Ullis Sandberg är socialdemokrat sedan barnsben, hon har haft en lång rad olika uppdrag och positioner inom partiet men just nu är hon kommunalråd för programnämnd samhällsbyggnad i Örebro kommun och ansvarar för stora delar av Örebros utveckling.

Ullis är uppväxt i Brickebacken i en stor familj. Hon gillar skitig musik med hårda trummor, litteratur, åska, hav och vill alltid lära sig nya saker. Hennes kontor i Rådhuset lever inte upp till den position inom Örebro kommun som åtminstone mina fördomar gjorde gällande. Det är snarare ett mindre krypin med fönster ut mot Stortorget.

– Jag är i princip aldrig här, säger Ullis när ämnet kommer på tal denna torsdag då vi bestämt tid för den här intervjun.

Ullis ser oförskämt avslappnad ut med tanke på uppdrag, belastning och Coronatider då mycket har ställts på ända i vårt samhälle. Hon ler när jag frågar om hon kan berätta lite om sin bakgrund, uppväxt och intressen. Detta då jag informerat om att hon berättar så mycket hon vill när det kommer till det privata och personliga i livet.

– Jag är uppväxt i Brickebacken tillsammans med fem syskon. Ekonomiskt var det väldigt knapert vilket jag kanske inte tänkte så mycket på då utan förstod det lite senare i livet. Brickebacken var vid den tiden ett av Örebros mest utsatta områden och det har förstås präglat mig. Vilka möjligheter man hade, vilka människor man lärde känna, hur livsödena såg ut. Jag är faktiskt oerhört tacksam att jag på det sättet haft en så oskyddad uppväxt med en otrolig mix av människor som varit en del av vardagen.

– Sen var det även mycket som var tufft i det här, jag tyckte att det var ganska trångt. Det är ju lite som en by, att vara uppväxt i ett miljonprogramsområde. Alla känner varandra på något vis, det är ett avgränsat område och man rör sig inte så mycket utanför området. Så är det än idag. Framför allt barn och ungdomar, de lever sina liv där på gott och ont.

När vi pratar om Ullis uppväxt så pratar vi om 1970-tal och det fanns en rätt utbredd social problematik i Örebro vid den tiden enligt Ullis som är född 1972. Själv växte jag upp i Markbacken och det var kanske just de två områdena och något till som hade störst problem och där det var tufft att växa upp.

– Nu var det kanske inte så att jag uppfattade att mina uppväxtvillkor var sämre än några andras under just den tiden. Det blev däremot väldigt tydligt när jag började på gymnasiet. Jag började nämligen på Teknis och där gick många ingenjörsbarn där folk åkte på skidsemestrar på sportlovet och det hade inga i min närhet gjort. Där och då blev krocken väldigt uppenbar på många sätt och det var nog även då som jag först började engagera mig partipolitiskt.

Innan det så handlade det mycket om lokal mobilisering i Brickebacken, som Ullis uttrycker det. Att vi kan göra saker bättre tillsammans, vi som bor här bestämmer hur det är.

– Det var en jättestor del av mitt engagemang. Samtidigt som mina föräldrar tidigt engagerande sig i Hyresgästföreningen, Hem och skola och gjorde mycket insatser för området. Sen var de även med och startade upp den kooperativa föreningen Trädet.

Trädet var en ideell kraft i Brickebacken där man samlade föreningslivet, idrottslivet, kulturutövare, fritidsgården med tanken att man skulle kunna åstadkomma mycket mer tillsammans än var och en på varsitt håll.

– Där var hela min familj engagerad och det var även i ungefär samma veva som jag började engagera mig politiskt. Jag gick med i SSU och vi höll på ideell basis fritidsgården öppen varannan lördag. Dessutom skapade vi replokaler, till exempel, och vi var väldigt aktiva för att skapa den fritid som vi själva ville ha.

Men så fick Ullis barn tidigt, när hon precis fyllt 20 år, vilket hon menar inte var så ovanligt på den tiden men om man jämför med idag så var det tidigt. Det var också en tid då det var relativt enkelt att få jobb direkt efter gymnasiet om man inte ville studera vidare.

– Många av mina gamla kompisar som inte pluggade vidare hade jobb medan vi som läste lite längre kom ut efter 1990-tals krisen som förändrade allt. Då fanns det ingenting för oss medan de som börjat jobba tidigt var etablerade.

