Elias Wernheden är full av idéer som han försöker genomföra i så stor utsträckning som möjligt. För tillfället lägger han en stor del av sin tid på en egenproducerad dokumentärfilm om permakultur, ett slags livsmedelsproducerande odlingssystem, runt om i Sverige. Den 12–18 augusti tar han dock en veckas semester från filmandet för att istället samordna och delta i Cykelfestivalen, med första etappstart på Stortorget i Örebro. Vi träffade Elias för att få veta mer om den rullande festivalen.

Varför just en cykelfestival?

– Dels har jag ett stort intresse för skogen och dels tycker jag att det finns ganska få forum i samhället där man kan göra saker gratis. Cykelfestivalen kombinerar båda de här sakerna. Allt sker med väldigt enkla medel. Det kostar ingenting och vi umgås. Dessutom är det många örebroare som inte har varit runt så mycket i sina egna hemtrakter. Jag vill locka ut folk i skogen, folk som kanske inte brukar vara där i vanliga fall. Många blir väldigt glada och förvånade över hur vackert det är. Man behöver nödvändigtvis inte åka iväg till Thailand.

Var kommer ordet festival in i det hela?

– Förra året var vi fem personer som cyklade hela sträckan och i år kanske vi blir 15 stycken. På lång sikt tänker jag att det bara ska bli fler och fler. Sen handlar det mycket om kultur också. Några tar med sig instrument och spelar lite på kvällarna. Dessutom kommer det en agronom någon gång under veckan och visar vad man kan käka i skogen, så det händer ju en del grejer. På något sätt har jag en vision om att det här ska bli en kulturkaravan. Tänk om vi om tio år är tusen personer som cyklar och tar över vägarna. Då blir det ju antibilism och någon typ av ”Reclaim the Forests”.

Det är andra året ni kör nu. Vad har hänt sedan sist?

– Det är egentligen inte så mycket nytt. Alla som var med förra året var så sjukt nöjda och vi kör samma rutt det här året. Vi cyklar fyra mil om dagen, man tar sig fram så snabbt man orkar och man gör vad man vill. Det kanske inte låter så mycket för världen att bara cykla omkring, men det blir väldigt speciellt. Jag tror att det handlar mycket om frihetskänsla och gruppdynamik, att man får lära känna olika typer av människor. Känslan av att man har ett projekt ihop gör att man kommer nära varandra – och man kommer nära människor man kanske inte hade träffat i vanliga fall.

Var alla med från början till slut eller hoppade folk på lite här och där?

– Det var väldigt blandat. Vi var fem stycken som cyklade hela sträckan och sen var det kanske 15 stycken som cyklade några delsträckor. Om man inte pallar att cykla hela vägen eller om man är upptagen med jobb i början av veckan kan man ta cykeln på tåget till Laxå och ansluta där på torsdagen. Sen är man med torsdag, fredag och lördag. Så var det några som gjorde förra året.

Hur funkar det rent praktiskt om man ska hänga med?

– Det behövs ju vissa saker, som en cykel, del i ett tält och del i ett Trangiakök. Allt det där går att fixa om man känner att man vill vara med och inte har grejerna själv. Det löser sig alltid. Och sen är det maten, men det är lättast att lösa på vägen. Det kan dock vara bra att ha med sig mat för ungefär tre dagar i början så att man klarar sig eftersom det inte finns så många butiker att handla i då.

Hur vältränad måste man vara?

– Inte alls, egentligen. Vi kör tillsammans och har hela dagarna på oss. Om vi cyklar tio kilometer i timmen, vilket är ganska långsamt, tar det ändå bara fyra timmar att cykla de där fyra milen varje dag. Dessutom stannar vi då och då till utmed vägen, så det är rätt chill.

Och då klarar man sig i princip med vilken cykel som helst?

– Det gör man, men det är bra om man har en pakethållare så att man får med sig sina grejer.

Det är inte något Tour de France direkt.

– Haha, verkligen inte. Egentligen är det inte cyklingen som är det viktiga, men eftersom det är en så jävla smart uppfinning så använder vi den istället för att åka runt med bil. Många är skeptiska bara för att det heter Cykelfestivalen. De tror att det är en alldeles för stor del cykel, men alla kan hänga med. I år ska det faktiskt hänga med en tjej som är helt förlamad från halsen och ned. Det är verkligen öppet för alla.

Vilken var den häftigaste upplevelsen under förra årets festival?

– Det var när vi på onsdagen hade cyklat ganska långt från Hjortkvarn och skulle vidare ner till Harge. På den sträckan finns det inte så mycket affärer och vi hade inte planerat maten speciellt bra, så alla var rätt slut och behövde någonting att käka. När vi kom till Zinkgruvan hittade vi ett litet gatukök och fick mat i magen. Samtidigt drog ett åskväder förbi utanför och det regnade som fan. När det klarnade cyklade vi vidare och eftersom Zinkgruvan ligger ganska högt jämfört med Harge är det en hel del nedförsbackar på vägen. På ett ställe rullade vi genom en jättefin dal och det var en skitstor regnbåge på himlen. Samtidigt föll ett jättevarmt regn och solen sken på alla vackra fält och stugor runt omkring. Den upplevelsen var absolut häftigast. Alla var helt euforiska för att det var så himla härligt!

Vad är viktigast att tänka på om man ska delta?

– Att försöka släppa allt annat och bestämma sig för att man ska göra just det här. Det är ganska många som är lite tveksamma, men de som bestämmer sig för att hänga med har så jäkla roligt. Sen måste man väl kunna hänga med andra människor också. Är man jävligt bekväm av sig är det svårt att fixa det. Man måste kunna ta saker lite som de kommer.

Avslutningsvis, vad är ditt största cykelminne så här långt i livet?

– Jag fick en gammal Crescent med bockstyre för två år sedan och kände direkt att ”Oj, den här kan man cykla långt på!” Tidigare hade jag bara cyklat på min mountainbike och det gick ju ganska långsamt i jämförelse. Sen skulle jag och en kompis på Roskildefestivalen och vi bestämde att vi skulle cykla dit eftersom vi hade gott om tid, men ont om pengar. Vi startade i Askersund och efter det första dygnet hade vi trampat genom Tivedens mörka skogar och kommit fram till Karlsborg. Klockan var två på natten och vi hade inte käkat någonting, så det var jäkligt tungt. Särskilt för min polare som var sämre tränad än mig, så han blev ju ”sjuk” där på morgonen och blev hämtad av sin morsa. Men jag fortsatte och hade jag en jäkligt härlig resa ned till Roskilde. Det är nog den längsta resa jag har gjort på cykel. Tio dagar tog det. Men att cykla genom alla landskap och all natur, att få se så mycket och träffa så mycket människor, det är absolut det coolaste.

För mer info: www.facebook.com/events/467979779947157