Han halkade in på att göra arrangemang via sitt stora musikintresse, har drivit rockhaket Virus, är fortfarande manager för Millencolin och är ett stort fan av Örebro hockey. Numera är den före detta punkrockaren Kimmo Kirvesmäki ett eventproffs som hanterar allt från trädgårdsmässor till hårdrocksfestivaler med fotbollsinslag – ett eventproffs som dessutom är på väg in i krogbranschen igen. Men vi kommer till det.
Kimmo tar emot i receptionen på Conventum, där han kommer ut från Fredrik ”Mudda” Johanssons kontor. ”Mudda” är ansvarig för Conventum Nöje och den som har plockat in Kimmo i organisationen. De har känt varandra sedan 1992–1993. Fredrik kom från Fagersta och arbetade på Burning Heart Records, och Kimmo kom från Skinnskatteberg – eller ”Skinnsberg” som han säger – och spelade i band.
– Det började med att jag hjälpte Mudda enbart på nöjessidan, men nu har det växt lite grann. Nu gör jag även några mässor åt Conventum. Jag har gjort två trädgårdsmässor, 2012 och 2013, och ska även göra UAF-mässan 2013 (Utbildning arbete framtid, red. anm.) och trädgårdsmässan 2014.
Du är inblandad i en stor del av de arrangemang som händer i Örebro. Hur blev det så?
– Det kommer från min tid i musikbranschen. Jag har spelat och turnerat i många år, jobbade på Burning Heart där jag bland annat var eventansvarig. Vi gjorde inte så många event, det var releasefester och specialturnéer och så vidare. Sen halkade jag mer eller mindre in på ett bananskal, Janne Larsson som höll på med Klubb Aska frågade om jag ville vara med att arrangera Metallsvenskan. Arrangören Kimmo föddes 2008, och sedan dess har jag jobbat med det.
På Conventum arbetar du tillsammans med ”Mudda” Johansson. Ni har känt varandra länge, eller hur?
– Ja, jag lärde känna honom omkring 1992–1993. Jag kommer från ”Skinnsberg”, Skinnskatteberg, och han kommer från Fagersta och jobbade på Burning Heart Records där Skinnskattebergsbanden No Fun at All och Sober var signade. Det är bara två mil mellan Skinnskatteberg och Fagersta.
Du kommer från rockvärlden, och nu gör du trädgårdsmässor.
– Det är inte så olikt egentligen, det är ett arrangemang det också. Visst är det lite bisarrt, men att arrangera en konsert är ju inte så annorlunda mot att göra en mässa. Det är klart, det är säkert coolare i vissa kretsar att arrangera en spelning med Mando Diao än en trädgårdsmässa.
Är du trädgårdsintresserad själv?
– Jag kunde ingenting när jag började, men efter att ha arrangerat mässan så har jag fått ett latent intresse. Jag bor i lägenhet, har inte ens en trädgård, men är det trädgårdsprogram på tv så kollar jag på det. Och ser jag en artikel om trädgårdsskötsel så läser jag den. Man smittas av det brinnande intresset hos entusiasterna, det är häftigt.
Utanför Conventum gör Kimmo events genom företaget Nikija Event, som han äger tillsammans med Niklas Urdell och redan nämnda Janne Larsson. Grunden till företaget lades 2009, när Janne och Kimmo drev rockklubben Virus på Niklas krog Klaras (numera såld och under namnet Noise) vid Oskarsparken. Niklas hjälpte till med Metallsvenskan ”off the record”. I slutet av 2010 startade trion gemensamt bolag och sedan dess har de gjort alla arrangemang tillsammans.
Hur var det att driva Virus?
– Det var sjukt kul, det var något nytt för mig. Det var succé till en början, folk saknade väl ett alternativt hak. Vi körde det i ett och ett halvt, nästan två, år innan det började kännas som repetition. Det var svårt att hitta nya vinklar, vi gjorde samma utskick och bokade samma band hela tiden. Så vi hoppade av. Sen fanns Virus ett tag efter det, men vi tackade för oss efter två år.
Metallsvenskan har blivit ett väldigt etablerat arrangemang.
– Ja, det har ju blivit det faktiskt. Vi har kört i fem år nu, tre år som tvådagarsfestival. Vi har lyckats få till det med några band och känner att vi har byggt upp ett förtroende bland agenter runt om i världen. Det märks, när vi lägger bud på stora artister, att de börjar känna igen oss. Vi lägger flera hundra bud på artister varje år, i början åkte säkert hälften av dem i papperskorgen direkt: ”det är nån Kimmo från Örebro, han vill boka Twisted Sister, vad är det för idiot?”. Nu har vi bättre status och rykte, vi har visat att vi klarar av att göra festivalen, betala banden, och ta hand om banden.