– Så det är klart att allt det här har format mig, dels att jag varit uppväxt utan pengar, i den miljön som format mitt politiska engagemang, där man gjorde saker tillsammans och att jag fick barn väldigt tidigt. Att jag skaffade barn gjorde även att jag själv hade det oerhört tajt ekonomiskt under många år. Jag pluggade samtidigt och på den tiden fanns inga extrastöd för att man hade barn. Jag hade samma studiemedel som alla andra. Många gånger grät jag eftersom jag inte kunde köpa saker till sonen, det var väldigt tufft med ekonomin. Det har verkligen präglat mig för jag vet hur utsatt man är när man under en lång tid inte har pengar. Det där sitter i ryggmärgen.

Ullis menar också att det är därför hon i grunden känner sig mer hemma i miljonprogramsområdena än i villaidyllerna även om hon genom åren lärt sig att gå ut och in i olika sammanhang. Uppväxten har etsats sig in i henne som det oftast gör för de flesta av oss.

– Jag har alltid tyckt att det varit roligt med sociala koder och lära mig dem. Eller att känna vem är jag i just det här sammanhanget. Jag har varit en sökande individ genom åren men nu har jag som vuxen hittat vem jag är. Men det är spännande att vara i olika miljöer som i politiken eller forskarmiljön till exempel.

Politiker brukar relativt ofta bli anklagade för att inte ha varit i ’verkligheten’ utan är politiska broilers som börjat i ungdomsförbund och sedan jobbat sig uppåt för att landa som heltidspolitiker i riksdagen eller på kommunal nivå. Läser man om Ullis Sandberg på nätet så ser man att hon gjort en hel del olika saker i sitt liv både inom och utanför politiken. Hon värjer sig också för påståendet att politiker inte har jobbat med andra saker innan de blir heltidspolitiker.

– Faktum är att de flesta politiker som jag känner har inte hållit på med politik i hela sina liv. De flesta är ju fritidspolitiker, då försörjer man sig på andra saker, men det vet kanske inte folk. Sitter man i fullmäktige eller är ordförande i en nämnd så är du inte heltidspolitiker utan du har ett vanligt jobb också. Däremot måste man ofta ha varit verksam inom politiken ganska länge för att få heltidsuppdrag som jag har.

– Sen är det här det märkliga för det var verkligen min skräck att jag skulle bli heltidspolitiker, att jag skulle bli en av ”dem”. Jag har också haft fördomar om politiker men att inse att allt inte är bra, det är ju någon sorts ilska och drivkraft som gör att man väljer att engagera sig och blir kvar för att man tror på någonting annat än det som är. Sen tror jag att man måste känna någon sorts tillhörighet i grunden till något parti för att hålla på.

Ullis Sandberg har förvisso aldrig bytt parti men hon har gått ur och in i politiken, även slutat helt och gått ur partiet. Med tanke på att hon då gjort många andra saker i livet så kan man undra vad hon ville bli när hon checkade in på Rudbecksskolan, eller ’Teknis’ som det kallades då.

– Jag skulle bli arkitekt tills jag insåg att det enda jag tyckte va roligt med det var att rita. Men det var inte så roligt med draglära, hållfasthet och alla formler. Senare hoppade jag över till Naturvetarlinjen. Men visst fanns det roliga praktiska saker också, som att glöda, svetsa, bygga hus. Jag tycker ju om att lära mig nya saker. Så jag har ändå haft ett intresse redan från början med det som jag håller på med nu.

Sen fick Ullis Sandberg barn strax efter att hon gick ut gymnasiet och i och med att hon inte klarade av övergången till den nya klassen så valde hon att läsa upp betyg på Komvux för att viljan att läsa vidare på universitetet fanns där.

– Men jag har alltid jobbat bredvid, redan som 10-åring satt jag barnvakt. Därefter har jag städat och rensat kyrkogårdar, till exempel. Men i takt med utbildningen, under tiden på universitetet, så jobbade jag framför allt inom missbruksvården.

Ullis Sandberg pendlade mellan olika inriktningar på universitetet men landade i att hon blev personalvetare.

– Anledningen till det är att var jag än arbetat så har jag hamnat i organisationsfrågor. Jag vill att saker ska fungera bättre. Det finns alltid saker att förbättra, allt ifrån att ta tillvara på medarbetare till styrprocesser.

