Skulptören Ann Sidén talar inte ett kulturellt blomsterspråk fullt av trendriktiga konstreferenser. Tvärtom är hon saklig, osentimental och lite på tvärs med några droppar drastisk humor på botten. Hon vill med sin konst förbättra och försköna vardagen och skapa ett samtalsklimat. Och lite magi.
– Det är länge sedan jag arbetade som ateljékonstnär. Då utgår man från en beställning och står i sin ateljé och skapar. Sedan kommer någon och hämtar verket och så placeras det någonstans. Så undrar alla där: var kom det där ifrån – och hur kan det kosta så mycket?
Det säger konstnären Ann Sidén på sitt osentimentala och raka sätt. Ofta går en lätt drastisk humorådra i dagen hos henne – både i ord och uttryck.
– Jag vill hellre vara på plats och lära känna brukarna och fånga upp deras idéer. Så är jag skolad både i att tolka och förverkliga dem rent tekniskt. Låt oss säga att det är en metod.
Men att hon är utåtriktad i sina konstprojekt utesluter inte ett starkt behov av skapande ensamhet, stunder under korkeken som hon kallar dem.
Ann Sidén tvekar att kalla sig konstnär. Varenda kotte gör det. Det säger inte mycket, och det ställs inga krav på konstnärer. Själv föredrar hon att kalla sig estetteknisk planerare. Ett leende spelar i mungipan.
– Jag ser mig mer som en tekniker. Och jag tycker att samtalet är viktigt.
Hon återkommer ständigt till det. Dialogen är för henne lika viktigt som det egna jaget är oviktigt i hennes konstpraktik. Demokratin försvagas utan seriösa samtal. Hon vill inte gestalta sig själv och proppa på andra. Som när man modellerar. Då det är konstnärens hand och känslor som ska ge uttrycket.
– Jag vill att det ska vara så lite spår som möjligt av mig. Det är andra människors tankar som intresserar mig, och jag vill i stället gestalta det där som alla går och tänker på.
Därför arbetar hon med vardagsföremål som alla känner igen och kan relatera till.
– Jag ska vara osynlig i det. Och jag vill höja vardagen och vardagssituationerna till ”something magic”.
Ann Sidén har ordet i sin makt både i tal och skrift. Hennes språk är konkret och hennes infallsvinkel ofta kritiskt prövande – också när det gäller den egna konsten. Hon prövar gärna en tanke i ord.
– Man formulerar sig ju MOT någonting. Jag går inte på tvärs av vana.
Men hon är också skulptör, utbildad på konstskolan Kuben, Örebro Konstskola och år som skulpturassistent. Klassiskt skolad i att modellera i lera, forma och gjuta i metall och bokstavligen hugga i sten. Det ena inifrån och ut, det andra utifrån och in.
– När jag lärt allt det där så kom det inga beställningar. Det var helt ute då, omodernt. Men kunskaperna har ändå kommit till nytta.
Konstnär var inget självklart yrkesval.
– Det var nog för att slippa skriva som jag valde det livet. Jag är uppvuxen i en journalistsläkt.
Skulle hon träffa sin pappa, Henry Sidén – legendarisk NA-journalist, fick hon gå till Nerikes Allehanda-borgen. Det gjorde hon gärna och var alltid välkommen. Hon fick ett eget litet skrivbord komplett med sax, gummiklister och en skrivmaskin.
På köpet blev kulturen självklar för henne. Hon fick biljetter av kulturredaktören för att gå på bio. Och hon fick följa med redaktörerna på teater och utställningar.
– Det var självklart att ta del av kulturlivet i staden.
Och hon växte upp med några av den tidens stora journalistpersonligheter. Riktiga drama queens, som hon uttrycker det. Men lite mätt blev hon på det.
Medan pappa Henry upprätthöll det fria ordet försvarade mamma Margareta landet. Hon var civilanställd i flygvapnet. Uppväxten präglades av ett öppet klimat där självständighet var ett ledord.
– Jag är uppvuxen i konfrontation där man diskuterade för nöjes skull. Det var en ständig tillverkning av ord och åsikter. Och att vara på tvären uppmuntrades. Jag var emot allt.
En annan typ av begåvning och lust spelade in i hennes slutliga val.
– Jag har alltid hållit på med händerna och tyckt om att tillverka saker. Händerna är min ingång i konsten.
Det är oavlåtligt fascinerande att lyssna när Ann Sidén berättar om avslutade och pågående projekt. De omfattar äldreboenden, skolor, kliniker. Hon beskriver äldreboendets avklädning av identiteter så att ögonen tåras. Ålderdomens nakna utsatthet. Med skulpturala stilleben av vardagsting från de boendes yrkesaktiva tid – en hopvikt broadsheet-tidning, en Dialogtelefon, en skrivmaskin – skapar hon verk som kan fungera som den associativa kärnan i långsamma samtal om något annat än sjukdom.
– Yrkeslivet är den största och kanske roligaste delen av våra liv.
För henne är det självklart att tänka konst också i samband med tvättmaskiner, tvättstugor och kommunikation.
– Kollegan Kicki Hendahl och jag byggde efter noggrann research upp en tvättstuga på Vivalla torg utrustad med en kommande modell av tvättmaskiner. Där hade vi tvättskola.
Ann och Kicki frågade hyresgästerna som kom för att titta om de kunde sköta de nya maskinerna som de snart skulle möta i sin tvättstuga.
– Då går mannen i familjen fram. Kvinnan står med barnen en bit bort: Vill du visa hur du gör nu när du ska tvätta, sa vi.
