Annah Björk är journalisten och författaren som har skrivit om populärkultur i snart två decennium och syns regelbundet i morgonsofforna. I ”Ni måste flytta på er” (som passande nog släpps idag den 8:e mars) skildrar hon pophistorien och de kvinnliga popartisternas framfart i en smutsig musikindustri. Vi bestämde oss för att ta ett snack med Annah Björk om det här.
Annah Björk har rest mellan USA och Sverige för att skildra och intervjua. Det mesta i boken är fram till nu okända händelser.
– I de flesta av bokens berättelser har jag utgått från en person eller händelse som jag ville skildra. När jag började gräva i bakgrunden, eller göra intervjuer med artisten, växte det fram skrämmande historier om vad som egentligen pågick bakom kulisserna.
– Som helhet blir det tydligt att det inte enbart handlar om enskilda händelser. Som att Lady Gaga blir våldtagen av en snubbe i skivbranschen, att Molly Sandén blir bestulen på låtskrivarroyaltys av en känd amerikansk artist eller att Lalehs manliga producentkollegor i Hollywood ljuger för att sabotera för henne. Det är varken slump eller enskilda händelser – det är en struktur.
Vilken historia från boken berör dig särskilt mycket?
– Zara Larsson och den vidriga knipa hon hamnade i när hennes högsta skivbolagschef var närgången och kom med obehagliga, snudd på olagliga, inviter. Dels för att händelsen i sig är vidrig men också för den situationen så tydligt blottlägger maktmissbruket som många kvinnor i musikbranschen utsätts för i sin vardag. Den där chefen kan på egen hand avgöra hela Zaras karriär. Mest berörd och impad blir jag av att hon, trots det, väljer att berätta allt för mig eftersom hon, och många med henne, inte tänker vara några tysta popdockor längre.
Vad vill du ha för reaktioner från läsarna?
– Jag hoppas att unga kvinnor ska känna sig stärkta, peppade och inspirerade att fortsätta kämpa. Jag har alltid sett dem – på festivalerna, på scenerna, i publiken, i replokalerna -– och nu vill jag synliggöra dem, deras konst, deras idoler. Ge dem en röst. Och skriva om de senaste 30 årens pophistoria ur de unga kvinnornas perspektiv. Dessutom hoppas jag förstås att även män lär sig någonting nytt, får perspektiv och förstår hur strukturer ser ut. Och att bara de kan bryta dem, genom att flytta på sig.
Du som är musikjournalist sedan många år tillbaka, har du upplevt de patriarkala strukturerna på den andra sidan?
– Verkligen! Precis som att bilden av en rockstjärna traditionellt sett har varit en man, har den stereotypa rockjournalisten varit en man. Det har säkert skrämt bort potentiellt femtio procent av alla läsare (de som gillar girl power!) från att läsa musikjournalistik men i förlängningen också från att lyssna på musik. Jag har alltid stridit för kvinnliga artister men också för att få in ett annat perspektiv och en annan blick i den svenska musikjournalistiken. Även om det är något lättare i dag är det tufft. Det är alltid en Markus Larsson, Anders Nunstedt, Fredrik Strage, Andres Lokko, Jan Gradvall eller Per Sinding-Larsen som är medias förste rockskribent, den som får skriva de viktiga texterna.
På vilket sätt tror du Metoo påverkat musikbranschen?
– Det viktigaste Metoo gjort för musikvärlden är att folk känner igen och förkastar sexism och sexuellt utnyttjande när de hör om det. Man vet vilket fack man ska placera det i och det avfärdas inte alltid längre som ”arga feminister”.