– Mycket handlar det nog om att inte enbart klaga utan vad ska man göra åt det då. Det är nog min största drivkraft rent generellt. Jag har ju lämnat politiken flera gånger men anledningen till att jag alltid kommit tillbaka är att man kan påverka saker på riktigt när man lärt sig systemet – som kan vara svårt i början. Men det är där som man i grunden kan förändra saker. Sen tycker jag att det är väldigt roligt. Förvisso även påfrestande, vilket man måste klara av.

Ett större avhopp från politiken har Ullis Sandberg gjort och det var efter 1990-tals krisen.

– Just då kände jag inte igen mig i Socialdemokraterna. Det var ett ganska hårt inre klimat vilket inte var roligt. För när man blir fiende till sina vänner, när man ska orka tillsammans… Men det var väldigt mycket spänningar där runt 1997. Samtidigt var jag ensamstående mamma, pluggade och var tvungen att börja jobba extra. Jag var fritidspolitiker då så ekonomin var absolut en anledning till avhoppet även det.

Men Ullis Sandberg kom tillbaka och har haft olika ansvarsområden inom den kommunala politiken. Nu är hon ansvarig för Örebros utveckling inom samhällsbyggnad. Ett område som varit ett av de hetaste åtminstone de senaste 20 åren, kanske mer. Hon började på den tjänsten för cirka två och ett halvt år sedan, tog över efter den mediale och profilstarka Björn Sundin, som verkade trivas i rampljuset. Ullis Sandberg menar att hon har en annan ingång till det.

– När jag fick frågan om det här uppdraget så var det inte alldeles självklart för mig. Den del som jag tycker är lite jobbigt med politik är att bli en offentlig person. Innan så hade jag mycket inflytande men få visste vem jag var och att bli offentlig påverkar livet ganska mycket. Jag har tidigare varit en frontperson och det var rätt påfrestande.

– Sen vet jag också att den här typen av frågor inom samhällsbyggnad skapar mycket utrymme medialt medan andra frågor inte gör det. Men det var en av delarna som jag funderade på innan jag tackade ja till uppdraget. Men så tänkte jag att det är nu jag har chansen att göra det här och så är det ju så kul. Dessutom är det en tid som är helt unik för Örebro.

Men vad gör då ett kommunalråd med ansvarsområde samhällsbyggnad konkret i sin arbetsvardag? Vilka delar ingår i ansvarsområdet?

– Direkt i mitt ansvarsområde ligger den fysiska planeringen av Örebro. Översiktlig planering, exploatering av nya områden, att få fram mark, helt enkelt. Sen har vi även infrastrukturfrågor, mycket av naturvård och miljö, att skapa livsmiljöer.

Så vad innebär det då?

– Det innebär att vi inte enbart ska tillgodose nya behov vi har också möjligheten att förändra platsen Örebro. En viktig del är att binda samman stadsdelar för Örebro är en väldigt segregerad stad. En av de mest segregerade städerna i Sverige. Ett exempel är Holmen som det kommer att bli mer och mer diskussioner om. Det är ett industriområde mellan norr och väster. Många tänker inte på det som en barriär men det är ingen plats som man rör sig på. Men om man ser på det som ett bostadsområde då är norr och väster plötsligt ihopbyggt. Det förändrar strukturer, det skapar inte bara nya arbetsplatser, grönområden och bostäder utan det förändrar Örebro i sin kärna.

– Vi jobbar även mycket med grönområden och hur vi ska använda det gröna för att binda ihop människor och möten. Sen har vi samma utmaningar som alla växande städer har när vi blir fler. Hur får vi plats med allt, inte minst hur vi rör oss. Mycket handlar om infrastrukturen, hur förflyttar vi oss.

Det är också en av de mest infekterade och debatterade frågorna i Örebro. Hur ska vi förflytta oss? Bilar, bussar, cykel och så vidare. Här kan man väl säga att utvecklingen i Örebro gått samma väg som många andra städer i Sverige. Biltrafiken behöver minskas.

– Det är ett område där det finns väldigt tydliga målkonflikter. Bilen har en stark position, både känslomässigt och i gaturummet. Städer som byggdes på 1960- och 1970-talen byggdes för bilen. I en växande stad så måste vi ge utrymme för fler transportslag som tar mindre yta. Ju tätare en stad är desto större fördel har kollektivtrafiken. Det är ingen slump att stora städer har tunnelbanor och spårvagnar.

