Docent Anna Kärrman är miljökemist och börjar bli nästan lika hemtam på segelbåten Sea Dragon som i labbet på Örebro universitet. I augusti deltog hon i Baltic Sea Expedition 2014 på Östersjön. Nu väntar analyserna av de prover man tagit. Hennes forskargrupp fokuserar på miljöfarliga kemikalier. Själv forskar hon på fluorerade miljögifter.

Vi reflekterar nog sällan eller aldrig över plasten i vår vardag. Snarare ser vi den som självklar. Praktisk, hygienisk och formbar – och ständigt under produktutveckling för att möta nya behov.

Men det gör däremot forskaren Anna Kärrman vid forskningscentret Människa – Teknik – Miljö (MTM) i alla högsta grad. Systematiskt och ur en strikt vetenskaplig synvinkel och med samspelet miljö och hälsa som en övergripande aspekt.

– Vår forskargrupps fokus är kemikalier som är farliga för miljön. Och vi har identifierat plast på senare år som en farlig kemikalie, beroende på att den har egenskaper som liknar de farliga kemikalierna, vi försöker få bort.

Vad är plast, vad gör den miljöfarlig?

– Plast är organiska molekyler som man framställer med hjälp av olja eller naturgas. De består av långa kedjor av små kolmolekyler som upprepar sig så att de blir som polymerer. Kedjorna är väldigt stabila och plasten blir ett väldigt starkt och hållbart material. Grundstrukturen är ofta behandlad med kemikalier. För att ge plasten andra egenskaper beroende på om den ska användas i en väska, en sked eller ett fodral.

– Den kanske ska vara mjuk eller hård eller vatten- och fettavstötande. Eller flamsäker. En plastartikel som vi köper kan till femtio procent bestå av andra kemikalier och skilja sig mycket från andra artiklar trots att grundstrukturen kan vara densamma. Ganska många av tillsatserna finns på FN:s lista över farliga kemikalier, ungefär 50 procent.

Detta faktum ihop med stabiliteten utgör ett miljöhot.

Anna Kärrman är en farande forskare. Med två forskningsresor på segelbåten Sea Dragon de tre senaste åren bakom sig.

– Vi vill komma ut på havet för att undersöka våra frågeställningar. De kan vara ganska olika. 2011 i Stilla havet deltog vi främst för att vi bedriver forskning inom organiska miljögifter. Och då pratar jag om DDT, PCB och dioxiner.

Hon och de andra forskarna ville undersöka om det fanns mycket organiska miljögifter i områden där plastskräp samlas i haven. De tittade på miljögifter i vattnet. Men även på plast som togs upp där.

– Vi hade ett nät bredvid båten som silade vattnet medan vi åkte.

Med den tekniken kunde forskarna bara fånga upp de lite större partiklarna. Men sensommarens Östersjöexpedition hade fokus på plastpartiklar. Anna och hennes kollegor hade sett att det fanns en mängd plastbitar av olika storleksordning i Stilla havet. De flesta synliga för blotta ögat.

– Men egentligen tror vi att det största hotet mot den marina miljön är de där riktigt små partiklarna. Ju mindre partiklar, ju lättare infiltrerar dom näringskedjan.

Och nu ville forskarna titta på hur mycket mikroplaster det finns i det öppna havet. Det är okänt till skillnad från plastförekomsten i strandnära områden runt Sverige, där det finns en del studier gjorda.

Provtagningen skedde efter en noggrann plan.

– Målet är att kunna säga hur mycket mikroplast vi hittade i olika storleksfraktioner. Och vilken sorts plast vi hittat.

Provtagningstekniken är framtagen för att klara den specifika uppgiften.

– Egentligen är det fråga om en pump som pumpar vattnet genom tre olika filter. Min chef Bert van Bavel har lett det utvecklingsarbetet som ingår i EU-projektet Clean Sea.

