(Del 3 – Den svarta svanen)

I del 1 fick vi ta del av hur it-kraschen, likt en glupsk varg, började komma allt närmare i slutet av 1990-talet. I del 2 möttes vi av kejsarens nya kläder, förlåt aktier, där företag fått en närmast galen värdering vilket fört oss närmare en kollaps. I den här avslutande delen konstaterar vi att vargen nu är här och att svarta svanar har en betydande del i utvecklingen.

Hela havet stormar är säkert roligare att leka på barnkalas än i en allvarlig ekonomisk verklighet. Medan en enorm mängd av kapital fortfarande gick runt, runt och väntade på att sätta sig tog någon i smyg bort alla stolarna.

Och tyvärr stoppade precis musiken.

”Guld är pengar för kungar, silver är pengar för gentlemän, byteshandel är pengar för bönder – men skuld är pengar för slavar” – Norm Franz

En gång i tiden, säkert för jätte-jättelänge sedan, så förvandlade män sig till svanar för att lura de kvinnor som ägde bumeranger. Kvinnorna sprang ner till floden för att titta på de vackra fåglarna, men upptäckte att de blivit förda bakom ljuset. Kvinnorna jagade då bort svanarna till en annan flod, där örnarna bodde. Örnarna attackerade och drog ut fjädrarna från dessa svanar. Men, som tur är, när kråkorna passerade förbi erbjöd de svanarna sina fjädrar istället, vilket var vad som gjorde svanarna svarta. Allt detta enligt aboriginska urinvånarnas folklore om varför det finns svarta svanar.

Faktiskt, innan upptäckten av Australien på 1600-talet var människorna i den gamla världen övertygade om att svanar bara kunde vara vita. En orubblig sanning då den verkade bekräftad av empiriska bevis. Denna svarta arts nu bevisade existens, oberoende av om den kom till genom kvinnorna och örnarnas gemensamma offensiv eller inte, illustrerar de allvarliga begränsningarna i vår lärdom från tidigare erfarenheter och hur skröplig vår verklighetsuppfattning kan vara. En enkel iakttagelse av en svart svan kunde välta tusentals års bekräftande iakttagelser av miljontals svanar vilka alla pekade på att svanar bara är vita.

Det här har gett upphov till begreppet ”en svart svan” vilket betyder en händelse som kommer som en total överraskning men efteråt får stora konsekvenser. Denna teori (som gavs sitt namn av ekonomen och författaren Nassim Nicholas Taleb), om något synnerligen osannolikts stora genomslag, kan ofta vara vad som till slut får en ekonomisk trend att ändra kurs.

Alltså, trots att aktiemarknaden under en tid varit grovt övervärderad på alla sätt man kan mäta så krävs det alltid en speciell händelse för att sticka hål på ballongen. Det har spekulerats huruvida det skulle komma genom en finansiell händelse som exempelvis att den skröpliga europeiska banksektorn, kanske väldokumenterat problematiska Deutsche bank, skulle utlösa det eller ifall den utlösande faktorn skulle komma som en svart svan från ingenstans. Vilket den nu gjorde.

Men nu ska man inte låta 19:30-nyheterna lura en att tro att denna otrevliga pandemi är anledning till att världsekonomin står på ruinens brant. Det är bara den utlösande faktorn.

Under förra året började folk öppet prata om en närstående recession. Men när det gäller de stora företagen på aktiemarknaden har vi redan sett denna recession komma, ifall man tittar på deras vinster. Två kvartal med negativ tillväxt brukar vara den gängse beskrivningen av en recession. Företagsvinsterna gick under 2019 ner i första, andra, tredje och fjärde kvartalet. Trots det gick aktiemarknaden samtidigt upp med 30 procent. Motsägelsefullt minst sagt. Om man som investerare inte börjar vidta några som helst åtgärder i en sådan situation så är man oförstående för, eller immun mot, risker.

Den sundförnuftiga kanadensiska ekonomen David Rosenberg förklarade tidigare i år att det statistiska sammanhanget mellan aktiemarknaden och själva ekonomin aldrig hade varit så lågt som idag. Sedan andra världskriget har det fluktuerat mellan 30 och 70 procent ungefär.

