Ulf Andersson fick förra året Skogsstyrelsens förtjänstmedalj för sina insatser inom svensk skogsvård. Han är Örebro kommuns skogsförvaltare och arbetar träget för att vi kommuninvånare ska få ut mesta möjliga av kommunens skogar. Ett arbete som kräver breda kultur- och naturkunskaper, många kvalificerande överväganden och smidiga balansakter mellan olika intressen.

– Jag brukar säga att man kan se vilken typ av skog eller natur som folk strävar mot. Vad dom tycker är det ideala. Det är hagmarken faktiskt. Våran savann. Det är sannolikt sprunget ur att vi är födda i Afrika en gång.

Kommunens skogsförvaltare Ulf Andersson har en stillsam humor som glimtar till som solgläntor i vårt samtal om hans profession. Där väver han in en mångfald av perspektiv – också ett evolutionärt som synes – och kunskaper som överraskar mig. Här finns en viktig kunskapsvärld som de flesta av oss är föga bevandrade i. Och under en lågmäld yta anas en passion för skogen och naturen och jobbet.

Han pekar på att Rynningeviken är savannmark till stora delar.

– Det halvöppna landskapet. Variation ska man ha. Om du går i en välsluten skog och kommer till ett litet hygge – en glänta. Eller lövskogen övergår till barrskog eller tallskogen blir granskog … Då får upplevelsen av naturpromenaden ett betydligt högre värde.

Än mer så om man möter spår av mänskligt liv som torpruiner och stenmurar.

Som bonus sjunker blodtrycket. Det har man vetenskapliga bevis på konstaterar han. Och man blir av med stressen och rekreerar sig. Rekreation är ett nyckelbegrepp för honom.

Ulf lyfter också fram barnperspektivet, som ofta kommer i skymundan. Det är inte barnen som hör av sig med synpunkter på skogen utan dom vuxna.

– Barn mår bra av att böka i naturen. Deras motorik utvecklas enormt om dom får vara ute och snubbla bland pinnar. De vill ha lite ris som dom kan gömma sig i och bygga kojor av. Det vill inte dom vuxna.

Tillgänglighet är ett annat viktig perspektiv.

– Man ska ju även ha lite lätt att komma fram på stigar. En rullstol ska kunna fara runt vissa sträckor. En pensionär ska kunna gå ut i skogen och sätta sig under ett träd och lyssna på fåglarna. Man mår bra av att komma ut i naturen.

Ett ledmotiv hos honom.

Ulf ser som sitt uppdrag att skapa en natur som passar alla medborgare så långt det är möjligt. Bygga grönt, som han säger, för alla och envar.

– En stor del av skogsmarken är avsatt för rekreation och då är det andra mål som gäller än att producera virke och pengar.

Skogens sociala värden har en framträdande plats i kommunens Naturplan som dessutom listar många andra viktiga mål. Som säkerställande av biologisk mångfald. Det är ett av flera dokument som styr hans uppdrag.

I Sverige som helhet ska produktion och miljö värderas lika.

– Men hos oss är det rekreation och miljö som går före produktion. Det är en viktig markering. Största delen av skogsmarken är avsatt för rekreation och/eller reservat.

Kommunen vill att hyggesstorleken ska minska i rekreationsskogen. Stora hyggen ger negativa upplevelser. Allmänhet och politiker har till och med fört fram idéer om ett kontinuitetsskogsbruk där man aldrig slutavverkar. Det skulle delvis innebära en återgång till gamla skogvårdsmetoder. Kommunen prövar det på ett 70 hektar stort skogsskifte.

Naturreservaten välkomnar numera alla besökare. De tillmäts ett tydligt socialt värde och är till för rekreation. Borta är aja-baja-pekpinnarna: gå inte här, gå inte där, rör inte någonting.

Oset är ett bra åskådningsexempel. Innan Rynningeviken kom till var det i princip avsett för fågelskådare. Kollegan Mats Rosenberg hittade lösningarna för en vettig samlevnad mellan allmänhet och natur där.

– I dag är det framför allt icke-fågelskådare som är där. Och man har trevligt. Jag tycker det är fascinerande. Värdena för fågelskådarna finns kvar så området passar alla grupper.

Ulf Andersson har mycket skog att förvalta. Kommunen räknas till kategorin stora skogsägare med sina 5 500 hektar. Kvinnerstaskolan sköter 500 av dem.

– Vi har ungefär tio mil av skog gränsande mot bostäder och tomter. Då kan du tänka dig att det finns många anledningar till att ringa.