Hans uppgift var att ta fram nya precisare och effektivare tekniker än de tidigare. Redan provtagningen är väldigt komplicerad. Det finns nämligen naturligt väldigt mycket materia i vattnet. – Vi säger att det finns mycket plast i haven. Men inte jämfört med plankton och alger. Vi måste därför ha en teknik som gör att vi kan provta en ganska stor volym vatten för att kunna se mikroplasten bland allt biologiskt material. Och utan att det sätter igen och förstör utrustningen.

Kvalitetssäkring i flera led är ett nyckelbegrepp för forskargruppen. De ägnar hon själv mycket tid åt.

– Det arbetet är egentligen ett led i att vi är ett referenslaboratorium åt FN:s miljöprogram när det gäller organiska miljögifter. De andra två finns i Barcelona respektive Amsterdam.

I uppdraget ingår också att lära ut prov- och analystekniken till andra länder. Speciellt i tredje världen. Och att följa upp och säkra att de kvalificerade analyserna håller en bra kvalitet.

Mikroplast skapas när större plastbitar – som blir bräckliga av solljusets UV-strålning, vatten- och vindpåverkan – bryts ner till mindre bitar.

– Sen så släpper vi ut mikroplaster direkt genom de små plastkulor som finns i rengöringsprodukter, tandkräm och deodoranter. Och när vi tvättar fleeceplagg. De passerar alla filter och reningsverk och går ut i haven.

Jag ser nog häpen ut.

– Det finns plast på oväntade ställen ibland, säger hon med antydan till ett leende.

Mikroplasterna bryts ner så småningom i sina beståndsdelar. Men det kan ta 50, 100 eller 500 år beroende på vilken plast det är. När de möter havets fiskar och miljögifter händer det saker.

– De miljögifter vi släpper ut cirkulerar i miljön. Allting hamnar i haven till slut – var utsläppet än sker. Dom försöker sedan ta sig därifrån. Generellt sett är de traditionella miljögifterna fettlösliga. Om de är i vattenfasen och en fisk får i sig dom fastnar de i fettvävnaden. Och träffar de på en plastpartikel sätter dom sig på plasten som i sig är vattenavstötande, det vill säga fettlöslig. Jag brukar säga att plastpartiklarna fungerar som en livbåt. Det är inga bra livbåtar.

Trots att miljögifterna är utspädda i stora volymer vatten kan en plastpartikel som legat länge i havet nämligen ha förvånansvärt höga gifthalter därför att den har dragit åt sig miljögifter i vattnet. En sorts elakartad anrikning. Det kan Örebroforskarna analysera och mäta.

Man kan urskilja två steg i den slutliga analysen av de insamlade proverna.

– Steg ett är att ta reda vad som är plast och inte plast. Och vilken plast det är vi hittat. Det är viktigt för att kunna säga något om ursprunget.

Steg två är ta reda på hur giftiga plast partiklarna är och vilken sorts effekt de skulle kunna ge i till exempel en fisk. Analyserna görs med en hel meny av avancerade spektroskopiska och bioanalytiska tekniker.

– Vi har till exempel ett celltest som visar på ifall en kemikalie skulle kunna ge samma effekt som dioxiner. Dioxiner är ett miljögift som räknas som ett det giftigaste organiska miljögift som finns.

Östersjön är ett utsatt hav och läget är kritiskt. Anna och en forskarkollega slog tillsammans med Naturskyddsföreningen larm i somras i en artikel på DN Debatt. Tyvärr har halterna av många miljögifter börjat plana ut. Och inte minska som man förväntar sig.

– En av hypoteserna är att det är någonting som håller kvar miljögifterna i näringskedjan. Det skulle kunna vara mikroplasterna. Via matfiskens fettväv letar gifterna sig in i våra kroppar. Väl att märka får den svenska fisken inte exporteras till EU. Den innehåller för höga halter miljögifter helt enkelt. Vi själva har dispens att äta den eftersom Livsmedels verket ger ut handfasta råd om hur mycket Östersjöfisk man bör äta. Som alla svenskar förväntas känna till.

