Jag skulle vilja påstå att det var Bill Murray som fick mig att våga se klart Ghostbusters. Möjligtvis rör det sig om en efterhandskonstruktion. Oavsett vill jag ändå minnas att jag, under tidigt 1990-tal, halvt ihjälskrämd av filmens inledningsscen (där ett snedtänt spöke gör ett rätt oväntat utspel), ändå härdade ut på grund av den där syrlige mannen, som jag tyckte var rätt festlig. Min engelska var visserligen lika välslipad som en hemslöjdad smörkniv, men det var ändå tydligt för mig att Dr. Peter Venkman var ”den roliga” bland spökjägarna.
Sedan dess har vi följts åt, Bill och jag, genom hela mitt filmnördsberikade liv. Minnesvärda roller från min tidiga Murray-vurm inkluderar, förutom Ghostbusters, den hänsynslösa tv-bolags-chefen Frank Cross i Richard Donners svarta komedi Scrooged från 1988, samt den lika hänsynslösa bowlingmästaren Ernie McCracken i bröderna Farrelly-klassikern Kingpin från 1996. Den sistnämnda inkluderar en frisyr som Murray aldrig riktigt toppat sedan dess (comb over of the millenium…). Det är något med Murrays tillbakalutade ”don’t give a fuck”-attityd som helt enkelt är magnetisk – lätt cynisk, ansträngningslöst smart, och med en humor som aldrig känns utdaterad (och som alltid blir bäst när han klär den i svart kostym).
På senare år har jag uppskattat honom i både det stora och det lilla – från rollerna i Wes Andersson hipsteruniversum till mindre gästspel i filmer som Zombieland, där han gör en obetalbar cameo som den hjärnätande versionen av sig själv. Och låt oss inte glömma rollerna i Coffee and Cigarettes och Lost In Translation. Herregud. Med allt detta sagt tycker jag att man ska ringa in St Vincent i almanackan, som har premiär i början av maj. Murray spelar en hedonistisk Vietnam-veteran som finner lycka i livet genom en pojkvasker. Låter lite ostigt, men det kommer det inte att bli. Det är Bill Murray vi snackar om.