Han får både ros och ris i kontakterna med allmänheten. Med stor övervikt för det senare. Mest i form av skällsamtal till föga nytta. Ungefär ett samtal av hundra ger beröm. Han tröstar sig med att hälsan tiger still.

– Men jag tycker att det är jättebra att folk ringer och talar om att det är ett missförhållande någonstans. Det kan till exempel ha ramlat ett träd som ligger i vägen.

Ulf har odlat upp kontakter med det han kallar ideellt inriktade lokala skogsvaktare bland en intresserad allmänhet som kan ringa in viktig information om läget i skogarna.

Här börjar komplikationerna att visa sig. Till att börja med är det en definitionsfråga vad som räknas som skog respektive park. En fråga om gradskillnader. Han visar en karta med två gröna zoner där den lite mörkare tonen visar detaljplanelagd park.

– Allt som ser ut som skog definieras som skog även om den ligger dikt mot bostäder och inne i staden. Jag sköter också en hel del detaljplanelagd park med mer skoglig stil på. Det måste var tydligt vilket område vi ansvarar för så kommuninnevånare vet vem man ska vända sig till.

Men Ulfs jobb är än mer komplext.

– Utav det område som jag har span på är 1 500 hektar produktionsskogar som ska skötas enligt traditionellt skogsbruk. Det är mycket stora arealer som ska åtgärdas. Och det finns många områden med småhusbebyggelse och tomtmarker som man måste ta särskild hänsyn till. Komplicerat och intressant.

Här ställs olika synsätt och filosofier mot varandra.

– Jag upptäckte när jag började att det fanns ett glapp. Jag hade skogen här och parken där och rekreationsskogarna ligger mitt emellan. Det fanns inte så mycket kunnande kring hur man skulle sköta rekreationsskogar. Antingen högg man så att man tjänade pengar eller också intensivskötte man parker.

Ulfs företrädare Rune Nederman var en föregångare i Sverige.

– Han plockade ut riktningen. Han såg att man måste se andra värden och fundera bredare: Att inte bara ta på sig skogsglasögonen. Varför gör jag det här? Vem använder den här parken och till vad?

Somliga hävdar att de höga miljömålen gör att vi måste producera desto mer virke på andra arealer.

– Jag vet inte vad som är rätt och riktigt. Det måste ju dom som har hand om förståndet bestämma, säger han med en utsökt mild ironi.

Han tycker att skogvårdslagen är ganska urvattnad och bygger för mycket på eget ansvar. Glappet i nivån mellan naturvården och skogsbruket är för stort när det gäller tolkningen av vad som är rimlig miljöhänsyn. Det försöker Skogsstyrelsen minska i ett pågående projekt.

Det är en hjärtefråga för honom att utveckla en brukningsmodell för skogen inne i staden som hjälper till att bevara de biologiska och sociala värdena.

– Och ändå innehåller en viss skötsel och skörd och som är rimligt kostnadseffektiv. Om man bara spar och spar och spar då kommer man in i en återvändsgränd. Jag tror inte att skogen i så här tätortsnära områden klarar att vara oskött. Det går inte att kombinera med framkomliga bil- och cykelvägar och trygga kantzoner mot bebyggelsen.

Om skogen mår bra producerar den bra. Den stora frågan är hur man får den att må bra.

– Jag är övertygad om att det inte finns bara en enda skötselmodell för att klara skogsbruket. Det är ju enormt skilda förutsättningar från skog till skog.

Ulf Andersson började som planerare i september 1981 i Örebro kommun. I dag tituleras han skogsförvaltare och är en av fem anställda på naturvårdsenheten. Hans första uppdrag var att göra en skogsvårdsplan på markinnehavet om 5 000 hektar – ungefär som i dag. Sedan dess har Lekeberg blivit egen kommun. Det har köpts och sålts lite mark.

Skogsmarken fungerar som en markreserv för att staden ska kunna växa.

– Den är så att säga grundbulten. Det var Harald Aronsson som köpte på sig massor av mark på 60-talet. Det är inte så många kommuner i Sverige som har så mycket råmark som ligger inom exploateringsområdet.

Vi enas om att Aronsson var förutseende. En legendarisk socialdemokratisk politiker sprungen ur fattig-Sverige som från slutet av 40-talet och några årtionden framåt var ”Örebros starke man” – älskad och kontroversiell.

Det var talesättets bananskal som fick Ulf att halka in på skogsvårdsbanan. Pappa Göte jobbade på Örebro pappersbruk. Det gav sonen möjlighet till feriejobb där. Efter gymnasiet började han på pappersbruket och fick chansen att jobba på dess skogsinnehav i Ramshyttan i Kilsbergen.