Är det mycket om och kring att serva bortskämda artister?
– Mindre än man tror, däremot är det en massa logistik som måste funka. Tiderna för transporter, scenen och så vidare. Sen är det alltid lite vip, knasigheter med mat och hotellrum och sådär. Men det är inte det krångliga, det kan man mest garva åt.
Har du något exempel på ”knasigheter”?
– När det gällde Twisted Sister, till exempel, fick man inte tilltala bandet med namn – bara med färger. Dee Snider kallade sig ”Mr. Pink”.
Känner ni er säkra med Metallsvenskan nu, på att det ska funka?
– Nej, vi är jätteoroliga varje år. Första tre åren gick vi back, sista två åren visar svarta siffror. Men det är små procent vi går plus, det är hjärtat i halsgropen till på lördagen.
Ni sköter öl- och matförsäljningen själva, är det ett måste för att nå lönsamhet?
– Ja, helt klart. Vi har inte varit världsbäst på att hitta sponsorer, vår sponsorkassa är jämförelsevis obefintlig i sammanhanget. Och vi får inget ekonomiskt stöd från någon annanstans heller. Dock har vi ett fåtal företag som stöttar oss till hundra procent.
Kimmo flyttade från Skinnskatteberg till Örebro 1996, när han var 22 år.
– Jag var väldigt sportintresserad, höll på med allt som fanns. Om man inte är det så är det nog svårare att tycka att det är kul att växa upp i Skinnsberg. Jag tyckte att det var great där, på den tiden var Fagersta med sina 13 000 invånare och gårdsdiscon en storstad. Men när jag blev 18–19 började jag känna att det var lite tråkigt. Så jag flyttade till Örebro.
Planen var att satsa på musiken, han spelade bland annat i bandet Voice of a Generation som hade kontrakt med Burning Heart Records. Kimmo var den i bandet som skötte kontakten med skivbolaget, styrde upp grejer, och 1999 fick han så frågan om han ville börja arbeta där.
Du började precis när skivbranschen började kollapsa.
– Exakt. När jag började såldes det fortfarande väldigt mycket skivor. Det hade börjat dala, men folk köpte fortfarande skivor. Framåt 2003–2004 började det att bli riktiga problem. Burning Heart fanns kvar i stan till 2006 och jag jobbade fram till sista dagen. Det var lite sorgligt, bolaget bestod ju av en massa kreativa människor som jobbade med roliga produkter. De allra flesta banden som ”Babs” (Peter ”Babs” Ahlqvist, grundare av skivbolaget, red. anm.) signade tyckte man var skitbra. För mig var många av banden mina gamla idoler, och The Hives var mina gamla kompisar. The Hives-Nicke, Niklas Almquist, var även med en kort sväng i Voice of a Generation.
Och sen blev du manager för Millencolin.
– Ja precis. Jag startade eget i december 2006, och 2007 blev jag manager för Millencolin. Jag skötte förlaget på Burning Heart, den delen som placerar in musik i film, tv-spel, och så vidare. Den utagerande marknadsföringen som inte är mot slutkonsument. Och jag hade väl gjort ett bra jobb, tyckte dom. När Burning Heart försvann så tror jag att de tyckte att det var en bra lösning att ha mig som manager eftersom vi hade känt varandra sedan länge. Det var en ganska naturlig process. När jag startade mitt bolag var det först för att jobba med management, men det har blivit mindre och mindre. Idag är jag manager för Millencolin och Nikola Sarcevic.
Du har även varit inblandad i att ge ut en stödskiva till förmån för Sportfiskarna, Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund. Kan du berätta om det?
– Det var en ide jag fick för några år sedan, när jag låg och tänkte. Jag hade varit med som turnéledare på Where the Action Is-turnén där det hade varit mycket fiskesnack mellan alla banden, i stort sett alla var fiskeintresserade. Och då slog det mig att vi borde kontakta Sportfiskarna och kolla om de var intresserade av att ge ut en skiva till förmån för dem. De blev jätteglada. Vi döpte projektet till ”Ge fan i våra vatten”, och det har växt från den där samlingsskivan till något mycket större. Idag har det gett över en miljon spänn till fiskevård. Idag har jag inte så mycket att göra med det, men Erik (Ohlsson, från Millencolin, red. anm.) designar fortfarande grejer till det.
Du lever på att göra sånt som du tycker är roligt. Har du haft några tråkiga jobb?