I början av 2020? Vi var nere på sju procent!

Den ekonomiska cykel vi har befunnit oss i nu har också varit den svagaste vi sett någonsin. Inte ett enda år har BNP ökat med tre procent eller mer (sådan tillväxt såg vi senast 2005). För att sätta det i sitt sammanhang kan jag berätta att till och med under 1930-talets depression var det fem år med över tre procents tillväxt. Och samtidigt med denna, den skröpligaste expansion vi någonsin sett, såg vi samtidigt en rekorduppgång på aktiemarknaden.

Denna frikoppling av aktiemarknaden från hur ekonomin egentligen mår är naturligtvis utan motstycke i världshistorien. Det handlar om centralbankspolitik där de runt hela världen injicerat nytt kapital i finanssystemet, det handlar om de låga räntorna vilket ger gratis kapital – i början av februari såg vi räntesänkning nummer 800 av världens centralbanker sedan finanskrisen, 49 länder sänkte räntan under 2019 – och det handlar om återköp av företagens egna aktier.

Vad företagen på aktiemarknaden har gjort under den senaste uppgången är att låna pengar, vilket i stort sett är gratis, och sen köpa sina egna aktier. Detta tar naturligtvis ned antalet totala aktier i bolaget vilket då höjer vinsten per aktie. Deras totala vinster går alltså ner, som tidigare nämnt, men det ser inte så dåligt ut ifall man ser det per aktie. Antalet aktier är alltså färre men istället har dessa företags skulder ökat. Och när de köper tillbaka sina aktier så stiger såklart aktiekursen, vilket gör att det kan ta en större plats i aktieindexet vilket gör att datorerna – investerade pengar i så kallade ETF:er och pensionsfonder – köper upp aktien ytterligare.

Antalet aktier i bolagen i det största börsindexet S&P 500 har nu drivits ned till den lägsta nivån på 20 år. Under 2018 köpte dessa bolag sina egna aktier för totalt 800 miljarder dollar. Och förra året nästan lika mycket. Så nu vet ni vem den klart största köparen på aktiemarknaden har varit de senaste åren. Bolagen själva.

Det är klart som korvspad att det är dessa faktorer – aktieåterköp, de ”passiva investeringarna” genom ETF:er och likviditet från centralbankerna – som gjort att den riktiga ekonomin och aktiemarknaden har haft så dålig korrelation. Men, som den förnuftiga kunde klura ut, det kunde inte fortsätta så för evigt. Det är minst sagt en hyfsad konsensus om att centralbankerna kommer fortsätta att trycka nya pengar, de har inget val, annars stoppar musiken. Nu när i stort sett allting störtdyker kommer de behöva trycka ännu mer för att försöka rädda detta stora ekonomiska experiment, Zimbabwe-style.

I början av 1900-talet, en tid då ekonomiskt ansvar och förnuft var långt högre än idag, skrev citatmaskinen Mark Twain om att det fanns tre sorters lögner. ”Lögn, förbannad lögn och statistik”, det var som mycket annat han ’sa’ ett bra citat han lånat från andra. Men visst, statistik kan säkert missbrukas, men det kunde också användas för att klä av och blotta sanningen om hur pass dåligt läget egentligen varit. Industriproduktionen i Usa hade ökat med 4,1 procent. Det borde vara ett tecken på en frisk produktivitet och tillväxt. Men problemet var att det inte var en årlig siffra, utan istället ifall man tittade på de senaste tolv åren. Totalt sett.

Idag är bara den tredje gången, tillsammans med 1920-21 samt i ”The Great depression” mellan 1929 och 1947, som vi ligger markant under den hundra år långa standardiserade tillväxtkurvan i amerikansk industriproduktion. Det ser inte så bra ut med andra ord. Men man vill kanske inte bry sig om Usa:s industriproduktion? Idag producerar de istället någon annanstans tänker man kanske.

