstans är det nära till stationen och med få grannar runt omkring så gör det inget om det blir lite högljutt ibland, förklarar han med ett snett leende. Dessutom verkar det vara positivt för kreativiteten. I slutet av oktober släppte de inte mindre än två ep:s – “Waiting for a sign” och “Chasing pictures”. Musiken har de jammat fram ihop i replokalen i de flesta fall. Texterna däremot kommer från Noahs penna.
– Jag skriver alla texter. Jag tror jag har något slags kontrollbehov där det behöver kännas rätt om jag ska kunna sjunga det, funderar han.
Var hämtar du inspiration till texterna?
– Det blir ett tråkigt svar, men det varierar väldigt. Jag går runt och skriver ner tankar när de kommer. Det kan vara folk jag betraktar på en fest, något jag läser på en skylt eller något annat jag ser. Jag försöker få in både det hantverksmässiga och det poetiska i mina texter. Jag tror folk underskattar vad man kan göra med strikta versmått, där kan det rymmas mycket kreativitet.
Är det så att du rent utav behöver ramar för att vara kreativ?
– Inte nödvändigtvis. Jag skriver mycket dikter i fri form, men inom musiken så behöver jag det. Jag hade nog blivit fullkomligt galen annars.
Drar du dig för att skriva om något ämne?
– Nej, men det är däremot viktigt hur jag skriver. Att jag hittar rätt ton och ordval. Jag är mån om att det ska uppfattas rätt. Så inget särskilt ämne, på sistone har jag skrivit mycket om döden…
Känner du av någon ålderskris?
– Ha ha, det har jag alltid haft och jag är bara 20 år. Jag har alltid velat vara äldre än vad jag är och mina vänner har alltid varit 3-4 år äldre, så nu kommer väl ålderskrisen.
Vi pratar vidare en stund om ep-släppet och Noah förklarar att de inte haft något medvetet tema men erkänner sedan att det trots det går att hitta ett.
– Alla låtar handlar om någon form av självdestruktivitet. Missbruk, uppmärksamhetssökande på ett ohälsosamt sätt, destruktiva kärleksrelationer. Och att dricka sprit vid fjorton fast man inte borde, bara för att man vill vara äldre.
På grund av pandemin dröjer det innan Tribe friday får komma ut och spela det nya materialet men efter att ha sett några videos med dem är jag nyfiken på hur deras filosofi kring livespelningar ser ut. Deras sound kan beskrivas som någon slags slamrig garagerock men energin de gör av med på scenen påminner mer om ett ungt punkband. Om någon undrade är de i alla fall inte något shoegazingband.
– Nej, det är vi absolut inte. Jag har inget emot den typen av musik men jag är inte en sådan person. Vi kommer alla från andra musikgenrer och mitt första band var ett Rage against the machine-coverband. Så vi plockar därifrån för att det är såna konserter vi sett. Sedan trivs vi väldigt bra på scen så vi försöker ha kul ihop och festa. På våra konserter firar vi och skrattar åt allt dåligt i världen.
Låter lite som ett ‘end of the world party’?
– Ja, det är lite den känslan vi vill uppnå. En gitarrist som slänger sig ner i en ‘mosh pit’ och någon som slår sönder en trumma och så där. Det finns en anledning till att alla rockband har gjort så, det är jäkligt roligt.
Känner ni ett behov av att anpassa er till nya trender?
– Inte nödvändigtvis, men vi vill gärna förnya oss. Vi har pratat en del om att göra mer teater på scen så det är nog troligare att det blir något nytt i scenshowen än i vårt sound. Soundet har dessutom spretat från början och det har nog folk som hört oss fattat.
Hur vill ni att folk ska känna efter en Tribe friday-konsert?
– Pure rock’n’roll-eufori.
Vilken är annars den ultimata konsertupplevelsen enligt dig?
– Jag har varit sjukt imponerad tidigare av bandet My chemical romance. De hade en era där de hade mycket mörka scengrejer. Även Ghost gör sjukt bra grejer, jag gillar det teatraliska i det de gör. Men samtidigt gillar jag också punkens “nu kör vi 40 låtar på 20 minuter” – vi vill kombinera dessa två.
Framåt då, vad ligger i pipelinen?
– Vi kanske släpper en debutskiva nästa höst. Vi har haft sjukt mycket tid nu under Coronapandemin så det kan bli en skiva av det. Sedan blir det förhoppningsvis ganska mycket turnerande nästa år. Vi kommer åka runt i Europa under våren – Storbritannien, Tyskland, Schweiz och hela svängen.
Noah blir dock vagare när jag försöker pressa honom om rykten kring en välgörenhetsgala i december och en radiogala som är planerad för nästa år. Ingenting är klart och då är det svårt att prata om det så vi släpper det. Istället nöjer hans sig med att konstatera att nästa år kommer att bli mer fullspäckat för bandet än detta år.
– Det börjar hända grejer nu, så det är skitkul. Äntligen!
Och om pandemin blir värre nästa år?
– Då skriver vi på 2-3 album till!
