Dredd
Regi: Pete Travis
I rollerna: Karl Urban, Olivia Thirlby, Lena Headey

För det första: den mörka framtidsfantasin Dredd är en fascistfest komplett med kulregn och blodsplatter, värsta sortens våldsspekulation utan antydan till analys, som överlåter åt publiken att fälla den moraliska domen. Är det rätt eller fel att lagens motorcykelburna väktare verkställer dödsstraff på en stående fot?

Samtidigt är det filmskaparna som ansvarar för premissen i berättelsen. Precis som i Dirty Harry ställs den skjutglade hjälten i Dredd mot en ännu farligare galning, varför ändamålen får helga medlen. Inte för att Dredd liksom Dirty Harry går över gränsen för det tillåtna, han är snarare en paragrafryttare i en postapokalyptisk polisstat. Heja honom?

För det andra: precis som fjolårets indonesiska actionfenomenet The raid – uppgörelsen är Dredd en tydligt dataspelsinfluerad film. Bägge filmerna utspelar sig i ett gangsterkontrollerat flervåningshus, där insatsstyrkan måste ta sig igenom alla nivåer för att nå den ondskefulla slutbossen i takvåningen. Till filmens försvar: effekttekniskt är Dredd bitvis banbrytande och imponerande i sin användning av 3D. Minns ni den svartvita slow motion-sekvens som inledde Lars von Triers Antichrist häromåret? Dredd har anlitat samme fotograf. Här används dock den avancerade ultrarapiden för att visa hur det ser ut när en kula penetrerar ett kindben – det känns som att blodet regnar över bänkraderna.

Domslut: Dredd är en politiskt idiotisk film utan tillstymmelse till satir. Se bara om du är riktigt blodtörstig.