Open Art har öppnat och nytt för i år är Artstation som finns i gamla Möbelcentralens lokaler mittemot Rättscentrum. Det är där vi hittar örebrokonstnären Xenia Popaja och hennes animationer.
Det finns konst som inte är utomhusskulptur och som är känslig både för väder och vind. I årets upplaga av Open Art har Möbelcentralens gamla funkishus på norr i Örebro förvandlats till en konsthall i två plan. Här ryms både videokonst, installationer och konst i form av teckningar, måleri och fotografi. Lokalerna ägs av Abramssons Fastighetsförvaltning och när konstredaktionen besöker huset är arbetet i full gång och det återstår bara några dagar innan den officiella invigningen av biennalen.
I ett av rummen i huset hittar vi örebrokonstnären Xenia Popaja. I taket hänger två bildprojektorer och på två av rummets väggar spelas hennes animationer upp. Tre stycken för att vara exakt. Och gjorda i tre helt olika tekniker: digital, frame by frame och stopmotion. Till hjälp med att få animationerna till film har hon haft Hanibal Mirza.
– Jag har fortfarande domningar i höger arm och hand efter att ha gjort alla animationer för hand till Sömnlöshet. Att få det att flyta utan ryck i bild var inte helt lätt, säger Xenia Popaja när vi träffas för ett samtal om hennes medverkan i året Open Art.
– Jag träffade Lars Jonnson inför förra Open Art när jag hade en utställning och fick då frågan varför jag inte hade sökt till Open Art. Jag visste inte ens att man kunde söka till Open Art, men till i år så gjorde jag det och kom med.
De tre animerade kortfilmerna som Xenia deltar med heter: Ingenting är någonsin som det verkar, Sömnlöshet och Medan det växte.
– Till Ingenting är någonsin som det verkar fick jag inspiration från komikern Russell Brand. Det är oftast fokus på hur han lever och sällan på det han säger, vilket jag tycker är tråkigt. Karaktären i filmen har därför vissa fysiska likheter med Russell. Här får en karaktär representera överklassen som ser ut att ha allt och aporna arbetarklassen. De som har det värst håller ihop och det är egentligen de som har allt som är ensamma. Sömnlöshet har jag själv upplevt under perioder och det är sällan den tas på allvar av sjukvården och Medan jag växte är inspirerad av Jack med bönstjälken.
Sömn i maximalt två timmar per natt i sex månader resulterade ibland annat dubbelseende, konstig verklighetsuppfattning där allt svajade och en kropp som inte orkade.
– Minns första natten jag sov hela natten. Jisses! Är det så här det är att vara utvilad.
Medan jag växte är egentligen flera tekniker i en, men där stopmotion är mest framträdande.
– De groende bönorna är fotograferade med en bild varannan minut under två månader och jag gjorde verkligen allt för att bönorna skulle växa. Jag spelade Mozarts symfonier och gav bönorna namn. När några dog blev jag riktigt ledsen. Efter den animationen kunde jag inte äta bönor på ett tag, trots att jag är vegetarian.
De tre animationerna visas nonstop i ett av rummen i byggnaden och det kommer att finnas hörlurar för att höra den musik och de ljud som de animerade filmerna innehåller.
– Till Sömnlöshet har jag använt musik av en kompositör som bland annat arbetat tillsammans med Emir Kusturica. Animationen bygger mycket på den stämning som musiken förmedlar och det vara väldigt nära att jag inte kunde använda hans musik. Vi hittade efter mycket letande hans telefonnummer och ringde. Då trodde jag att det skulle kosta skjortan att få använda musiken, men när vi förklarade vad det handlade om skrattade han bara och sa ”Kör för sjutton. Använd musiken om ni vill det”.
Vad tänker du göra efter Open Art?
– Jag vet inte. Finns lite planer om att göra en grej om depression genom sju stängda rum. Men jag har inget planerat med någon utställning. Men det är konst jag vill syssla med och egentligen skiter jag i om jag suger på det här.
