Jag minns det så väl, när man fick den förväntansfulla frågan av en viktig vuxen. Många av mina vänner sa att de ville bli prinsessor eller delfinskötare. Klassiker. Men något hände på vägen dit, de växte upp, flyttade ut ur flickrummet och lämnade kvar tankarna på slott och Flipper tillsammans med deras första platåskor och Spice Girls-plattan.

När jag flyttade ut ur mitt flickrum såg jag inga begränsningar. Jag fantiserade ihop en egen Carrie Bradshaw-värld. Jag shoppade skor istället för mat, fantiserade om modeveckor, sippade Cosmopolitan och skrev korta texter om allt från kärleksproblem till garderobsångest. Det var en, ja låt oss säga intressant, tid som jag tror att många känner igen sig i. Men det var också någonstans i denna låtsasvärld fylld med tvivelaktiga klädval och skoskav som jag insåg att även jag måste bli något, när jag blir stor. Visst, dagdrömma går ju. Men sist jag kollade så låg det inte särskilt högt upp på listan över egenskaper som bringar framgång. Och kanske är det just därför som vi bara tillåts att göra det ibland, för att vi måste ha tid över till verkligheten också. Det är ju där det händer.

Därför har jag nu, några år och klädbyten senare, bestämt mig för att … inte bestämma mig. Inte än. Det kommer finnas tid för det senare. Om någon frågar får jag väl helt enkelt svara som jag brukar, att jag ska bli så bra jag bara kan. Det är inget jobb, jag vet. Det är inte heller ett skrivbord och en Mr. Big på Manhattan. Men jag får på så sätt lite av båda världarna, och det ger mig tid att fundera några extra varv. Inte för att jag egentligen behöver det. För när allt kommer omkring så är jag fortfarande samma modefreak med skribenttankar som jag var då, och jag gillar känslan av att ha halva huvudet där uppe i fantasin men samtidigt båda fötterna på jorden.