Den naturvetenskapliga komplexiteten möter en annan typ av samhällelig och existentiell komplexitet när det gäller att göra något åt plasterna i vardagen. Anna Kärrman presenterar och diskuterar tålmodigt och systematiskt en serie relevanta åtgärder både på en samhällelig och individuell nivå.

– Vi vill på inget sätt ta bort plast helt ur samhället. Det är bara användningen som måste omvärderas. Som forskare ser jag gärna att man lagstiftar om ämnen och produkter som inte kan brytas ner i miljön. Dom ska klassificeras och behandlas på ett speciellt sätt. Vem som helst ska inte kunna köpa och slänga dom.

Hon menar att det är en utopi att tro att man kan ta bort alla farliga ämnen i samhället. Men de som är onödiga borde man kunna ta bort. Den individuella konsumenten behöver hjälp av reglering och lagstiftning för att kunna göra de rätta valen.

Hon påpekar att det rör sig om väldigt komplicerade analyser för att skapa en helhetsbild kring en produkt eller ett beteende vad gäller miljöfarlighet och ekonomi. Lagstiftning är en trög process. Forskarna måste ha mycket på fötterna när de möter politiker och industrins representanter för att vinna gehör för åtgärder.

Vad är då miniminivån för det miljöengagemang som man kan kräva av en individ?

– Blir man bara medveten om att någonting, plaster, kan vara ett miljöproblem när man handlar så tänker man till en extra gång. Om man står vid grönsaks- och fruktdisken och ska handla bananer tar man inte en plastpåse och lägger bananerna i – det behövs ju inte. Man ska reflektera.

Återanvändning och återvinning är bra också när det gäller plast, betonar hon, som för alla andra material. Redan i augusti passerade vi den så kallad Overshoot Day, då årets resurser tog slut. Så nu skuldsätter vi oss ekologiskt.

– I Sverige har vi ett bra system, måste jag säga. Vi återvinner en stor procentdel av plasterna som vi importerar och tillverkar. Men majoriteten förbränner vi och skapar därmed energi. Men avigsidan är då är att vi eldar olja. Föga förnyelsebart.

Vi borde inte heller använda oss av engångsmuggar och dito bestick i plast. Även om vi alltid har bråttom. Men däremot försäkra oss om att de hygienartiklar och rengöringsmedel vi använder inte innehåller små plastkulor. Inte alls enkelt att upptäcka på innehållsförteckningen gör hon klart för mig. Där krävs en ansträngning. Och fleeceplagg kan vi med fördel ta bort fläckar på med fuktad trasa – och skaka.

Anna Kärrström gillar helt och fullt sitt arbete. Också att undervisa. Hon tar sig tid att reda ut begreppen. Hon är saklig, klar och tydlig och försöker anpassa sig till min lekmannanivå.

– Och det är fantastiskt roligt att komma ut från labbet – och ut i verkligheten.

Det säger hon med övertygelse trots den sjösjuka som ansatt henne.

– Nätterna är bäst. Det är fantastiskt att stå i mörkret med stjärnhimlen ovanför. Se stjärnfall varje dag. Man blir liksom lite ödmjuk när man är i naturens våld. Och inser att det inte är vi som bestämmer på den här planeten …

Efter en liten tankepaus tillägger hon:

– Men man behöver inte åka över halva världen. Det är spännande varje dag på labbet vad man ska hitta. Att analysera är ett intellektuellt äventyr.

Själv känner jag mig ödmjuk inför hennes och hennes kollegors kvalificerade forskning som ytterst går ut på att skapa en bättre miljö och därmed skydda allas vår hälsa. Hon har gjort mig ”plastmedveten”. Och min dyra skaljacka med ett fluorerat plastmembran känns inte längre riktigt så bra.