Rose-Marie Axelsson är nybliven enhetschef för pedagogiken på Örebro universitet. Hennes specialitet är pedagogik med inriktning mot högre utbildning och arbetsliv. Pedagogiken förtjänar att lyftas fram i hela sin bredd. Den erbjuder intellektuella verktyg för ett alltmer komplext arbetsliv.
– Jag har fötterna på jorden men jag kan också vara visionär. Jag tycker om när saker och ting fungerar i vardagen. Det som ligger nära människor. Det får inte bara bli visioner.
Det säger universitetslektor Rose-Marie Axelsson. Hon har alltid haft ett teoretiskt intresse – men också en handfast sida. En spännande polarisering som laddar hennes konkreta och skarpsinniga reflexioner kring lärande processer i arbetsliv, institutioner – och i livet självt. Inte minst vad gäller hennes egen bildningsgång och forskning. Liv och lärande, lärande och liv lever i ett dialektiskt parförhållande i hennes värld.
– Jag är intresserad av livet som ett slags process och ser det som en levnadsbana som man är med och styr.
På gymnasiet gick Rose-Marie teknisk linje. Men satsade sedan på att bli sjuksköterska. Hon insåg dock efter ett par år att det inte var ett yrkesval för livet. Hon sökte sig därför till vårdlärarutbildningen och blev vårdyrkeslärare. Hon byggde på med en magisterutbildning i vårdpedagogik och fick jobb på Vårdhögskolan.
– Först där insåg jag att det nog var en forskarutbildning jag skulle gå. Det behövde jag för att på sikt kunna jobba i den akademiska världen.
I backspegeln ser hon att hon hela tiden strävat efter att få akademiska studier och egna yrkeserfarenheter att berika varandra.
Efter avslutad forskarutbildning i Linköping och en period som lektor där, sökte hon och fick 2011 ett lektorat med inriktning på arbetsliv och högre utbildning i Örebro. I mars förra året efterträdde hon den tidigare enhetschefen som gått i pension. Ett treårig uppdrag där hon ser både utmaningar och möjligheter.
– Jag kände mig lite överrumplad. Jag tyckte det var lite tidigt att gå in i den formen av uppdrag.
Den känslan förstärks kanske lite av att de flesta medarbetarna har arbetat väldigt länge i Örebro. Samtidigt har en ny insikt växt fram inom henne.
– Jag är i grunden intresserad av ledarskap. Fast jag inte upptäckt det så tydligt förrän nu.
Hennes intellektuella intresse för organisation och ledarskap i dynamiskt samspel har skjutit ett grönt skott: Viljan att pröva på ledarskap in real life.
Hennes arbete som enhetschef innefattar verksamhetsansvar, i huvudsak utbildningsansvar, personalansvar och budgetansvar inom enheten för pedagogik. Lärarutbildningen tar en stor del.
Men Rose-Marie Axelsson betonar att hennes arbete i hög grad grundar sig på kommunikation. Att hela tiden kommunicera i olika riktningar. Hon har märkt att ledarskapet i universitetsvärlden går mot mer av ett chefskap och en minskning av de kollegiala demokratiska processerna där lösningar diskuterats fram. Det är ett uttalat krav som förstärks av en strikt linjeorganisation med en tydlig beslutsordning. Men hon känner sig inte alls låst i den administrativa delen av sitt arbete.
– Det är roligare än jag trodde det skulle vara nu efter snart ett år. Det är stimulerande att jobba nära verksamheten. Med många olika kategorier medarbetare.
Hon har insyn och möjligheter att påverka vad som händer på institutionen som helhet.
– Det är mycket upp till mig som individ vad jag får ut av ledarskapet. Och det finns många olika sätt att förhålla sig till uppgiften.
Dessutom samverkar hon med prefekten och arbetsgruppen med andra enhetschefer. Och som lektor är hon en kollega bland kollegor. Hon ingår i den lärargrupp och det kurslag som sköter undervisningen i arbetslivspedagogik i samarbete med det personaladministrativa programmet under sociologin. Det är bredden i arbetet och inte minst i själva ämnet pedagogik som tilltalar henne. Bredd och komplexitet ger henne en intellektuell kick.
Rose-Marie Axelsson är till sjuttio procent enhetschef, tjugo procent ska hon ägna åt egen kompetensutveckling. De återstående tio procenten undervisar hon i arbetslivspedagogik. Men när hon talar om de kurserna ger hon hundratio procent. Där kan hon sätta alla sina kunskaper och erfarenheter av arbetslivet i spel med vetenskaplig tyngd.
Kurserna i arbetslivspedagogik är helt webbaserade och ges på halvfart.
– Det är för att erbjuda möjligheter för dom som yrkesarbetar, studerar något annat eller som vill komma tillbaka till universitetsstudier för att bredda sin kompetens och bli mer attraktiv på arbetsmarknaden som det heter i dag. Till exempel under en föräldraledighet.
En andra chans om man så vill eftersom kurserna också är fristående. Hon tycker att man inte kan stänga möjligheterna för dem som är 30, 35 eller 40 att utifrån sitt intresse få ägna sig åt universitetsstudier. Hon och kollegorna talar åter om bildning.
– Vi tillhör ju institutionen humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap. Jag tycker att det är sorgligt att missa hela den dimensionen genom att förvägra människor chansen att också att läsa saker av intresse – och inte bara av strategiska skäl.
Hon brinner för ett livslångt lärande. Och tycker det är viktigt att ge andra grupper än den gängse studentgruppen chansen till studier.
