När jag når Christian Kjellvander på telefon inleder jag med att fråga om hans nya skiva. ”Vad kan du berätta” – en lika öppen som tråkig fråga.

Det är en samling låtar, säger han först och jag förstår att det är en sliten och oengagerande fråga som han säkert svarat på alldeles för många gånger.

Jag föreställer mig att en så filosofisk man behöver frågor med mer tuggmotstånd. Eller kanske ännu hellre samtalsämnen att dyka ned i. Efter det inledande dräpande svaret gör han ändå ett försök att tillmötesgå och besvara frågan.

– Det brukar utformas ett tema när man håller på. De här 45 minuterna som det blir brukar koka ned till någon slags historia, det sker naturligt, berättar han.

Han förklarar att det inte finns någon plan eller idé på förhand som kommer att bilda en röd tråd, istället menar han att det oftast uppstår en känsla per automatik som binder ihop låtarna. Men han vill inte gå in med pekpinnar och tala om för lyssnarna vad känslan är just denna gång.

– Jag vill gärna lämna tolkningen till lyssnarna. Jag tänker inte att ”det här vill jag skriva om” men det brukar ändå landa i något.

Så fort hans förra turné var över började han arbeta på den här skivan och han tycker själv att det gått fort. Precis som de senaste skivorna är den här inspelad i hans hem, en gammal missionskyrka utanför Vingåker.

– Rummet är väldigt behagligt rent ljudmässigt. Jag får även ro, jag kan känna en avslappning här. Det är inte som på 1990-talet när man hyrde en studio för dyra pengar och kände att man måste hinna spela in allt för att det kostar så mycket.

Christian är lågmäld, filosofisk och en smula eftertänksam när vi pratar. Han förklarar gärna sin musik och sitt arbete i många abstrakta termer. Det är när vi kommer in på det där kyrkorummet som han för första gången lämnar det abstrakta bakom sig och börjar prata konkreta saker som ljud och resonans.

– Det är åtta meter högt i tak och ett fantastiskt rum rent klangmässigt. Många gånger kan sådana här rum ge en reverb man inte vill ha men det här rummet har en alldeles egen speciell klang som fortfarande låter bra, berättar han.

Den nya skivan släpptes den 26 oktober och har fått titeln ”Wild Hxmans”. Om titeln säger han att den kom till honom när han upptäckte att han skrev om andra människor och när han såg ett foto hans fru hade tagit.

– Jag märkte att jag skrev om andra människor, inte om mig själv. Jag försöker styra undan från navelskåderi även om jag gärna vill ha det från andra. Min fru tog omslagsbilden på mig och min son och när jag såg den fick jag en känsla av att vi alla är lite vilda. Den kultiverade människan mot den vilda – den analogin gäller fortfarande. Jag får fortfarande känslan av att något vilt per automatik är något dåligt och så behöver det inte vara, slår han fast.

För undertecknad manar Kjellvanders musik till ett slags hyperfokuserat lyssnande. Som att hans skivor kräver ett mörkt rum med hög volym där man omsluts av musiken. Jag undrar försiktigt hur han ser på sin egen musik och han broderar snart ut ett svar om musiklyssnande i största allmänhet.

– Det är nog så, medger han. Jag tänker i min enfald att det är så folk lyssnar på musik i största allmänhet. Jag lyssnar gärna på musik i lurar, musiken blir som en film – en ”sonic movie”. Det är svårt att få ut något av musik om det är mycket runt omkring.

Skivan har hittills bemötts med positiva recensioner. Nöjesguidens recensent skrev exempelvis att ”det är verkligt empatiska röster som Christian Kjellvanders och empatiska skivor som ”Wild Hxmans” som vi verkligen vill ha med oss för stöd, sällskap och förståelse i mörka stunder.”

Nu åker Christian Kjellvander ut på en liten miniturné till några städer. Till Örebro och Clarion hotel kommer han den 1 december.

– Det kommer inte bli enbart låtar från den nya skivan, det skulle bli för kort. Det kan bli några nya tappningar av gamla låtar. Vi får se, vi har precis börjat repa, avslutar han.