Då liksom nu var det inte ovanligt att ungdomar famlade och inte visste vad de skulle bli. Det kändes rätt direkt. Han tyckte om att vara ute, jobba med kroppen och skapa något.

– Det kan jag känna än i dag när man hålls på något ställe. Man röjer lite och tar ner lite träd. Sedan vänder man sig om tittar – och rackarns vad fint det blev. Sedan kan man gå tillbaka några år senare och se om det utvecklades åt det håll man ville. Man bygger grönt.

Sedan gick han skogsbruksskola, en ettårig specialkurs i Värmland, och byggde slutligen på med en teknikerutbildning i Värnamo. Han fick jobb på Skogsvårdsstyrelsen Västmanland, numera Skogsstyrelsen, i Västerås. Det blev några år där innan han återvände till hemstaden och började på kommunen.

Ulf Andersson bär på en stor skoglig kompetens baserad på en kvalificerad utbildning och på lång erfarenhet. Men under samtalets gång berättar han i förbigående att han är orienterare och fågelskådare. Han är medlem i Närkes Skogskarlars Klubb – en exklusiv skara som stöder orienteringsporten men som också är verksamma som skogens kulturfrämjare. De har bland annat inventerat torpen i Närke.

Bredden märks när samtalet fördjupas och blir alltmer filosofiskt. Stoffmängden växer till essäformat. Vi talar om vikten av tystnad för örnar och oss människor. Hur motorvägsljudet fortplantar sig överallt i skogarna. Tungt, störande och tröttande. Men att det finns tysta områden utprickade i distriktet, speciellt i Kilsbergen dit vi och alla andra arter kan söka oss.

– Tyvärr vill vi ibland flytta ut sådant som stör människor. Som skjutbanor och då blir det bort i tok igen.

Det är fängslande att höra Ulf tala om skogen som en levande unik organism och dynamiskt ekologiskt system.

– Du kan gå från ett skogsskifte, där det är frodigt och där det växer så det brakar om det. Så klättrar du upp på hällmark, där det knappt produceras någonting. Det är inte många steg mellan. Det är det som är fascinerande – att kunna läsa av olikheterna och sköta dem.

Lite överraskande lyfter han fram skjutfältet i Villingsberg. Där har det över tid skapats orörd natur med enormt höga naturvärden i ett antal randområden. Eftersom skjutfält per definition är farliga och utestängts från skogsbruk.

Den bitvis söndersprängda skogen skapar mervärden.

– Dödveden gör att hackspettarna tycker det är roligt att vara däruppe. Fåglarna är bra indikatorer på tillståndet i vår natur. Dom är lätta att se.

Tekniken och tiden är två andra faktorer som han professionellt måste kunna hantera med stor medvetenhet. De nödvändiga tunga och dyra maskinerna orsakar lätt markskador vid ogynnsamma förhållanden.

– Men det är lätt att inse att vi inte kan hugga allting manuellt. Vi måste använda maskiner och då måste vi ha förutsättningar för bärighet i marken. Vilken skog som helst där marken sjunker för mycket ser för bedrövligt ut. Då har vi misslyckats fullständigt.

Den modell som tillämpas för av verkningarna är att kommunen med jämna intervaller går ut och frågar vem som vill köpa virket. Sveaskog har sedan länge tillhandahållit maskinerna och gjort jobbet.

Och tiden har flera dimensioner i hans arbete. Självklart skulle han vilja vara ut mer i skogen och inspektera.

– Jag är ute alldeles för lite. Nu finns det dataprogram för allting.

Den milda ironin tittar fram igen.

En skogsförvaltare måste självklart ha skoglig kompetens. Men jobbet kräver numera också blick för sociala, kulturella och biologiska värden – och samtidigt, det betonar han, en kompetens att sia om framtiden.

– Om du står och tittar i en träddunge måste du kunna bedöma vilka träd som har en framtid. Hur utvecklas dom här? Hur kommer de här att agera och reagera om vi gör si eller så. Det är det som är så spännande och som skapar en nödvändig kontinuitet i skogsbruket.

Det är hundra år omloppstid som gäller. Det gör det komplicerat och grannlaga att bedöma pågående projekt. Också där ligger Örebro väl framme. Ulf Andersson avslutar med att ge oss kommuninvånare ett gott råd.

– Gå ut i skogen! Då inser man att den inte är farlig utan att man mår bra av att vistas där.