Vi tittar på lägenheter, jag och min sambo. Dedikerar söndagarna till att åka runt mellan olika stadsdelar för att titta på bostäder som trots att de är ungefär lika stora och har lika många rum kan ge otroligt olika intryck och känslor. Att börja leta bostadsrätt var en enkel ekvation: vill man ha en hyfsat central lägenhet finns det tre alternativ – köa i fem–tio år, känna någon som känner någon, eller köpa bostadsrätt.
Att leta bostadsrätt tar tid. Man ska skanna Hemnet, göra listor, väga för och emot, peppa sig mentalt, och sen naturligtvis även bege sig iväg på visningar. Med tiden blir man både mer kräsen och mer desperat. Balkong är ett krav, men det är inte så viktigt om vi hittar rätt lägenhet. Nedre botten funkar inte, men kanske om uteplatsen är fin. Och så vidare. Men det som stressar mest är – man ska göra en bra investering, en bra affär, betala rätt pris, och sen sälja med vinst om några år. Vi börjar bli luttrade, har förlorat några budgivningar, blir inte längre lika deppade om vi missar en lägenhet som kändes fantastisk.
Och låt mig klargöra att jag naturligtvis är medveten om vilket lyxproblem det här är. För för att ha råd att köpa bostad ska man till att börja med antingen ha sparat en massa pengar eller ha föräldrar som har sparat en massa pengar (och kan tänka sig att låna ut dem). Vi har tur.
Men det knäppaste är att det bästa för en lägenhetsköpare är, för att vara ärlig, att bostadspolitiken misslyckas. För så länge det byggs för lite i relation till hur mycket staden växer, så länge folk måste jaga lägenhet på en marknad där efterfrågan är betydligt större än utbudet, så trissas bostadspriserna upp. Och när man ger sig in i leken så spelar man som bostadsköpare på att det är så det kommer att vara under ett flertal år framöver. Ingen vill ju förlora pengar, alla vill bli rika, och om utbudet helt plötsligt matchar efterfrågan så kan det förstnämnda hända eller åtminstone det sistnämnda bli svårare.
Priserna på bostadsrätter är ett symptom på att det inte finns tillräckligt med lägenheter, och att det inte finns tillräckligt med lägenheter är ett politiskt misslyckande. Vi behöver inte ett nytt miljonprogram, men ett ökat bostadsbyggande. Inte bara av bostadsrätter. Det måste gå att hitta ett bra boende utan att köpa, om man inte vill eller kan köpa. Eller om man bara känner sig olustig av tanken på att bo i en bostad som i praktiken ägs av banken.