– Ett av våra stora projekt som vi nu står inför är att införa spårvagn på hjul. BRT-bussar, det är samma princip som spårvagn, fast på hjul. Men det är billigare. Det är också ett projekt som kommer förändra strukturer och hur vi kommer förflytta oss.

Under många år har en stor del av de bilåkande örebroarna varit frustrerade och ilskna på en allt mer kaotiskt trafiksituation och många har tyckt att kommunen gör allt för att få bort all biltrafik.

– Det finns ingen plan på att bilen ska försvinna men att andelen resor som tas med bil behöver bli lägre. När vi började jobba med det här så skedde sex av tio resor med bil och en stor andel var under fem kilometer. Det vi har sagt är att göra om så att enbart fyra av tio resor sker med bil. Här har vi även en annan brännande fråga, den om markparkering. Pratar vi om centrala Örebro, där diskussionen oftast uppstår, så vill man ju att markparkeringen ska användas just till de kortare ärendena när man ska inhandla någonting. Man vill ju inte att boende och de som arbetar ska stå på de platserna. Men om det är billigare i parkeringshus då står man där.

Strategiska, stora och svåra frågor som skapar incitament så att det fungerar på bästa sätt. Det är den typen av frågor som Ullis Sandberg får ägna sig åt och hon trivs med dem. Det är även frågor och beslut som gör att folk blir arga på henne.

– Man måste se både här och nu och långsiktigt. De flesta tänker inte på hur det ser ut om 20 år, det är vårt uppdrag att göra det. Hur ser förutsättningarna ut då?

De stora, långsiktiga visionerna alltså. Vilka kan det vara? I ett Örebro där väldigt mycket förändras och där vissa förfäras över farten i förändringen medan andra välkomnar stadens nuvarande resa.

– En viktig grundläggande fråga är att människor ska ha någonstans att bo. Det finns många städer som växer men som inte bygger bostäder, där det blir allt fler andra, tredje och fjärdehands-kontrakt. Det blir väldigt osäkert om du nu inte har pengar. Det är därför superviktigt att vi håller bostadsproduktionen i takt med befolkningsutvecklingen. Där ligger vi också långt framme, det finns ingen kommun i Sverige som är i närheten av våra siffror. Vårt arbete ger resultat då vi ser att det inte är någon som byggt så mycket som vi heller.

– Det andra är att det ska vara bra livsmiljöer och att vi ska försöka använda den kunskap som finns även klimatmässigt när vi bygger nytt. Till exempel i det nya bostadsområdet Tamarinden. Här ligger vi så långt framme att vi håller på att uppvakta regeringen om ett undantag. ÖBO har i ett samarbete utvecklat en egen AI för energistyrning, den är helt unik. Det gör att du kan halvera energiuttaget på stamnätet och det är en jätteviktig fråga idag. För det är inte brist på energi i Sverige men det är brist på kapacitet i ledningarna. Att vi har hittat ett sätt att halvera detta är en stor innovation. Det halverar även energiförbrukningen i fastigheten.

– Sedan har vi den stora infrastrukturförflyttningen, vårt BRT-projektet, som jag anser är hela kommunens viktigaste projekt ur ett systemsperspektiv. Till sist vill jag även nämna naturmiljöerna där vi är inne i ett utvecklingsskeende. Det är jättespännande hur vi använder till exempel Varbergaparken, dels har vi skapat ett naturreservat med bättre biologisk mångfald, samtidigt som vi skapat en plats för möten mellan människor i olika åldrar, människor från olika platser och som uppmuntrar till lek och rörelse. Det utvecklingsarbetet började i Saxon park, sedan vid Vivallakullen, för att göra det fullt ut i Varbergaskogen. Nu utvecklas även äventyrsstigar i Brickebacken och det handlar om hur vi skapar just mötesplatser som uppmuntrar till rörelse på ett roligt och lekfullt sätt. Vi vill inte att det enbart är små barn som leker. Vi vill att människor möts över generationer. Det är verkligen ett utvecklingsområde som jag brinner för, förklarar Ullis Sandberg

Medan vi pratar så dyker det upp fler viktiga områden. Som klimatomställningen, eller utvecklandet av gröna miljöer utanför staden, men jag tror att vi får sätta punkt där och kanske påstå att Örebros ljusnande framtid är vår. Åtminstone enligt Ullis Sandberg och den politiska majoritet som hon företräder. Men jag antar att det även finns de som ser det annorlunda.