Men inte bara är Usa vår världs ledande ekonomi, vad än värre är, är att bortsett från artificiellt förvridna marknader på grund av centralbankers desperata kapitalinsprutningar så är avsaknaden av riktig ekonomisk framgång så tydlig och genomsyrande över i stort sett hela världen att om man tog 2007 som utgångspunkt så var tillväxten nu, under det idag 13:e året sedan finanskrisen, lägre än både under ”Den långa depressionen” som var 1873-96 och under ”Den stora depressionen” 1929-47. I 23 av de 28 länder som har statistik på ’real BNP’ som går tillbaka till ”Den långa depressionen” så har folket det ekonomiskt klart sämre idag under det 13:e året av ”tillväxt” än vad folket hade det i det 13:e året under de två kända depressionerna i modern historia.

Detta var inte direkt vad vi fick läsa när vi öppnade tidningen och läste om det ekonomiska läget. Tyvärr. Och det var alltså redan innan ekonomin sprang in i väggen i form av corona-pandemin.

Men ifall den fallande aktiemarknaden fortfarande är farlig, en recession brukar se en nedgång på minst 30 och ofta runt 50 procent, en depression borde betyda klart värre än så, var kan man så parkera sina pengar?

Kanske ska man se var de ”smarta pengarna” parkerats under det senaste året. Ray Dalio, en av världens mest kända investerare – grundare av hedgefonden Bridgewater och god för närapå 20 miljarder dollar, publicerade 17 juli förra året en text som fick väldigt stort genomslag i finansvärlden. Han menade att vi stod inför ett paradigm-skifte. Han skrev att dessa paradigmer alltid pågår så länge att folk börjar tro att det aldrig kommer sluta, även om det naturligtvis måste. Nu var ett klassiskt exempel där en ohållbar nivå av skuldökning har stöttat köp av finansiella tillgångar som drivit upp priserna på dessa vilket kan leda folk att tro att lån och att köp av dessa tillgångar är en bra sak att göra. Men detta kunde inte fortsätta i all evighet.

Dalio menade att den ekonomiska verklighet vi är på väg in i kommer vara en miljö där kontanter och obligationer inte längre är säkert. ”Regeringar kommer säkerligen fortsätta att trycka nya pengar för att betala sina skulder med devalverad valuta. Det är det lättaste och minst kontroversiella sättet att reducera sin skuldbörda och utan att höja skatterna” sa han.

Han menade också att det var ett bra tillfälle att se på vad för valuta, eller värdebevarare, som är bäst att ha när de flesta centralbankirerna vill devalvera sina valutor i ett Fiatvalutasystem.

”Det som mest troligt kommer klara sig bäst är det som klarar sig bäst när pengar minskar i värde och inhemska och internationella konflikter är betydande, såsom guld. Som tillägg är också investerare underviktade i sådana tillgångar vilket betyder att om de bara vill ha en aning mer balanserad portfölj för att minska riskerna så måste de ha mer av dessa tillgångar. På grund av det så tror jag att det samtidigt kommer vara både riskminskande och avkastningsökande med guld i sin portfölj.”

Guld, som varit en värdebevarare i tusentals år, gick upp dramatiskt från millennieskiftet fram till 2011. Varje år stängde priset högre än året innan. Detta var under en tid när centralbanker fortfarande sålde guld och då det stora kapitalet stod på sidlinjen och påpekade att guld inte gav någon avkastning och istället kostade pengar att förvara. Idag är det tvärtom. Centralbankerna, som förstår att de devalverar sina valutor, köper guld som aldrig förr – för första gången sedan 1971 när Nixon plockade bort amerikanska dollarn från den sista versionen av en guldmyntfot har de varit nettoköpare, nu i tio år i rad. Köp som ökar i styrka, de senaste två åren har världens centralbanker köpt strax under, respektive strax över, 20 procent av världens guldproduktion.

När det gäller de stora investerarna så verkar de också vara överens. Förutom Dalio så kan vi nämna Paul Tudor Jones, macro-fokuserad investerare och hedgefond-legend god för dryga fem miljarder. I somras sa han ”om jag måste välja min favoritinvestering för de kommande 12 eller 24 månaderna så skulle det förmodligen vara guld”. Jeff Gundlach, den så kallade ”Obligationskungen” som också varnade för subprime- och finanskrisen har ”naturligtvis investerat i guld” på grund av de amerikanska företagens och regeringens skuldbörda.

