När jag gick i sexan var de coolaste jeansen man kunde ha ett par … jag tror att märket hette Rocky. Rockyjeansen fanns i olika modeller men allt som egentligen skiljde modellerna åt var graden av hur extremt vida de var. Det fanns ”loose”, ”megaloose” och ”superloose” har jag för mig, och man bar dem inte för att man hade stora lår (det har man oftast inte som elva–tolvåring) utan för att det just då var oerhört inne med vida jeans.

Såhär i efterhand när jag tittar tillbaka på det så var det naturligtvis en modekatastrof av guds nåde. Men inte då. Lite som med den sägenomspunna hockeyfrillan, jazzbyxorna, eller den generiska tribaltatueringen: en sån där grej som man tänker ”det kan ALDRIG bli hett igen” om. En sån där grej som inte KAN bli inne igen förrän det har gått så pass lång tid att folk glömt bort hur illa det var. Och även då kan det vara omöjligt att hypea dem igen.

Under samma tid som loosejeansen gick jag förresten även stolt omkring med en collegetröja med Musse Pigg-tryck på, med texten ”Fröken är bäst … på rasten”. Min fröken blev ledsen när hon såg den vilket var lite synd, för jag tyckte om henne.

I vuxnare år har jag generellt intagit en mer eller mindre spontant avfärdande position när det kommer till mode. Jag gillar cirka aldrig någonting som är aktuellt modemässigt, utan det är först minst ett halvår–ett år senare när det har blivit ocoolt igen som jag har kommit över min inledande aversion och blivit intresserad. Jag skaffade min första sotarmössa den här vintern, till exempel. En röd. Snöade in på rutiga skjortor långt efter att entertainment!-Max och William upphöjt det till konstform. Började utveckla en kavajfetischism först efter att jag fyllt trettio. Och köper alla märkeskläder först när de landat på reahyllorna.

Å andra sidan gör det att jag kan fokusera all min shoppingrelaterade energi på att planera hur jag ska ha råd att uppgradera mina Appleprodukter. Alltid något.