Med ”Big sleep” för fyra år sedan var Deportees de mest pessimistiska domedagsprofeter som hörts i Sveriges musikliv. Världsläget har knappast förbättrats sedan dess, men idag har bandet strategier för att släppa in lite ljus.
”No Future” skrek Sex Pistols för 40 år sedan och på Deportees förra album 2015 fanns inte tillstymmelse till framtidshopp. Att fyra år senare påstå att det ändå kanske finns en chans – eller till och med flera – och kalla det nya albumet ”All Future” är ett kraftfullt ställningstagande och en ny riktning för Peder Stenberg och för Deportees.
– Jag har snöat in på en bok av Mark Fisher, ”Capitalist Realism”. Det låter träligare än det är, och den har inspirerat mig. Han säger att det är lättare att föreställa sig världens undergång än en framtid efter kapitalismen. Framtiden är förlorad för att vår fantasi är död, alla våra begär är låsta i det konsumistiska marknadsekonomiska tänket, säger han och kommer in på den nya skivan:
– Vårt förra album ”Big Sleep” var ju apokalyptiskt, och tyvärr känns det inte som att den världsbeskrivningen har blivit mindre sann på de fyra år som gått sedan dess. Tvärtom. Det som har känts så hopplöst är att vi, lika mycket jag som alla andra, inte har någon fantasi om en framtid. Vi är fast i en tunnel, och ljuset långt därborta är ett tåg som kommer rusande mot oss. Men vi är så fast i vårt tänkande och ser inga andra vägar, så vi fortsätter mot det där ljuset iallafall, trots att vi vet vad det är.
Peder ler snett och lutar sig fram. För den här gången har han alternativ att erbjuda.
– Men Mark Fisher avslutar sin bok med att konstatera att det faktum att inget kan hända faktiskt också skulle kunna vara starten på att tänka att allting är möjligt. Det var vad jag ville jag få fram – inte ett naivistiskt framåtblickande, men ändå någon slags upprop till ett drömmande som ej sentimentalt eller nostalgiskt utan nytt och fritänkande. Det räcker inte med att dela Palme-tal på Instagram – det går inte att gå bakåt i historien. Vi behöver hitta sätt att göra några små revor i den där grå kulissen av förlorad framtid. Några små uppror, någonting litet, som gör att ljuset sipprar in.
På ”All future” finns den sortens små ljusglimtar överallt, inte bara i texternas ansvarstagande och tröst. Som när solen lyser igenom höstmolnen i arrangemanget på ”First light”.
– Just precis. Det var den typen av tematik vi sökte, med något ändå hoppfullt framåtblickande som går igen i albumtiteln, omslaget och inte minst i texter och arrangemang. Balansgången var att jag samtidigt inte ville göra en skiva som skulle få folk att tänka att allt är okej. För det är det ju inte.
Paradoxalt nog har Deportees också laborerat med en fördjupad sångstämma för Peder, en oktav lägre och mer ödesmättad.
– Det ska Pontus Winnberg som producent ha kredd för. Han sa att det är så jävla grymma texter, och att vi borde prova att lägga ned dem i registret. Det var så jävla ovant – jag kände inte ens igen min röst. Jag är ju van i att det blir nerv i sången bara genom att jag får kämpa för att sjunga det högt, och när det försvinner måste jag hitta något annat sätt att ingjuta den nerven.
Det var långtifrån en lätt förändring att göra.
– Tredje versen på ”Bright eyes” – det var verkligen min gräns för hur lågt jag kan gå. Vi har faktiskt fått kommentarer om den versen från folk som undrar vem som är gästsångare i den versen. Jag gick faktiskt till en sångpedagog för att få lite hjälp med magstöd och sånt, men jag är verkligen ett registrens mellanmjölk. Jag kan inte gå vare sig särskilt högt eller särskilt lågt.
Dessutom finns på ”All future” en hel del röstmanipulationer som inte hörts hos Deportees förut.
– Det är nytt för att vara oss. Det finns ju en massa människor som tycker att det är fel till exempel att Bon Iver håller på med ’autotune’, men det har aldrig varit någon fråga för oss. Vi har alltid haft en ganska obrydd inställning till föreställningar om autenticitet. Och även om det kanske har funnits något exempel på röstmodulering tidigare på något album har vi aldrig prövat det som här. På ”All future” finns sådant på, få se…. tre, fyra… på fem av skivans tio låtar.