Idealet i dagens samhälleliga och politiska klimat är att studenter söker sig till universitetet direkt efter gymnasiet, går så kallade professionsutbildningar och är färdiga i 25-årsåldern preparerade och redo för en 50-årig yrkesinsats. Det är begripligt både ur ett ledningsperspektiv och ett strikt ekonomiskt perspektiv. Men Rose-Maries egen erfarenhet och hennes forskning visar att den mänskliga rationalitet som förutsätts i sådana idealbilder ständigt är utsatt för både livets och yrkeslivets ständiga teknikskiften och ekonomiska konjunkturer. Många val sker också slumpmässigt. Man följer en kompis studieval.
Och i flexibilitetens namn måste många vara beredda att ständigt byta jobb, reflektera över sin yrkesroll och vad som händer i arbetslivet och samhället. Man måste förstå sin egen roll och känna både sina möjligheter och sina begränsningar.
Flexibilitet, formbarhet och reflexibilitet är nyckelbegrepp i hennes forskning.
– Jag är väldigt tudelad, väldigt ambivalent, inför flexibilitet. Det är en av de mest eftersökta egenskaperna i arbetslivet i dag. Man söker anpassningsbara människor. Å ena sidan förstår jag det, det är ofta en bra egenskap. Å andra sidan kan den, om man vill vara kritisk, beteckna en viljelös och manipulerbar människa.
De arbetslivspedagogiska kurserna på alla nivåer fokuserar på pedagogiska processer i arbetslivet: kommunikation och professionella samtal till exempel, konflikthantering, projekthantering, organisation, ledarskap men också arbetsmiljö och hälsa finns med som en aspekt.
– Vi förbereder kursdeltagarna för det som är oförutsägbart i någon mening. Man kan inte enbart ge redskap och instrument: Så här ska man göra. Däremot en handlingsberedskap med breda kompetenser. Det handlar också om personlig mognad över tid.
– Vi använder oss av en utbildningsplattform, Blackboard, och placerar kursdeltagarna i grupper om tjugo i olika åldrar och med varierande erfarenheter. De diskuterar så mycket av litteraturen i relation till egna erfarenheter. Det gör ju att det inte finns ett givet svar. Snarare problematiseras frågorna.
En kursplattform på nätet där man inte kan träffas fysiskt erbjuder en didaktisk utmaning. Det gäller att hitta effektiva former för dialogen på tema för tema. Där kursdeltagaren själv formar frågor eller ställs inför teman att diskutera i text och med de andra i gruppen. Det egna skrivandet blir ett viktig intellektuellt verktyg.
Kursdeltagarna har stor nationell spridning. De flesta bor inte i Örebrotrakten. Det finns de som både sitter i Norrland och i Indien.
– Det finns givetvis båda för- och nackdelar med webbaserade kurser. Vi ifrågasätts ibland. Det gäller inte bara i Örebro.
Problemet är genomströmningen. Det är lätt att anmäla sig till webbaserade kurser – och att inte fullfölja dem. Men å andra sidan har de kurserna det
högsta söktrycket på institutionen. Det är positivt, liksom att universitetet når andra grupper. För Rose-Marie överväger fördelarna sett till helheten.
– Det gäller att få till det där med genomströmning och att ha intensiv kontakt med kursdeltagarna.
Rose-Marie Axelsson valde pedagogik för dess knepighet – hennes ordval. Hon var länge i valet och kvalet om han skulle fortsätta med vårdpedagogik och vårdvetenskap. Men hon valde bredden som fascinerar henne.
– Blandningen av socialpsykologi, pedagogik med inslag av beteendevetenskap tilltalar mig. Men jag är också väldigt intresserad av sociologi. Och hur man förstår vad kunskap är och hur den omvandlas till kompetenser Jag ser väldigt många processer i livet som pedagogiska processer.
Men hon ser också bredden och sammansattheten som något av pedagogikens dilemma.
– Det kan vara lite si och lite så. Det kan fungera ändå. Men vissa saker kan inte vara si eller så; de ska vara that way. Men oftast finns det inte bara ett sätt att göra saker, eller ett svar.
Helt enkelt en vetenskap som inte stryker dem medhårs som efterfrågar tumregler och enkla recept att förhålla sig till en komplicerad verklighet med alla dess nystan av sociala relationer.
– I akademisk mening tror att jag det missgynnat pedagogiken. Man ser det som man plockat ihop bitar från andra unga vetenskaper som sociologin.
Hon visar också på hur forskningen förändrats över tid. Inte minst märks det på skolforskningen.
Rose-Marie Axelssons egen avhandling har en filosofisk ansats och bjuder på en fascinerande läsning. Den heter ”Formbara människor: högre utbildning och arbete som utsnitt ur läkares och civilingenjörers levnadsbanor.”
Där undersöker hon förenklat ut tryckt den process full av förväntningar och krav, båda egna och andras, som formar yrkesidentiteten hos två högstatusgrupper på arbetsmarknaden, läkare och civilingenjörer inom IT-branschen. Och relationen mellan den högre utbildningen och yrkets innehåll. Där gäller det för universiteten att motsvara professionens ständigt föränderliga kravprofil på nödvändiga kunskaper och kompetenser. Hennes begrepp ”levnadsbana” pekar på ett livsperspektiv. Mycket händer på resans gång. Och hon kommer kanske att återvända till sina läkare och ingenjörer för att se hur det går.
Vi borde nog alla då och då ställa oss frågan på vilket sätt vi formas, töjs och böjs i arbetslivet. Hon visar att den formbarheten har flera dimensioner. Och sin begränsning.
Liksom möjligheten att fånga alla komplexiteter i en intervju som hela tiden växer och skiftar form. Och borta är alla mina gamla fördomar om pedagogiken grundlagda under mina studier i forntiden, det vill säga 60-talet.