I början av mars i en lång intervju på CNBC med anledning av FED:s nödsänkning av räntan pratade han om att de amerikanska statsobligationerna snart bara är ”return-free-risk”, alltså den diametrala motsatsen mot den ”risk-free-return” man är ute efter, och att det i så fall nästan var bättre att ligga i kontanter. ”Men”, sa han, ”det du ska äga, och jag har pratat om det i snart två år nu, är guld”.

En annan dollarmiljardär, Sam Zell, som kanske äger flest lägenheter och kontorslokaler i Usa, köpte guld för första gången i sitt liv förra året. Han lyfte dessutom fram en poäng man annars bara hör om i guldkretsar – tillgång och efterfrågan. Guldbolagen har mindre och mindre guldreserver samtidigt som efterfrågan ökar. Guldet blir svårare och svårare, och dyrare och dyrare, att hitta och gräva upp.
Guldets andel av sparande och investeringar är någonstans nära en halv procent av alla finansiella tillgångar. Högstanoteringen 1981 var sju procent.

Om vi bara närmar oss medelvärdet, vilket som minst är möjligt, och med tanke på de ökande riskerna i världen idag kanske till och med ganska troligt, skulle det betyda att efterfrågan för ädelmetall och ädelmetallrelaterade investeringar skulle fyrdubblas. I så fall blir det trångt i ingången. Just nu säljs det mesta i en jakt på likviditet, även en del guldrelaterade tillgångar, men så var också fallet i 2008 innan det raketade upp som en badboll som hållits ned under vattnet.

Nu står hälsan på spel för många människor men det är såklart när plånboken hotas som människan reagerar. Den svarta svanen i form av coronaviruset, och sjukdomen som nu har fått heta Covid-19, är minst sagt alarmerande. Uppmärksamma investerare var naturligtvis några av de första att förstå coronavirusets faror. Att det inte handlade om något likt den vanliga influensan stod klart rimligt omgående.

I Hubei-provinsen, utbrottets epicentrum, sattes i stort sett hela befolkningen i karantän i sina hem (ofattbara 60 miljoner människor). Privata bilar bannlystes och mat levererades till dörrarna. Kommunistpartiets nytillsatta chef för provinsen, den tidigare borgmästaren i Shanghai med det härliga namnet Ying Yong, ledde några nödvändiga men för oss tämligen drakoniska åtgärder. Medan folk blev inspärrade i sina hem så desinficerade de gatorna och bankerna samlade in pengarna för att desinficera alla sedlar i cirkulation. Man var nog tvungen att leva i sin egen lilla bubbla för att inte snabbt förstå att det här var på riktigt.

Dödligheten är svår att säga något om än, det spekuleras i allt från någon dryg procent (hos de som räknar med att de finns minst lika många milda fall som inte är med i den officiella statistiken), genom dryga tre procent (de som räknar antal dödsfall genom totala antalet officiella fall) till dryga sex procent (de som räknar alla fall där vi haft ett avslut, friskförklarad eller avliden). Oavsett vilket är det skrämmande då de matematiska modeller som används säger att 40-60 procent av världsbefolkningen kan bli berörda ifall vi verkligen ser en världsomspännande pandemi.

Men det står i alla fall utom all tvivel att den globala handeln och världens logistiska kedja blev lamslagen, och kanske kommer fortsätta vara det under väldigt lång tid. Just Kina står för över 27 procent av global tillverkning och deras stillastående produktion skapade ringar på vattnet och är naturligtvis med till att välta världsekonomin.

Det ser ut som musiken till hela havet stormar verkligen har stängts av och guldet – helst det riktiga, inte ett papperscertifikat där man är en av kanske 200 som ’äger’ samma guld – representerar förmodligen en av de få stolar som finns kvar att sitta på.

1912, dåtidens mest prominenta finansman J.P. Morgan vittnade i den amerikanska kongressen angående Bankpaniken 1907.

Kongressen advokat Samuel Untermyer: – Men bankväsendets bas är kredit, är det inte så?

Morgan: – Inte alltid. Det är ett evidens av bankväsendet, men kredit är inte pengar i sig självt. Pengar är guld, ingenting annat.