Niclas Molinder har haft musiken som heltidssyssla i 17 år nu, och har på den tiden gått från att ragga praktikplats och Starta eget-bidrag till att göra musik åt Miley Cyrus och affärer ihop med Max Martin. Vi träffade honom i studion i Grenadjärsstaden, mitt emellan ett besök i Los Angeles och en resa till MIDEM-mässan i Cannes, för att tala om det – och om hur det kommer sig att han är mitt i att lansera Auddly, en innovation som kan förändra hur musikbranschen arbetar i grunden och som är nominerad i två kategorier på Örebrogalan.

Musik hade inte någon framträdande plats i Niclas uppväxt. Han har alltid haft ett intresse för det, men det var ingen stor grej hemma. Teknikintresset fanns alltid där det också, när Niclas spelade i band på högstadiet var märket på sånganläggning och ljusrigg lika viktigt för honom som vilken musik de spelade.

På högstadiet spelade Niclas i band och var kanske lite för engagerad i musiken för att sköta skolan ordentligt. Men när han skulle börja på gymnasiet blev det annorlunda.

– Mina föräldrar är egna företagare och tyckte att det var superviktigt att jag valde en bra gymnasieutbildning. Jag ville jobba med musik, men kunde inte definiera det. På den tiden fanns knappt producentrollen.

Niclas blev kock istället, gick restaurangskolan, det mest praktiska han kunde hitta.
– Jag har … inte dyslexi – jag läser utan problem – men läsfokuseringsproblem. Jag blir rastlös när det bli för mycket text.

Han tog studenten med halvdana betyg, tog jobb på olika restauranger, men efter en tid insåg han att det kändes fel och att det var upp till honom att förändra det. Så han sa upp sig från jobbet.

– Jag stod där arbetslös och insåg en sak – ska man göra musik, skriva låtar, då måste man vara i en studio. Och det är ju inte bara att kliva in där. Det hade kommit studioteknikerutbildningar, men då behövde man högskolepoäng. Som tur var så hade Arbetsförmedlingen precis infört något som hette ”praktikplatsbidrag”.

Niclas började jaga praktikplats. Han ringde till studion Eagle One Recordings, som drevs av Magnus Sjögren från Big Deal. De sa nej. Han ringde studio Kuling – de sa nej. Han ringde TBV – de sa nej. Västerås sa nej, Malmö sa nej, Stockholm sa nej.

– Såhär i efterhand kan jag förstå det, att åta sig ansvaret för någon helt oerfaren är väl inte helt kul. Men jag gick tillbaka till Eagle One och tjatade och tjatade och tjatade. De blev så trötta på mig att Sjögren till slut sa ”Kom hit då din jävel.” Jag har Magnus att tacka för mycket.

De första tre månaderna fick han städa toaletter, koka kaffe, tömma papperskorgar och måla om hela studion. Själva studioarbetet såg han knappt någonting av och efter tre månader var han nära att kasta in handduken. Men istället började han åka till studion tidigt på morgnarna, några timmar innan de andra, och började sätta sig längst bak när de andra spelade in.

Han insåg snabbt att han ”förstod” hur saker funkade. Och när teknikern vid en inspelning sa ”vad tror ni, ska vi ha PCM 90-reverb på virveln?” tänkte Niclas ”nu jävlar”, kastade sig fram, och kopplade ihop allt.
– De tittade på mig och sa ”fan Molinder, kan du det här?”

Snart fick Niclas spela in band själv.

– När de spelade så började jag höra saker. ”Dämpa trummorna lite, kliv på mer på refrängen, spela gitarren så istället”. Jag producerade musik! Sen visade det sig att det blev coola resultat när jag fick vara med och peta som producent.

Ju bättre Niclas blev blev, desto mer uppdrag fick han. Sen kom bandet Waving Corn och skulle spela in en skiva. Niclas var assisterande tekniker. Han, som egentligen kom från en syntbakgrund, sattes med ett gäng metalsnubbar. Under inspelningen började han snacka med Jocke Persson, en av gitarristerna. Jocke erkände att han var intresserad av syntmusik och Niclas erkände att han lyssnade på hårdrock ibland.

