Open Art, Svenska kammarorkestern och O, Helga Natt har gjort det. Likaså Live at Heart, Rådhuskalendern och Metallsvenskan. Dessa och många andra framgångsrika satsningar har förändrat Örebroarna. Varför? För att dessa satsningar bevisar att det går, menar Richard Kennett, pr-, kultur- och nöjesproducent.
För tjugosex år sedan flyttade jag från Brighton till Örebro. Nja, Odensbacken var det faktiskt. Men två veckor senare blev det Örebro.
Under de första åren brottades jag med Sveriges oskrivna regler. Man fick inte utmärka sig, man fick inte tro att man var något, man fick inte visa eller prata om framgång, man fick inte hälsa på folk man inte kände, och man fick inte besöka någon utan att ha bokat i förväg. Som om dessa märkliga regler inte var nog fick jag ständigt höra om Örebros främsta demon – ”det går aldrig”.
Vilken grov osanning det visade sig vara. Allt har gått! Mats Rosenberg med vänner förvandlade en oljehamn och soptipp till ett naturreservat. Jens Schollin med vänner fick läkarutbildningen till Örebro trots två tidigare och tydliga nej. Örebro universitet klättrar stadigt i nationella rankingar, med en forskningsnivå som av utomstående paneler bedöms som ”excellent”.
Svenska kammarorkestern har på kort tid blivit en av världens främsta kammarorkestrar. Undertecknad med vänner har skapat O, Helga Natt, Sveriges största julkonsert, och Rådhuskalendern, Sveriges största adventskalender. Och apropå störst i Sverige har Anders Damberg och Johannes Nilsson skapat musikfestivalen Live at Heart.
Det finns flera satsningar i vår stad som bevisar att det går. Som Open Art till exempel.
När Open Art genomfördes för första gången hörde man kritiska synpunkter dagligen. Men under förra årets Open Art, med en gul kanin i spetsen hördes i stort sett bara glada tillrop. Och inför årets arrangemang var förväntningarna stora och stoltheten bland Örebroarna påtaglig.
Idag är vi som Örebroare stolta över vår stad – på riktigt. Inte bara för att det förväntas. Vår sinnesstämning har utvecklats från gnällbälte och skeptiker till en positiv inställning där allt är möjligt. Är det de djärva satsningar som Open Art, naturreservatet, läkarutbildningen, universitetet, orkestern och alla andra framgångar som har orsakat denna personlighetsutveckling?
Det tror jag. Framgång föder framgång, den skapar stolthet och tillhörighet. Alla lyckade satsningar som Örebro kan redovisa de senaste decennierna bevisar att det går. Och den nya andan sprider sig. Folk tittar, skrattar, njuter, granskar, bedömer och upplever. De berättar sedan vidare via bloggar, Facebook och Instagram. Omvärlden får helt nya signaler om Örebro som stad och personlighet.
Värt att notera är att de flesta av dessa satsningar har den offentliga sektorn som drivkraft eller partner. Örebro kommun, Landstinget, Regionförbundet, universitetet, Örebros olika nätverk och en kärntrupp från näringslivet ligger oftast bakom kommunens och regionens utveckling (förresten, det behövs fler från näringslivet som engagerar sig). Tack vare dessa aktörer växer logistiknäringen, besöksnäringen, turismen och befolkningen. Det byggs överallt. Nätverken är tydligare och effektivare. Idrottsanläggningarna har blivit större och flera, mötesanläggningarna likaså. Professionell utveckling pågår på många fronter.
Idag känns de oskrivna reglerna avslagna och avlägsna. Numera får man utmärka sig, och man får tror att man är något. Bra, med tanke på att många av Örebros idéentreprenörer är inflyttade eller hemvändande. Vi tillåts att sticka ut, prova på, ta chanser, lyckas eller misslyckas. Omgivningen hejar på, för det mesta med glädje och utan den beryktade avundsjukan. Visst, det finns fortfarande en och annan pamp, påve och maktberoende gubbe som kan själv och som vet bäst. Som tur är är det en utdöende släkt, och som dessutom snart är omsprungna.
Idag är vi Örebroare positiva och optimistiska, en utveckling jag tror grundar sig i de många fina framgångar Örebro har gjort på relativt kort tid. Att idag säga ”det går aldrig” blir både pinsamt och passé. Det finns helt enkelt för många motbevis.
