Äta sova dö 
Regi: Gabriela Pichler
I rollerna: Nermina Lukac, Milan Dragisic, Jonathan Lampinen

Äta sova dö är Gabriela Pichlers debut som långfilmsregissör (på Guldbaggegalan tidigare i år tilldelades hon en Guldbagge för kortfilmen Skrapsår). I Äta sova dö möter vi 20-åriga Rasa (Nermina Lukac) som arbetar med att paketera grönsaker – ett arbete hon haft sedan hon slutade grundskolan. En dag kommer dock beskedet från företagsledningen att det måste bli neddragningar och att personal måste sägas upp. Rasa kastas ut i en tillvaro med möten på Arbetsförmedlingen och med en jobbcoach. Med oändlig vilja kämpar hon för en dräglig tillvaro tillsammans med sin sjuke far (Milan Dragisic).

Gabriela Pichler har själv sagt att Äta sova dö är en revansch – en revansch på alla de som påstår att det inte finns några samhällsklasser i det här landet och på de som påstår att alla har samma förutsättningar. Det här är också en revansch för att Gabrielas mamma slet ut sin kropp på städjobb med lägsta lön och numera är sjukpensionär.

Äta sova dö är en film som på ett mycket obehagligt sätt långsamt kryper in under skinnet på åskådaren. Filmen kan närmast beskrivas som diskbänksrealism på 2000-talet. Det är en naken, kall och närmast brutal beskrivning av utanförskap och hopplöshet.

Det är en film som gör ont att se och uppleva. Stundtals blir det obehagligt smärtsamt. Detta är inget annat än filmiskt paketerad ångest och det är inte svårt att se likheten mellan filmens Rasa från Balkan och regissören Gabriela som själv är 50 procent bosnier och 50 procent österrikare.