De hade kärleken till housemusiken gemensamt, visade det sig. Waving Corn var signade till ett holländskt bolag, Roadrunner – som förutom att ge ut hård rock även drev en houselabel – och på ett bananskal fick duon ett remixuppdrag.

– Vi stängde in oss i några dygn, gjorde remixen, och skickade iväg den. Efter ett par månader ringde en holländsk skivbolagskille och skrek ”ni ligger etta på danslistan i Holland!”

En kort tid efteråt bestämde sig Niclas och Jocke för att satsa på musiken tillsammans, och sedan dess har de arbetat ihop.

När flyttade ni in i studion i Grenadjärsstaden?

– Vi flyttade in när den sista militären tog av sig mössan och gick ut. Vi hade bara ett enda mål med lokalen – att det inte fick kosta någonting. Det var helt öde här och det luktade vapenfett i hela lokalen. Vi hade en mindre del av lokalerna då, ett rum som vi gjorde iordning och stängde dörren till.

En övergiven telefonkiosk på tredje våningen blev till sångbås. Hitten i Holland gav ett par betalda jobb och tillsammans med lite lånade pengar köpte duon på sig utrustning.

– Vi köpte Gula tidningen och köpte bara begagnat. När man berättar det här för kidsen som sitter i studion idag så fattar de ingenting. Gula tidningen? Ataridatorer? Åtta sekunders samplingstid? De fattar inte.

Det gick snabbt bra på remixfronten. Efter ett år så var duon igång och gjorde dansmusik och remixade under namnet Twin artister som Mary J. Blige, Kylie Minogue, Sophie Ellis-Bextor, och Jamiroquai. Från att ha varit väldigt producentfokuserade tog de tag i låtskrivarbiten.

– Vi fick Starta eget-bidrag när vi startade. Det var nytt då. Det är en fantastisk bidragsform, jag vet att den finns fortfarande och det borde utnyttjas mer – men så klart med kontroll. Och de man tror på borde kunna få bidrag under längre tid.

Själva lyckades duon få Starta eget-bidrag i 15 månader. När handläggaren sa nej efter ett halvår pratade de med dennes chef. När chefen sa nej efter 12 månader gick de på chefens chef, som basade över Arbetsförmedlingarna i Mellansverige.

– En fin solig höstdag, en fredag kommer jag ihåg att det var, tog vi med oss en påse bullar och ett gäng cd-skivor. Vi knallade upp till chefen och hade inte beställt tid, men som tur var kom gubben ut från sitt rum och såg oss. Vi drack kaffe och åt bullar och det visade sig att gubben hade en son som spelade i ett band som varit i studion. Sonen hade sagt att teknikern var bra. Vi fikade i två timmar, och sen frågade han vad vi hade för ärende. Då sa vi ”vi behöver tre månader, till nästa royaltyutbetalning”. Tack vare honom klarade vi oss. Sedan dess – slutet på 90-talet – har vi levt på musiken.

Hur kom ni in på USA-marknaden?

– Det ena har gett det andra. Vi var i New York och fick väldigt bra kontakter, vilket ledde till Ashley Tisdale som i sin tur ledde till Cherise, som hade upptäckts av Oprah. Och där ser man vikten av att hålla kontakterna igång. Oprah ringde sin bekant, producenten David Foster (som har jobbat med cirka alla stora artister, red. anm.). David Foster är mer av en old school-producent och insåg att han behövde hjälp. Någon månad tidigare har jag suttit på middag bredvid en trevlig tjej. Jag fattade aldrig riktigt vad hon jobbade med, men frågade om jag kunde skicka några låtar vi gjort. Hon visade sig vara David Fosters syrra och sa till honom ”jag träffade en svensk kille, lyssna på det här”. Jag står någonstans i Hollywood när David Foster ringer – fem timmar senare sitter jag och Jocke och grillar burgare i Malibu med David Foster och hans familj. Där fick vi snurr på vår karriär, det ledde vidare till ett långt och tätt samarbete med Disney. Vi har producerat Hannah Montana, Jonas Brothers, och så.