– Ja för fan, jag har haft tråkiga jobb. Min vision när jag var liten var att jobba på sportaffär, men det visade sig vara skittråkigt. På den tiden jag försökte försörja mig som musiker tog jag en del tråkiga jobb, lagerjobb och så vidare. Sen har jag haft givande jobb också, jag har varit lärarvikarie och har arbetat som timvikarie på olika stödboenden och härbärgen. Och de flesta grejer jag gör idag är så klart grejer som ligger mig varmt om hjärtat. Även om jag inte behöver gilla alla band jag bokar eller så, så är det roliga projekt jag håller på med.
Apropå roliga projekt. Ni arrangerade Sommar Deluxe i början av augusti. Hur gick det?
– Det gick uselt, tyvärr. Vi hade ungefär hälften så många besökare som vi borde ha haft för att nå break even. Det är svårt att veta varför. Det var vackert väder, vi tyckte att det var en bra helg, biljettpriset var schysst, artistpaketet var bra. Vi gjorde den finaste festivalen vi någonsin gjort, vi hade till och med en à la carte-restaurang. För mig är det oförklarligt hur det kunde gå så dåligt. Men man kanske ska inse att Örebro inte är en bra arrangemangsstad på sommaren. Jag kommer faktiskt inte på något sommararrangemang som har gått bra i Örebro sedan old school Slottsfestivalen.
Har ni tagit något beslut om arrangemangets framtid?
– Det ska mycket till för att vi ska våga göra om det. Det känns som att vi gjorde ett tappert försök, men det funkade inte. Det är bara att acceptera.
Och nu ska du in i krogbranschen igen, stämmer det?
– Ja, det är faktiskt jag och Niklas och Janne som ska starta Örebro ölcafé. Det ska ligga i Stinas gamla lokaler på Järnvägsgatan. Vi öppnar förhoppningsvis i slutet på oktober, början på november. Det ska bli ett mysigt hak med frukost, lunch, à la carte, och ett otroligt bra ölutbud. Väldigt avslappnat. Det sker i samarbete med Kulturhuset, vi ska jobba väldigt tight med dem – när de har arrangemang ska vi finnas där och stötta, när de har konferens så ska vi kunna hjälpa till med mat och dryck.
Är du en ölälskare?
– Jag är dålig på att ta till mig infon, men jag tycker att det är kul att vara med folk som kan mycket. Jag dricker gärna riktigt bra bärs. På cafét ska folk som kan öl få vara med och bestämma vårt sortiment. Vi låter experterna välja.
Vilken är din favoritöl?
– Vi hade en egen bärs på Metallsvenskan, Metallsvenskans hårdrocksale, som vi gjorde tillsammans med Nerikes kulturbryggeri. Det är min favorit. Förutom den så är det nog Sierra Nevada Torpedo och Oppigårds Golden Ale. Nerikes kulturbryggeri ska faktiskt göra en egen folköl till ölcafét, det känns hur kul som helst.
Kommer du att stå i baren på ölcafét?
– Ja, bara för skojs skull faktiskt, för att jag tycker att det ska bli kul att träffa folk.
Är du nervös?
– Jag är jättenervös. Janne har jobbat som kock och Niklas har drivit Klaras, P2 och de där grejerna, men jag har aldrig drivit en hel krog. Det är skitroligt att göra någonting jag aldrig har gjort förut, och att det är helt kompromisslöst. Vi får göra det på det sätt vi vill.
Kimmo har som vi tidigare nämnt varit sportintresserad hela livet. Han var en lovande hockeyspelare, blev utsedd till Västmanlands bästa spelare i tv-pucken 1989, men la av med hockeyn när han var 16 för att satsa på fotbollen. Något som en kronisk hälseneinflammation satte stopp för. Numera sportar han sporadiskt, då oftast i fotbollslaget Bobby BK, som ligger i division sex (han har dock inte hunnit med någon match i år). Hans hockeyintresse finns dock kvar, numera som passionerad supporter till Örebro hockey.
– När jag bodde i Skinnsberg höll jag på Björklöven, men nu har jag faktiskt anammat Örebro hockey. Kvalet förra året, den känslan slår till och med fotbolls-VM sommaren 1994. Kanske för att det är så avlägset att jag inte kommer ihåg hur glad jag var då, men det är så häftigt hur de övervann allting och tog sig upp i elitserien. Det fanns ju ingenting som talade för dem. I playoffen, när Oskarshamn var tvungna att spöa Bofors och Örebro var tvungna att spöa Djurgården borta … det var galet.
Hur tror du att det går för Örebro hockey i år?
– Jag tror att det kommer att gå bra, att vi kommer att vara kvar. Slutspel vore häftigt. Det är svårt att mäta spelarmaterialet men jag tror att det håller. De har varit såpass seriösa under ett gäng år nu, de har fysiken för det. Deras fystränare är faktiskt en gammal kompis till mig från Skinnsskatteberg, så jag vet att de får jobba hårt.