Det är inte bara i omvärlden som mörkret har brett ut sig. I samband med ”Islands & Shores” för åtta år sedan hade Peder haft en period där han mådde väldigt dåligt.
– Det var några riktigt svaga år då. En tematik på det albumet var också att ifrågasätta varför ingen politiserar diskussionen om psykisk ohälsa. Hur kan den diskussionen få fortsätta vara en fråga bara om individuella förutsättningar? Nu är jag på en ganska bra plats. Den där förlamande ångesten hittade jag strategier att hantera, och för det får man nog tacka psykologerna. Men har man en gång kollapsat är man förändrad på djupet, man får aldrig tillbaka sin stresstålighet. Jag reagerar fortfarande ganska starkt när det blir för mycket.
Bär du på en oro att hamna tillbaka i den psykiska ohälsan från då?
– Egentligen inte. Nu när känslorna kommer så gör jag som psykologerna sa. Istället för att spjärna och kämpa för att hålla dem borta lutar jag mig tillbaka och låter dem komma, så att de kan hanteras. ”Okej, ta med mig på den åkturen då, varsågod, så ser vi var vi hamnar!” Då blir det ju inte lika starka reaktioner och den där klumpen jag hade i magen hela tiden då finns inte kvar.
Det finns både stora och små omständigheter och strategier som bidrar till att Peder håller balansen.
– Det där med att bli förälder bidrar förstås också. Innan dess fanns det tid och utrymme att rikta blicken inåt, men när man har barn är man aldrig den viktigaste längre. Och barn är så presens dessutom, med en här-och-nu-förmåga som smittar av sig.
– Jag har bra strategier. Jag har till och med gjort det där – och det vet jag inte om det är vetenskapligt belagt – att om man ler så lurar man kroppen att tro att man mår bra. Om jag fick se en bild på hur jag ser ut när jag sitter där någon gång med det där forcerade fake-leendet skulle jag nog bli livrädd, skrattar Peder.
Han visar upp sin bästa Jokern-imitation.
– Det är så komiskt att jag börjar skratta på riktigt. Det får bli nästa skivomslag! Men visst, fortfarande kan det vara rörigt ibland. På turné till exempel, inför spelningar. Eftersom jag är väldigt nervös inför spelningar så kan jag ibland blanda ihop den nervositeten med en oro över att vara på väg tillbaka in i den där gamla ångesten.
”Covered in dreams” behandlar det temat.
– Jag hade som en idé om att det skulle finnas en öppenhet i den texten. Talar han till en vän eller talar han till ett barn? Jag har människor i min närhet som har de mest briljanta hjärnorna, de mest oväntade idéerna och sätten att se på saker. Men de kanske saknar sådant som krävs idag. De har inte entreprenörskapet, de har inte de vassa armbågarna, det har inte drivet. Det är som svarta lådor i flygplan, där det händer massor, men vi öppnar dem aldrig, vi får aldrig veta om allt det där som händer i deras huvuden. Den låten är en uppmaning till mig själv och till andra att fråga, att släppa fram, att låta blomstra. ”Even when you say that you don’t matter – I am here to tell you that you matter.” Det är mäktigt stärkande, och jag tänker att det kommer att fungera som självmedicinering för hopp och jag-stärkande för människor.
– I live-sammanhang finns en omedelbarhet i transaktionen mellan mig och den som lyssnar – man spelar så bra man kan och får en reaktion tillbaka. Det är egentligen ganska primitivt. Men när man är i kompositionsfas eller produktionsfas är man verkligen i en bubbla och gör musik för sig själv. När man då får vittnesmål om att musiken lever och är viktig i människors liv – folk som berättar att musiken hjälpt dem i svåra stunder, på en begravning, under en förlossning. Det är ganska omskakande, och en av de största komplimangerna.
Deportees nya skiva ”All future” släpptes den 11 oktober och den 8 november spelar de på Satin. Biljetter till Deportees-konserten hittar du via Billetto.