Det blev en del pendlande Örebro – Los Angeles?

– Vi fick sånt drag och åkte så mycket fram och tillbaka att det var helt sjukt. Ibland kunde man flyga till Los Angeles, landa på kvällen, köra inspelningssession i 14–15 timmar, och åka hem igen. Nu har vi valt att Jocke bor i Los Angeles och jag i Örebro. Jag tar mer av Asiensidan och tar hand om studion här, Jocke jobbar mer i vår studio i Los Angeles och med de amerikanska marknaderna.

Är det skönt att vara låtskrivare, inte artist, slippa bli igenkänd på stan?

– Ja, framförallt efter att ha varit i USA såpass mycket. När vi spelade in Hannah Montana, eller Miley Cyrus som hon heter nu, hade studion en överenskommelse med polisen. Så när hon skulle till studion spärrade de av två gator kring studion. Och där kommer den här 16–17-åriga tjejen åkandes i en cab, med en liten hund och med 20–30 paparazzis efter sig. Vilket liv! Jagad konstant, kamerorna bara blixtrar och smäller. Det är ingenting jag avundas.

Hur dök Auddly upp på kartan?

– Vi samarbetade med Jan Beime under många år. Han tog sig an oss väldigt tidigt, och jag har mycket att tacka Janne och hans fru Lena för. I min och Jockes relation är Jocke mer en riktig kreatör, har inte så mycket ordning, medan jag är kreativ men också är den som fixar och ser till att alla papper är i sin ordning. Så under den här resan har jag lärt mig det administrativa och när Janne bestämde sig för att trappa ned ställdes vi inför frågan – vad gör vi nu?

Duon bestämde sig för att signa andra låtskrivare, och Niclas upptäckte behovet av att ha ett system för att ordna allting. Om en låt spelas i radio i Sverige så rapporteras det till Stim, och sen betalar de ut royalties. Men om inte Stim vet vilka upphovsmännen är så håller de pengarna tills de vet vilka som är upphovsmän. Om inte Niclas rapporterar allt korrekt får inte folk sina pengar. Det var så han kom på idén.

Niclas berättar att alla aktörer som distribuerar musik har jätteavancerade royaltysystem, men att de börjar jobba först när låten framförs offentligt första gången. Det finns inget system som hjälper de inblandade att samla all information som rör ett verk.

– Jag kontaktade Daniel Hagenfeldt, som har ett bolag som heter Onesys. Han satt här i huset förut så jag började bolla med honom. Han sa ”om behovet är så stort som du säger så vill jag blanda in det sociala flödet, så att det inte bara blir ett databasprogram”.

Lösningen blev att skapa ett system där varje låt får ett ”virtuellt arbetsrum”, ett arbetsrum som helst ska startas innan låtskrivarna ens har träffats. Sen följer rummet låtens gång – från första idén på en diktafon till registreringar hos Stim med korrekt information om upphovsmän och förlag etcetera. Systemet är tänkt som ett komplett stöd för verksamheten.

Niclas, Jocke och Daniel investerade lite pengar i utvecklingen av systemet, fick positiv feedback av cirka allt branschfolk de talade med, och snart var de vid en punkt då de började se ett behov av extern finansiering. De sonderade marknaden och fick investeringspengar av Almi Invest – med kravet att trion måste hitta en investerare till. Affärsänglar fanns det gott om, som kunde tänka sig att lägga in pengar men inte ville engagera sig i bolaget. När Niclas talade med Almi om saken svarade de ”det är väl bra, men försök att hitta någon som kan tillföra mer än pengar.”