Mannen tar en skopa tvättmedel och lägger i facket med en romersk etta, förtvättsfacket. Och så ytterligare en skopa i samma fack. Ibland hamnar till och med en tredje skopa tvättmedel i fack I. Nu ska väl tvätten bli ren.
Men det funkar ju inte. Lejonparten av tvättmedlet spolas bort. Och tvätten känns följaktligen inte ren när den gått klart i maskinen. Slutsats: ännu mera tvättmedel behövs.
Här kommer det osökt in en miljöaspekt som går igen som en grön tråd i hennes liv och konst. Genom att möta folk på jämlik nivå så fick reda de på en av orsakerna till dålig lukt i maskinerna.
En utställning i bild visade hur kvinnor tvättade förr. Med klappträ på en brygga vid Svartån och tvätterskor i huckle. Precis som många kvinnor bär en huvudklädnad i nuets Vivalla. Ett faktum att reflektera över tillsammans. Kommunikation över tid.
Men de har också granskat hanteringen av tvättmaskiner med utgångspunkt i kommunikationskedjan i tre steg: från bovärden via mannen till hans kvinna.
Ann Sidén lyfter fram skarpsinniga iakttagelser av vårt gemensamma offentliga livsrum. I vilken institution det än finns.
– Mitt jobb är att vara praktisk filosof. Att tänka noggrant. Vissa saker måste få ta tid.
Hon kan guida ens blick på tvättstugan ur sociologisk och estetisk synvinkel.
– Den finns i den halvprivata zonen där allt är känsligt och där man sysslar med sin smuts. Därför uppstår lätt konflikter.
Hon gör just nu fyra tvättstugor i Norrköping som ska få runda hörn för svabbningens skull.
– Det är alltid svart i de där nittiogradersvinklarna.
Och hon frågar sig varför tvättstugor så ofta placeras på ett underjordiskt plan. Och inte i markplanet.
– Varför kan vi inte få se ut genom stora fönster. Ha koll på barnen där utanför. Och njuta av att ljuset faller in på ett vackert sätt. Something magic … Det kan ju få vara ett nöje och njutning att sköta om sina textilier.
Källarpositionen blir en markör för förment kvinnliga sysslors låga status.
Hon och andra konstnärer vill komma in så tidigt som möjligt i planeringsprocesserna. De är vana vid gestaltning och har blick för hur den rumsliga verkligheten ser ut. Här finns det stora pengar att spara i form av kostnader för ombyggnad. De kan enligt henne uppgå till hela 25 procent av byggkostnaden.
– Vi konstnärer kan gå in i äldreboenden och skola med uppdrag. Vi kan röra oss inom hierarkier, därför att vi inte tillhör en organisation och ta tag i grejer som inte har någon plats.
Funktion och estetik är viktiga i alla sammanhang. Miljöns estetiska signaler påverkar oss både positivt och negativt. Det har hon tydligt sett i ett pågående skolprojekt.
Ann Sidén bjuder på intellektuella överraskningar. Hon vill till exempel ha privata utsläppsrätter att köpa och sälja. Hon gör ingenting på spekulation. Förutom bronsgjutningen av en barnsulky à la 70-tal, Allas prinsar och prinsessor.
– Det är så underbart det här med prins Daniel. Han kommer från ett miljonprogramsområde i Örebro, Brickebacken. Och har gift sig med kronprinsessan efter att ha utbildat sig i sju år, innan han fick godkänt av kungen. Det är som en saga.
Kanske kan guldsulkyn få hamna på Örebro slott som ett funktionellt familjekonstverk att vallfärda till. Men det är länge sedan det köptes konst till Vasaborgen. Funktionen får förbli en hemlighet. Men den har med nappar att göra.
Allas prinsar och prinsessor skulle kunna locka till och med örebroarna till slottet. Som ju vanligen går dit en gång i livet. Och kanske locka folk ända från Eskilstuna och Arboga. Hon ler förtjust. Ann är minsann monarkist.
– Någon måste representera Sverige och visa var landet ligger. Det är exotiskt med ett kungahus.
Det kan förvåna. Liksom att hon jobbar för kyrkan.
Det verkar hon ta med ro. Å andra sidan ogillar hon starkt estetisk elitism, där ett fåvälde av experter bestämmer över vår livsmiljö. Och hon räds vår egocentrerade samtid, där en individualism som hon ser som farlig och falsk ohämmat breder ut sig.
– Vi:et är större än jaget.
Och nog leker det henne i hågen att vara lite på tvärs också. Hon är fortfarande lite upprorisk och inte så ängslig. Det ska vi vara tacksamma för i spinndoktorernas tid.
Faktaprofil – Ann Sidén
Aktuell: Konstprofil med artistnamnet Mamma Knota.
Mat: Kaviar till frukost, strömming till lunch och Hjälmargös till middag.
Dryck: Kaffe.
Musik: Livemusik. Helst soul och funk. Live at Heart är en strålande idé och bra för Örebro city.
Film: Tv-serier är bättre än biofilm i dag. Fantastiskt berättande i Breaking Bad. Gärna tre avsnitt åt gången liggande i soffan. Litteratur: Carl Johan Malmbergs Stjärnan i foten: Dikt och bild, bok och tanke hos William Blake. Parallell läsning Lewis Carrolls Alice i Underlandet, en följeslagare sedan ungdomen. Båda gåtfulla – med en glipa för tankeflykt.
Livsviktigt: Samtalet – modet att tala med varandra. Grunden för demokratin.
Motto: Några rader av Harald Forss: ”där som ögat/kunde se – /lyste färgen/hördes suset”.
Förebilder: Konstnären Yoko Ono största inspirationskällan av alla och hennes bok Grapefruit en daglig inspiratör.