– Så jag började fundera på vem som skulle vara bäst lämpad, och kom fram till att det var Max Martin. Till slut sitter jag framför honom, presenterar idén, och han säger ”det här måste jag vara med på, det här behöver vi i vår verksamhet”. Det passade hans affärsidé.

Arbetsrum, sociala nätverk, lite som Facebook för musik?

– Den jämförelsen kommer ofta. Men när vi får content så kommer Auddly att bli ett perfekt pitchverktyg – ett sätt att enkelt kunna sälja sin musik till skivbolagen. Och då blir skivbolagsindustrin inblandad också, då blir vi ett paraplyverktyg för industrin. Ett Facebook för musikindustrin, med Dropbox- och Soundcloud-funktioner.

Under arbetet med Auddly har Niclas kategoriserat musikskapare i fyra kategorier: A) Max Martin med flera, de som gör världshits och tjänar massor av pengar. B) Såna som Niclas och Jocke, som kanske inte har några världshits men lever fint på musiken. C) De dedikerade som bara ska lyckas, men inte ännu har råd att leva på musiken. D) Sovrumsproducenterna, de som sitter hemma vid en laptop, älskar musik, men inte har förmågan eller viljan att ta sig vidare och kanske är nöjda med att ha det som en hobby.

– Och Auddly kan vara till hjälp för alla kategorierna. Att Max Martin gick med gav hela projektet en push. Hans närvaro har gett Auddly en nyckelknippa till branschen. Musikbranschen är politisk, säger Niclas, det handlar om att känna rätt folk – nästan så att det blir larvigt ibland.

Så nu använder han Max Martins namn som ett verktyg. Han får träffa både låtskrivare, musikförlag och managers på toppnivå och ju fler han träffar, desto snabbare rullar snöbollen.

– Plötsligt träffar man storcheferna och inser att med rätt person kan en såhär stor process vara bara ett handslag bort. ”Det är klart att vi ska köra det här” och så går det ner i alla led.

I nuläget lägger Niclas all sin tid på Auddly. Han och Jocke har gjort en uppdelning av arbetsuppgifterna – Niclas driver Auddly och Jocke duons musikproduktion. Strategiska beslut tar de dock gemensamt, och kommunikationen är konstant.

– Jocke och jag har drivit bolag ihop i 17 år, men att sitta som vd i Auddly, med investerare och styrelse … det är en helt ny värld för mig. Än så länge tycker jag att det är skitkul att lära sig nytt – men min roll är framförallt att sälja, representera, utveckla funktioner och så vidare.

När lanserar ni Auddly?

– Vi kör den som beta nu, och ju snabbare vi kan gå live desto bättre. Låt oss säga att vi kan köra i april-maj någon gång.

Hur ser affären ut?

– Det bygger på en ”freemiummodell”. Det är gratis att vara med, då får man tillgång till en begränsad del och sen måste man betala. Vi tittar på en abonnemangsform men var vi kommer att landa beror mycket på den feedback vi får av användarna. Vi utvärderar användandet hela tiden och efter det kommer vi att sätta en prismodell.

Auddly har blivit nominerat i två kategorier inför Örebrogalan 27 februari: som Årets digitala innovation och Årets affärsinnovation. Niclas säger att det mest är ”jäkligt kul att vara med”. Att det är en lokalpatriotism som han tycker mycket om. Han har även varit inblandad på galans idéstadie, med att hjälpa dem att uppmärksamma det lokala musiklivet mer än tidigare. I år ska galan hylla musikstaden Örebro.

Vad gör du annars när du är hemma i Örebro?

– Jag har en stor familj, fyra barn och en underbar fru. Det är viktigt för mig att umgås med familjen. Jag och Lotta – min fru – har en nära vänskapskrets som vi håller väldigt kära, vi kopplar av när vi träffar våra närmaste vänner. Lotta är träningsinstruktör och vi gillar båda att hålla igång. Jag har alltid hävdat att ”vill man så kan man” när det gäller träning, men just nu upplever jag att det är svårt att hinna med.